Har haft världens roligaste dag.

I skolan så var jag inte i skolan, då vi åkte ut och plockade svamp. Jag och A tappade bort de andra ur gruppen efter några timmar, gick lite lost och kände oss lagom misslyckade (inte hade vi hittat så mycket svamp och så var vi borttappade och hörde ingen och skrek utan svar), sen helt plötsligt hittade vi enormt mycket svamp. Tydligen hade vi blivit så vansinniga att vi fann detta hysteriskt roligt, började skrika, vråla och gråta av skratt. Har inte skrattat såhär mycket på jag-vet-inte-hur-länge.

Sedan hittade vi till de andra, hade mycket mer svamp än alla andra. En brud hade gått vilse och var tydligen vilse i flera timmar (vi fick åka därifrån under tiden).

Träffade sedan psykolog, det var mest... uh, jag var svintrött och orkade inte prata djupa saker, så jag babblade mest om svampen och skrattade en massa.

Sedan hängde jag med Kim på stan i flera timmar, med några andra vänner, sedan kom F. Jag är vakt åt hennes två supercharmiga illrar tills på lördag! yay ^^

Nu sitter Kim, bästisflickan och en annan tjej på mitt rum och kollar på pokémon. Jag skall joina alldeles strax. Kände att jag behövde en liten paus i huvudet. Är så vansinnigt trött.

Kim ska sova över ikväll :D<3 mysiga tjejen! Hade riktigt kul på stan idag.

Pratade lite om exet hos hjärnskrynklaren. Jag älskar och saknar honom så det gör ont... eller vadå, det är väl det enda det gör? Ont. Och död åt alla som håller på med sitt "blabla du kommer hitta någon ny" osv, som om han vore en mobiltelefon eller någonting. Jag vill inte ha en "NY" *butter*.

Blablabla. Annars är jag allmänt ointresserad av allt som händer. Denna värld är helt störd, med sina massutrotanden, sin ondska, själviskhet, orättvisa och allting. Men ja, de kan väl få hjärnskrynkla och trycka i mig piller tills även jag passar in i samhället.

Är förresten i en såndär jobbig hetsätarperiod, äter hela tiden för att må bättre, vilket resulterar i att jag istället mår 1000gånger sämre efteråt - och äter mer. Fullkomligt vidrigt, och mindre kul att gå runt med en jävla ölkagge 24/7. Jag hatar allt detta allt eller inget-tänk, all ångest relaterad till en så dum sak som mat och tjosan, jag önskar att jag vore mera normal. Att han fortfarande var min (åh, apropå det, fick ett sms idag av okänt nummer som frågade om jag ville gå på bio, fatta vad naiv och blåst jag kände mig när jag faktiskt hoppades på att det var HAN, sen var det en annan kille jag inte alls hade särskilt stor lust att biografa med..). Önskar jag kunde få vara som jag förut, se livet som en gåva och längta efter saker.

Nu bara bryr jag mig inte. Det får bli som det blir, utgången förblir densamma.