Min mor är en knöl. Hon lagade mat åt mig, en wok, och sedan när jag sitter och äter så säger hon triumferande att hon hade i lite vatten och kycklingbuljong dessutom.

"....Och jag antar att kycklingbuljongen är 100% vegetarisk?"

"....Oj.... förlåt ;__;"

Fan vad sämst, men.. jag älskar henne ändå, alla är vi mänskliga och benägna att fela ibland.

Wopidoo, ska snart åka iväg på festen. Känner mig mest trött och opepp atm, vill hellre bara mysa och gosa, inte bli full som ett svin, kräkas på dittan och dattan, strippa och stoppa tungan i fel halsar. Så vulgärt, nej, ikväll får det fanimej räcka med en salongberusning, jag har inte lust att göra bort mig ikväll, vill bara ha trevligt.

Inga andra preparat än alkohol ska heller användas.

Blablabla. Har en buss att fånga, cheerio!~~

Hemma från krogen.

Det var helt okej, och jag är totalt spiknykter. Drack ett glas funlight med vodka iblandat, annars ingenting.

Hade lite tråkigt, men ändå helt okej. Slog rekord på 'S snakespel på mobilen, HAH. Sedan gick vi hem till bästis, en annan kompis sov över där också, vi två tog en rökpaus tillsammans och pratade, det var mysigt. Kommer få köpa hasch av henne, så det är skoj!

Åt flugsvamp. Var hur lite som helst och fick effekter eller bieffekter alls, så det var ju.. ja? Nu har man ätit flugsvamp också.

Har inte ens lust att bli full, vad är det med mig? Detta är väl ett gott tecken antar jag, men ja, saker & ting känns ju rätt så bra nu faktiskt.

Får se hur morgondagen blir, med alkohol, effe och tjack. Jag tänker nog ta det rätt lugnt ändå, men ska inte uttala mig i förväg, får se hur jag mår imorgon, om jag känner någon ilska eller destruktivitet, misstänker att det i vilket fall kan väckas till liv av vissa människor som kommer att befinna sig där, av vissa händelser jag redan nu kan förutspå, får helt enkelt se hur jag hanterar läget då.

Ärligt talat bryr jag mig inte om jag är duktig eller sitter där med fem linor amfetamin i näsan och 700ml vodka i magen, får bli vad som funkar för stunden, att tänka långsiktigt ligger aldrig till min fördel känns det som, och jag orkar inte bry mig om... någonting. Har ingenting som känns så värt att kämpa för längre, kan leva kort och intensivt istället för länge och utdraget.

Hejsan hoppsan.

Mår kanon.

Hade en underbar dag hos exet, en underbar natt, och en mysig morgon/dag. Kändes så skönt att få prata om allting. Sexet var också ljuvligt. Hade saknat honom sjukt mycket

Lite förvirring råder fortfarande i min hjärna, men det är nog inte så konstigt trots allt, då det råder gott om förvirring i hans hjärna också.

Och jag vet inte.. det kändes så bra att bara få prata. Och trots att jag tänker på honom en hel del, och uppenbarligen har en massa känslor, så känns det liksom.. att jag behöver ändå inte så jävla mycket tid med honom. En, två dagar är precis lagom, är vi tillsammans längre än så börjar jag tröttna, vill få mitt private space, eller ja, en paus bara. Annars blir det lätt påfrestande.

Och även om han finns i hjärnan ganska ofta, så har jag nog inte behov av att träffa honom så vanvettigt ofta, en helg här & där.

Men ändå. Hans skratt, närhet, värme, personlighet och hjärna. Jag älskar det.

Kändes otroligt skönt att få vara där iaf, period.

Sedan träffade jag F, E, Kim och lite annat folk på stan, gick runt litegrann och åkte sedan hem.

Ska ut på krogen ikväll med dem, och S. Det blir nog kanon, ska faktiskt, helt ärligt, försöka att ta det lilla lugna ikväll, känner att jag a) orkar inte med fullt ös och superfylla och b) jag vill inte vara helt död imorgon, då det däremot kommer bli fullt ös och antagligen en kalasfylla.

Men ändå har jag inte lust att supa tills jag förlorar kontrollen, tills jag däckar eller dör, och det är ett framsteg när det kommer från min käft, HAH!

Nej men. Känner att jag vill bli mera stabil just nu, och att jag faktiskt kan fixa't. Ty jag är kung.

Har de bästa vännerna i världen, och världens finaste kille (inte för att han är MIN kille, men i mina ögon är han mer än en vän, även om jag till slut kommer behöva få släppa det också förmodligen), har en skola jag trivs med osv. Världen kan vara en fin plats sålänge man fokuserar på det som är bra. Jag står fast vid att lycka egentligen består av berusningar, inte bara av preparat dårå, kan vara i form av lyckorus från vänner, filmer, böcker, spel och allt möjligt, allt som skapar små välbehagliga dimmor i ens hjärna som får en att koppla av.

