Fylld av arrogans och ilska (hat?).

Jag träffade exet idag, som jag älskar helt oändligt mycket. Men det känns inte okej att säga det, direkt, stryka med fingrarna och konstatera högt hur jävla mycket jag älskar honom. Att få kalla honom min egen, älskade älskling.

Han bryr sig ju inte om mig så mycket, egentligen. Och det gör ganska ont, men samtidigt är jag fri från förpliktelser och fri från skuld å hans vägnar när jag förstör för mig själv.

Men det är en ganska klen tröst.

Känns som att jag verkligen är på snudden att ge upp nu. Jag längtar så efter festen, efter att få hälla i mig preparat som jag inte får ha i kroppen, i samma trevliga mängd.

Vill bara få skiten att ta slut.

Usch för söndag. Nageln i ögat, dagen innan domedagen, alltid den dumma ångestdagen som man aldrig riktigt vill ska ta slut, samtidigt som jag avskyr den.

Ensam är den också. Den jäveln.

Jag undrar vad jag ska hitta på idag? Jag vill nog göra någonting produktivt, inte bara sitta och glo.

Känner mig rätt.. ensam, saknig, jag saknar jordens finaste kille. Han är en sån mes, han blir sjuk hela tiden.. som en bebis. Fast det är lite sött.

SÅHÄR låter min näsa lite när som helst just nu! "SCHLOOOUUUuuUURP!" jobbigt!

Vardagar tråkar ut mig, och människor är fan jobbiga. Så jävla komplexa och underliga, det är svårt att förstå sig på dem, det är ju inte alltid (antagligen rätt sällan) de ens förstår sig själva helt och fullt.

Man tror man vet saker baserat på vad andra säger och gör, händelser man har bakom sig, men som kanske inte alls stämmer eller är till nytta i kommande situationer. Det är ju faktiskt inte alltid man lär sig.

Och inte minst är det min egen hjärna som är jobbig, med sin förvirring och komplexitet, den är ju ganska så ofrånkomlig, då.. man ju har med sig sin hjärna överallt, för det mesta.

Jag har energi. Det är inte problemet. Problemet är min totala omotivation till precis allt. Det känns som att jag inte bryr mig om jag lever eller dör ens, ibland. Eller rättare sagt, en del av mig vill leva, vill uppleva allting fint och bra, lyckas och vara duktig. En annan del är bitter och cynisk, nästan hatisk, vill bara strunta i precis allt och hänge sig helt åt en helt destruktiv livsstil som resulterar i målet, stället där ångest, depression, rädsla och ensamhet aldrig kan nå en.

Hela tiden en inre kamp angående det mesta. Så jävla tärande och energikrävande. Och allt ska vara sådär bajssvårt. Det är inte så roligt att lära sig livet, om det nu är vad jag håller på med.

Jag känner mig som en ultrapessimist som spökar ut sig till livsoptimist. Men vem i helvete tycker om en pessimist?

Och kärlek är så himla jobbigt. Drygt.

Åhh. Vad jag är arg/ledsen. Det är ju verkligen precis som han säger. Allt misslyckas.

Vill bara grina och dunka huvudet in i en vägg, eller något.

Denna dag kommer antagligen bli skittråkig, planerna for givetvis åt helvete. Men jag ska nog åtminstone åka in till stan och träffa lite folk senare.

Inte varit i skolan på hela dagen, hade ett rätt lång samtal med mor på morgonen. Inte så givande, hon förstår mig inte alls, någonstans.

Just nu vill jag bara ha en famn att få gråta i, sedan ett ansikte att kyssa på, och en kropp att få krypa tätt intill. Jag vill inte vara ensam. Och jag fryser sönder.

Jag hatar att jag inte kan prioritera smart? Jävla jävla dumhuvud, fula, feta dumskalle med äcklig bukfetma. LÄR DIG!

Idag har varit en intressant dag. Träffade min älskade syster och hade en lång promenad full av prat. Det var mest deprimerande, men hon är verkligen superfin.

Men jag ger upp, lite. Det går inte, det är inte möjligt, det är såhär det ska vara helt enkelt.

Försovit mig två lektioner idag istället för det vanliga en lektion eller hela dagen. Men vem bryr sig, jag kände mig alldeles svag i kroppen och svimfärdig redan innan jag ställt mig upp, så det fick bli att ta det lite lugnt.

Det skulle förvåna mig extremt om jag kommer få studiebidraget denna månad. Jag har faktiskt inte alls förtjänat det, jag har inte det. Så oambitiös att jag inte ens sjukanmäler mig eller så när jag väljer att stanna hemma.

Det är kallt, jag fryser, och jag vill så himlans gärna träffa mitt underbara mysiga ex (BAH) och kramas och bara ta det lugnt. Men han är sjuk, så det får jag inte. Han är egentligen den enda jag vill träffa just nu.. inte en massa folk i skolan, som tänker kritiska dumma tankar om mig, dömer mig med sina tysta, hårda blickar, eller en massa personer som bara irrar runt som galningar på stan 24/7. Men det är nog det som kommer hända, trots allt.

Idag träffade jag F och en annan kompis på stan. Det var mysigt, trevligt och kul.

Känner mig dock rätt känslomässigt avtrubbad, liksom distanserad. Ganska tomt, men inte så farligt. Och jag vet ju mycket väl vad det beror på.

Utåt sett känner jag mig som en soluppgång, som bara blir gladare och varmare för var dag. Inuti? Tvärtom. Jag bara längtar efter fest, den 11e blir det tokigt stor fest, och jag vill bara få leva ut destruktiviteten just nu. Känns som att ingenting spelar någon roll, och jag har ändå ingen lust till att fortsätta försöka hålla mig vid ytan. Jag har ju en jävla stenbumling knuten vid foten.

Livet känns förnedrande.

Caspian, ingenting dåligt var riktat till dig, knäppis, du finns inte ens i negativ-världen. Capish?<3

Anyways.

Känner du mig IRL så kan du sluta läsa här och för all framtid, FATTA, MY SPACE. -.-'

Har inte hänt så mycket i mitt liv. Helgen var ungefär rekordtråkig.

Två personer kom hit, och som tur var även bästis. Det var bara löjligt rent ut sagt.. blir så jävla less på personer som typ sitter och skryter högt och vilt om alla sina "problem", som i princip bara gnäller om hur synd det är om dem. Och sen när är det tufft att prata om hur många man har spöat upp osv?
"HEJHEJ, jag har agressionsproblem, är en jävla total dramaqueen, hela världen kretsar runt mig. Btw, det är väldigt EXTREMT synd om mig, jag har tusenmiljoner problem!"

..........??? Liksom WTF.

Saknade riktiga konversationer. Dagen efter, söndagen, var dock mys, träffade bästis och S. Vi låg mest och latade oss och pratade, myste och skrattade och hade det trevligt.

Idag har jag sovit över skolan. Känner mig sådär lagom misslyckad.

Åkte ner och träffade lite folk. Det var mysigt, skuttade mest runt hela dagen och var glad och skrattade, allt var flum och mysigt. Det var fina människor.

Ger lite upp nu. Varför kämpa för en sak när man egentligen vill en annan? Dit ens drömmar bär en om nätterna.

Det har varit en smal dag. Det har varit en smal dag. Imorgon ska bli ännu smalare.

Hjärnans makt över sig själv är mer än fantastisk, man kan få sig själv att tro vad som helst bara man kämpar tillräckligt.