Just nu är jag bara trött på mig själv.

En gammal nära vän till mig, och min första riktiga förälskelse till och med, sov över hos mig inatt. Det var sjukt längesen jag träffade honom nu. Det var jävligt mysigt, och vi pratade och kollade på film, och jag har verkligen saknat honom känner jag, jag hoppas att vi håller kontakten bättre nu.

Även fast det var mitt fel att sen tog slut förut, för att jag kärade ner mig och blöhöö, men det misstaget ska inte upprepas.

Sumpade nog mina chanser rätt rejält i vilket fall förra året, då jag kräktes på honom och råkade sparka honom på en festival. Som slutade med sjukhusinläggning. Precis som årets motsvarande festival också gjorde.

Hm.. men jag failar.

Det spelar ingen roll hur mycket jag rör på mig, hur många dagar jag fastar. För till slut tar tomheten över, och jag vänder mig till äckel, och då jävlar blir det fart på känslorna igen, som bara vill att jag ska dö, men då finns rakbladen, och efter det får jag till och med känna ett tillfälligt lugn och harmoni.

Jag hatar mina jävla självbedrägeri, hur jävla många gånger har jag inte sagt "nu jävlar", "nu är det allvar", "blablabla and so on". Vissa gånger går jag till och med på lögnerna. Men gissa vad? Det. Kommer. Aldrig. Hända. Aldrig.

Men jag antar att man måste få lura sig ibland, för om jag verkligen, verkligen gick runt och insåg att det inte finns en chans att jag klarar det 24/7, då skulle jag nog aldrig orka. Hoppet är det sista som överger en, eller?

Nu är jag bara trött.

Jag är verkligen enorm just nu, och till skillnad från de flesta andra äsfallen så är jag verkligen det - på riktigt. Det är bara en minimal tidsfråga om när mina lår kommer gå ihop.

Och jag hatar mig själv för att jag någonsin försatte mig i det här jävla helvetet, dagen då jag antagligen ifrågasatte mitt utseende och allting fortfarande var så oskyldigt, en lek. Innan var min kropp bara någonting som fanns där, något som jag inte ägnade så mycket tankar om, nu kan jag inte ens titta på den utan att känna att humöret dalar.

Det har funnits många dagar då jag ifrågasatt om detta kanske till och med är värre än drogmissbruk, dagarna för ett år sen då jag tillbringade månader med att gå till min praktikplats i en tjackdimma, då jag inte kunde träffa folk utan att dra minst en lina, då jag verkligen inte kunde ta mig till jobbet utan att gråta mig igenom dagarna eller sjukanmäla mig om jag inte hade tjack.

Helvete, till och med under mina första dejter med mitt ex så var jag påtänd.

Men det var ändå så mycket lättare att ta avstånd ifrån. Hur fan gör jag med det här?

Jag vill bara skrika, kasta mig utför ett stup, slå huvudet genom en glasruta, skära upp mig tills hela jag är ett gapande sår. Jag vill dö, och jag vill leva. Jag vill vara frisk, men jag vill samtidigt vara smal. Allting känns så jävla dubbelt, och meningslöst. Kan jag inte bara få någon dödlig sjukdom så att jag slipper allt? Alla jävla val, till och med när man inte gör någonting, så är det ett val.

Jag bara fixar inte mer. Jag vet, hur många gånger har jag inte sagt det förut? Men det är så det känns.

Ikväll kommer en fin tjej hit och ska sova över, vi ska kolla på skräckfilm och mysa, jag hoppas det blir bra. Jag älskar mina vänner, och jag mår som allra bäst när jag är med dem.