Ibland undrar jag nästan om du medvetet försöker såra mig? Känner mig så jävla.. orespekterad, provocerad, lekt med, frånstött, ful, ensam, äcklig och förstörd.

Avskyr när folk inte direkt verkar bry sig om andras känslor, på ett sånt sätt. Jag vill bara försvinna.

Dagen i övrigt har varit okej. Blir så jävla medveten i de få stunder av ensamhet om att jag är så instabil. Har ingen aning om vart jag är på väg riktigt.

Livet är ett ändå krångligt spel, i vilket jag tydligen inte alls kan spelreglerna. Och lusten bara rinner av mig.

Varför måste det vara såhär?

Hatar när personerna som knullar i porr glor in i kameran och... ja, spelar ingen roll vilket ansiktsuttryck de har, just att de tittar in i kameran sabbar allt. Som att de försöker posera, det känns inte alls verkligt och jag tror inte på det. Tror jag inte på det = osexigt.

Vilket vulgärt inlägg. Men ändå.

Jag tänker nog ovanligt mycket på sex nu för tiden. Skulle vilja testa något nytt, sex på en annan plats eller varför inte en trekant?

För att byta ämne totalt.

Jag har svårt för att leva ut mina tankar och känslor, jag har kommit på att jag ständigt projicerar en annan bild av mig själv till omvärlden, och blir ju givetvis mera dömd och utvärderad efter den. Tror det mest började med att jag inte ville tynga folk med mina problem, liksom "vara jobbig" med mina tankar, rädslor och problem osv. Jag vill ju bli uppfattad som glada killen, som gärna lyssnar på andras problem och stöttar, som gärna festar och har kul och får allting att gå ihop. Det har väl fått sina konsekvenser att leva lite dubbelliv, istället för att prata rakt ut om vad jag känner och tänker har (är) jag mellanåt dryg, orättvis, kylig och elak i sättet. Missbrukat alkohol också (inte för att jag är alkoholist, dricker inte alls ofta, men när jag väl gör det blir det nästan uteslutande i destruktivt sätt). Alkohol har verkligen blivit ett sätt för mig att kommunicera med omvärlden om mina känslor, och det blir aldrig fint, eller på ett särskilt värdigt plan... 

Nu för tiden känns det liksom inte naturligt alls att ens försöka prata och bete mig utefter vad jag känner, jag kopplar snarare omedelbart till vad den "framprojicerade Edgar" skulle göra i den situationen. Skitsvårt att beskriva, men jag vet bara inte hur jag fullt ut ska kunna vara mig själv, för jag har byggt upp någon annan vid sidan om litegrann. En person som är mera folkkär, snäll, glad och allmänt mera positiv och entuasiastisk till omvärlden, som mår bättre öht.

Varför skulle någon tycka om den bittra, negativa, livströtta, rädda personen som bor inuti skalet? Spelar ingen roll hur mycket jag förnekar för andra, eller ens mig själv att det är så till stor del jag är, det ändras inte.

Därför känns det nervöst att träffa nya psykologer och läkare som ska just utvärdera mig. Jag vill så naturligt ge intrycket av att jag är helt okej, att jag mår så mycket bättre än vad jag gör.

Känner mig lite som en komiker. Försöker göra folk till lags hela tiden. En glädjehora.

Haft en toppendag idag. Varit på balsta och sett folk, träffat vänner, varit med bästis efter det.

Var så härligt att möta henne, gå på vägen och se henne långt där borta, undra "är det hon?", se att det är det, känna hur mungiporna drar upp sig i ett leende så brett att tänderna tittar fram, för att man känner sig så glad över att äntligen få träffa sin bästa vän på jorden.

Hon som jag saknat så extremt mycket, hon som är så sjukt förnuftig (mycket förnuftigare än vad jag är), klok, rolig, ärlig, charmig, smart, känslosam och fantastisk. Vännen jag älskat mer än någon annan vän jag någonsin haft, och som jag inte vill tänka mig en framtid utan.

Känns så skönt att kunna känna sig så rätt med en person, samhörigheten. Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle få en såhär nära vän. Antar att det är svårt att föreställa sig en massa saker utan att ha testat det innan, därför vill jag göra mycket under den lilla tid jag får leva på jorden. Jag är inte här för att läsa om allt man kan göra och uppleva i dammiga böcker, jag är här för att uppleva dem.

Livet är kort, orka ta allting så jävla seriöst. Till slut hamnar vi ju i jorden ändå allesammans, fulla med mask och shit.

Other than that.

Träffa läkare och såna roligheter imorgon. Kanske får medicin utskriven, antagligen. Ny samtalskontakt osv. Också bra, om personen är bra såklart, inte så förtjust i min nuvarande, fast tycker inte dåligt om henne heller men.. ja, svårt att förklara. Känns som att hon bara vill sätta etiketter, måla upp det dåliga/sjuka som enskilda bitar i min personlighet. Hon förenklar mig, "det där beror pga det, därför gör du så, så då är det så, då kanske du borde göra såhär", jag är mer komplex än vad hon tror, tror jag. Hon tyckte ju att jag mådde "så pass mycket bättre" och minskade våra samtal i samma veva med att jag blev intagen på akutpsyk.

Så ja, en ny kontakt vore nice. Någon som kan "mänskligifiera" i mig lite. Om det är något som stör mig så är det när folk tror att andra som har psykiska svårigheter på något sätt är sämre, att de inte har lika mycket att ge och automatiskt blir energisugare eller någonting att se ned på. En kompis till mig lider av schizofreni, en annan god kompis är manodepressiv, och dessa är precis (om inte mer) fantastiska än många andra. Många känner man nog inte ens till. Egentligen är nog alla störda, på sitt sätt. De mest "normala" är säkert helt sjuka i huvudet egentligen, hur fan klarar man av att gå runt i världen med all skit utan att bli det minsta brydd liksom?

Just nu känns det rätt bra dock. Lite (mycket) vet jag ju dock att det beror på min totala närvaro hos andra människor, folk sover här hela tiden (bästis idag), jag träffar folk konstant. Och med folk mår jag bra, utan dem vill jag bara försvinna. Människoberoende känns ändå som ett ganska okej behov, men mera självständig får jag gärna bli.

Nej, nu måste jag fan sova.

"It's the so-called "normal" guys who always let you down. Sickos never scare me. Least they're committed."