Det vi har nu, som jag inte är säker på vad det är riktigt, vad det än är, det gillar jag. Så länge jag får små doser av att bara få prata och vara nära, det betyder mycket i min vardag. Har väldigt svårt att tänka mig en värld utan dig, skulle kännas så tomt.

Hoppas det dröjer tills du tröttnar på mig, för jag VILL inte sluta älska dig, förlåt, men det känns cpknas att försöka tänka "åh, jag vill gå vidare och träffa någon annan och skaffa ett typiskt förhållande och blablabla". Har ingen lust med det. Men vem vet, när (om?) det väl händer, då kanske jag kommer vara glad över det och kanske känna mig typ.. fri, eller något, men just nu känns det inte så.

Haha, allt är så konstiga, vi är konstiga, skumma och invecklade, men jag gillar ju det? Två invecklade, olika personer i en dysfunktionell relation, jag måste ju ha en jävla skev verklighetsuppfattning som finner det tilltalande.

Ladidaa~

Nu skola jag fixa till mig lite, ska nog snart åka ner på stan en sväng.

Krogen igår.

Lite huvudvärk idag.

Men det var det värt.

Kände mig alldeles opepp i början, ointresserad, oparty, ensam och ledsen. Ringde ett nummer jag inte skulle ha ringt, blev nobbad och blev ännu mer ledsen och sket i allt, satsade på en billig fylla med S istället, tog alla alkoholhaltiga drycker jag kom över, blev dyngpackad ganska så snart.

Spydde ner S, spydde ner mig själv, träffade en massa gamla klasskompisar, pratade lite ätstörningar med S, blev ledsen över att hon verkade vara så motiverad till att sjunka djupare i träsket, sen så bestämde vi att vi ska äta flugsvamp i helgen, man måste ju testa saker! Effe blir det också, som hon givetvis använder mot hunger, men tillsammans med koffein blir det nog jävligt skoj.

Hon hade blivit dumpad av sin kille också.. och de som var så fina tillsammans. Han vill fortfarande vara vänner, hon vill också det för hon vill inte kapa av den personen som hon älskar mest av allt på jorden, men det blir ju fortfarande lite skumt eftersom hon "älskar" honom. Jag kan relatera till det på sätt & vis, tycker så synd om henne. Nu får vi väl vara bitterfittor tillsammans.

Vi träffade en kille som var nice och som sov över hos mig, och vi drog även ner min fina granne en stund också, började kolla på film men då slocknade jag.

Vilken jävla helg det lär bli. Men ja, orkar inte hålla ihop allting, världen är helt knas och det känns inte lönt att bara försöka passa in.

Jag avskyr det mesta, blir uttråkad av livet, är arg och dramatisk. Vill du knulla?

Nu skall jag snart fräscha till mig (en odör av alkohol & spya är inte okej), ladda med något gott kanske, sedan träffa den finaste killen som någonsin satt sin fot på denna jord.

Dubbelmoralisk som jag är - saker känns lite bra just nu. Det finns vissa människor här på jorden som jag älskar så sjukt mycket. Att få vara tillsammans med dem är det bästa som finns, då mår jag kung.

Saknar, saknar, saknar. Vill bara åka härifrån nu, och krama.

Ibland undrar jag nästan om du medvetet försöker såra mig? Känner mig så jävla.. orespekterad, provocerad, lekt med, frånstött, ful, ensam, äcklig och förstörd.

Avskyr när folk inte direkt verkar bry sig om andras känslor, på ett sånt sätt. Jag vill bara försvinna.

Dagen i övrigt har varit okej. Blir så jävla medveten i de få stunder av ensamhet om att jag är så instabil. Har ingen aning om vart jag är på väg riktigt.

Livet är ett ändå krångligt spel, i vilket jag tydligen inte alls kan spelreglerna. Och lusten bara rinner av mig.

Varför måste det vara såhär?

Hatar när personerna som knullar i porr glor in i kameran och... ja, spelar ingen roll vilket ansiktsuttryck de har, just att de tittar in i kameran sabbar allt. Som att de försöker posera, det känns inte alls verkligt och jag tror inte på det. Tror jag inte på det = osexigt.

Vilket vulgärt inlägg. Men ändå.

Jag tänker nog ovanligt mycket på sex nu för tiden. Skulle vilja testa något nytt, sex på en annan plats eller varför inte en trekant?

För att byta ämne totalt.

Jag har svårt för att leva ut mina tankar och känslor, jag har kommit på att jag ständigt projicerar en annan bild av mig själv till omvärlden, och blir ju givetvis mera dömd och utvärderad efter den. Tror det mest började med att jag inte ville tynga folk med mina problem, liksom "vara jobbig" med mina tankar, rädslor och problem osv. Jag vill ju bli uppfattad som glada killen, som gärna lyssnar på andras problem och stöttar, som gärna festar och har kul och får allting att gå ihop. Det har väl fått sina konsekvenser att leva lite dubbelliv, istället för att prata rakt ut om vad jag känner och tänker har (är) jag mellanåt dryg, orättvis, kylig och elak i sättet. Missbrukat alkohol också (inte för att jag är alkoholist, dricker inte alls ofta, men när jag väl gör det blir det nästan uteslutande i destruktivt sätt). Alkohol har verkligen blivit ett sätt för mig att kommunicera med omvärlden om mina känslor, och det blir aldrig fint, eller på ett särskilt värdigt plan... 

