Såg nyss på The Reader och grinade ögonen ur mig. Hade nog helst sett den i sällskap med någon så att jag hade kunnat få haft en axel att luta mig emot, och sedan kunna få prata om den. Väckte så mycket känslor och tankar och jag visste inte vart jag skulle göra av allting riktigt, blev till att sitta på balkongen och röka, sedan ringde bästis och vi pratade en stund, och det kändes lite bättre.

Sjukt bra film, verkligen, helt toppen. Kate Winslet förtjänade så sin oscar. Hon är helt fantastisk.

Men verkligen en deprimerande film, så himla tragisk.

Nu tänker jag bara se på barnfilmer ett tag framöver.

btw, vilken tråkig helg jag haft, exet och Svart var väl visserligen helt underbart, men så mycket tid jag bara tillbringat med att.. inte göra någonting, SNARK. Nästan så att jag längtar tills plugget imorrn.

Fast helst vill jag ha lov. Och fest.

Jag är inte en ledsen människa. Jag är arg. På det mesta.
Avskyr normer, jämförelser och fördomar som in i helvete.
"han gör si, han gör så, måste alltså vara som dem".
Nej. För helvete.
Folk drar så ogenomtänkta, korkade slutsatser baserat på.. well.. anything really.
Känns väl så stort och jobbigt att tänka på att alla människor är helt unika, egna individer, som alla tänker och fungerar på sina sätt. Lättare att generalisera och placera i fack.
Bara väldigt osäkra personer väljer att att försöka leva ut en stereotypisk personlighet, som att ha en mall framför sig att leva upp till.

Förhoppningsvis är de flesta personerna mer komplexa än så.
Nu får det vara ett slut med att fatta beslut grundat på rädslor inför att folk ska förknippa mig med saker jag inte vill förknippas med, som ju i sin grund handlar om rädslan av att bli dömd - av vad folk tycker och tänker.
Tänker folk dra felaktiga, obefogade slutsatser om vem jag är, ja då får de väl fan göra det då.

Lite kedjerökande senare och all lust bara rann av mig. Bara sådär.

Meningslös kamp, vad kämpar jag för nu igen? Det är ju inte som att det spelar någon roll, jag kommer fortsätta vara en karusell av lycka och total misär.

Och jag struntar i min kropp, jag tänker skita i om den blir fet som en ko, så äta kan jag väl göra. Eller svälta ihjäl, vem bryr sig? Världen är gigantisk, tiden oändlig, och jag är meningslös.

Livet = tidsfördriv.

Spelar roll vad jag gör med det. Spelar roll om jag sitter med ärr över hela kroppen om det nu skulle vara så, alla fördriver väl tiden på det sätt som är mest givande? Varför ska jag försöka att vara "normal", som "alla andra". Jag skiter i vad folk tycker. Folk kan dra åt helvete om de nu har något att tycka.

"Normen" är ju ändå bara uppbyggd för att man ska ha en riktlinje som får oss att fatta hur vi ska bete sig, för fan vad konstigt om man är en egen människa som lever på sina egna villkor liksom?

Om hundra år är det ändå ingen som ger blanka fan.

Så nu tänker jag skita i precis allt & alla.

Fuck off.