Nu för tiden känns det liksom inte naturligt alls att ens försöka prata och bete mig utefter vad jag känner, jag kopplar snarare omedelbart till vad den "framprojicerade Edgar" skulle göra i den situationen. Skitsvårt att beskriva, men jag vet bara inte hur jag fullt ut ska kunna vara mig själv, för jag har byggt upp någon annan vid sidan om litegrann. En person som är mera folkkär, snäll, glad och allmänt mera positiv och entuasiastisk till omvärlden, som mår bättre öht.

Varför skulle någon tycka om den bittra, negativa, livströtta, rädda personen som bor inuti skalet? Spelar ingen roll hur mycket jag förnekar för andra, eller ens mig själv att det är så till stor del jag är, det ändras inte.

Därför känns det nervöst att träffa nya psykologer och läkare som ska just utvärdera mig. Jag vill så naturligt ge intrycket av att jag är helt okej, att jag mår så mycket bättre än vad jag gör.

Känner mig lite som en komiker. Försöker göra folk till lags hela tiden. En glädjehora.

Haft en toppendag idag. Varit på balsta och sett folk, träffat vänner, varit med bästis efter det.

Var så härligt att möta henne, gå på vägen och se henne långt där borta, undra "är det hon?", se att det är det, känna hur mungiporna drar upp sig i ett leende så brett att tänderna tittar fram, för att man känner sig så glad över att äntligen få träffa sin bästa vän på jorden.

Hon som jag saknat så extremt mycket, hon som är så sjukt förnuftig (mycket förnuftigare än vad jag är), klok, rolig, ärlig, charmig, smart, känslosam och fantastisk. Vännen jag älskat mer än någon annan vän jag någonsin haft, och som jag inte vill tänka mig en framtid utan.

Känns så skönt att kunna känna sig så rätt med en person, samhörigheten. Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle få en såhär nära vän. Antar att det är svårt att föreställa sig en massa saker utan att ha testat det innan, därför vill jag göra mycket under den lilla tid jag får leva på jorden. Jag är inte här för att läsa om allt man kan göra och uppleva i dammiga böcker, jag är här för att uppleva dem.

Livet är kort, orka ta allting så jävla seriöst. Till slut hamnar vi ju i jorden ändå allesammans, fulla med mask och shit.

Other than that.

Träffa läkare och såna roligheter imorgon. Kanske får medicin utskriven, antagligen. Ny samtalskontakt osv. Också bra, om personen är bra såklart, inte så förtjust i min nuvarande, fast tycker inte dåligt om henne heller men.. ja, svårt att förklara. Känns som att hon bara vill sätta etiketter, måla upp det dåliga/sjuka som enskilda bitar i min personlighet. Hon förenklar mig, "det där beror pga det, därför gör du så, så då är det så, då kanske du borde göra såhär", jag är mer komplex än vad hon tror, tror jag. Hon tyckte ju att jag mådde "så pass mycket bättre" och minskade våra samtal i samma veva med att jag blev intagen på akutpsyk.

Så ja, en ny kontakt vore nice. Någon som kan "mänskligifiera" i mig lite. Om det är något som stör mig så är det när folk tror att andra som har psykiska svårigheter på något sätt är sämre, att de inte har lika mycket att ge och automatiskt blir energisugare eller någonting att se ned på. En kompis till mig lider av schizofreni, en annan god kompis är manodepressiv, och dessa är precis (om inte mer) fantastiska än många andra. Många känner man nog inte ens till. Egentligen är nog alla störda, på sitt sätt. De mest "normala" är säkert helt sjuka i huvudet egentligen, hur fan klarar man av att gå runt i världen med all skit utan att bli det minsta brydd liksom?

Just nu känns det rätt bra dock. Lite (mycket) vet jag ju dock att det beror på min totala närvaro hos andra människor, folk sover här hela tiden (bästis idag), jag träffar folk konstant. Och med folk mår jag bra, utan dem vill jag bara försvinna. Människoberoende känns ändå som ett ganska okej behov, men mera självständig får jag gärna bli.

Nej, nu måste jag fan sova.

"It's the so-called "normal" guys who always let you down. Sickos never scare me. Least they're committed."

Slut på whinandet, ska försöka bearbeta allting på det sätt som jag ju vet fungerar bäst för mig.

Visst känns det bra när man åtminstone kommer fram till nya saker som känns bra för en själv? Även om man i och med det upptäcker att man gjorde mindre kloka beslut tidigare.

I övrigt fryser jag lite nu, men känner mig ändå glad och belåten, typ :)