Det är sådan grymt stor skillnad mellan teori och praktik.

Man kan "vilja" så extremt mycket, men när det väl gäller så har man en massa spärrar som hindrar en, håller en tillbaka.

Alla har väl någon gång tänkt att de vill göra någonting dumt, utan att genomföra det. Och många har väl tänkt "nu ger jag upp", "nu får det vara nog" i olika sammanhang, men likförbannat gör de ingenting åt saken.

Bara kom att tänka på det. Det ska krävas ganska mycket med ens psyke innan spärrarna som hindrar en börjar att falla isär. Och det kanske är då man börjar bli "tokig", "galen". När man inte längre har spärrarna som håller tillbaka, och i många fall skyddar en.

Kan se på mina armar och bli förvånad över hur lite de ändå speglar, trots allt.

När det känns som att jag nästan varje dag vaknar och hatar mig själv för att jag gjort just det, bara ser det negativa i allting och sörjer världen och min plats i den, när jag önskar att livet vore så mycket mer än vad det är, och när en bra dag är en dag då jag åtminstone inte funderar på att ta livet av mig, då tycker jag ju ändå att mina armar ser helt okej ut. Det borde vara värre.

Då förstår jag att det faktiskt är rätt sällan jag går ner mig så totalt att mina spärrar försvinner, och jag går på dumma impulser. Det är inte i statistiken så ofta mina tankar och önskningar faktiskt omvandlas till handlingar. Och det är måste ju ändå vara någonting bra?
Det hade kunnat vara mycket värre.

Jag hoppas att det aldrig blir det. Jag hoppas egentligen aldrig att jag når den punkten då teori blir praktik, tanken blir till en handling, jag vill inte att det ska behöva gå så långt, och lite vill jag hoppas att jag har ett psykologiskt mönster som de flesta andra dödliga (I guess) och att jag kan jobba bort alla svårigheter och bara få vara lycklig och älska livet, att jag är ett problem som väntar på att bli löst. Ge mig några riktlinjer eller vad som helst.

Alla ska ju ändå dö till slut, varför kan jag inte bara få förstå hur jag ska njuta av och uppskatta den tid jag har här? Det känns otroligt patetiskt och bortslösat att spendera oersättlig livstid till att må så dåligt att man fantiserar om döden.

Bortkastat och patetiskt, jag vet inte vilket det är mest. Bara denna insikt är grädde på moset för min depression. Allt är en jävla vidrig, svart spiral av hemska insikter, tankar, känslor och ångest som jag inte kan blunda för, och inte förstår hur jag ska kunna göra mig fri ifrån. Känns som att jag själv är roten till alla mina problem, och tänk om jag är oförändrelig? Om jag har något fel.

Jag vill ha hjälp. Tänk om det inte finns någon hjälp för mig?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Världens ångestattack imorse, skrekgrät ned i kudden och fortsatte med min orytmiska panikattack inne i duschen. Det känns som att jag dör, hela tiden. Jag orkar inte mer, och jag vill inte ens. ...

Mor kom hem. Och visst blev hon arg och ledsen. Jävligt konstigt. Jag var nog naiv som trodde att jag gjorde ett bra jobb med lägenheten efter att ha städat och torkat golv, för det såg ju fortfarande långt ifrån bra ut. Det är dumt, samtidigt so...

Gårdagen blev vansinnig. Hade så otroligt kul, min lägenhet blev helt smockad med människor. Bjöd hem en random jag hittade i affären. Blev full, och hade sjukt svårt att hålla tassarna borta från fina killen. Han. Är. Sjukt. Fin. Som tur var...

Underbar kväll idag. Var hemma hos exet. Han är hur underbar som helst. Av någon anledning gör det inte så värst ont att han inte tycker om mig på samma sätt som jag tycker om honom. Jag vet inte varför, kanske för att jag ändå vet att jag betyde...

Vad ombytlig jag känner mig i mitt humör. Ska träffa exet på torsdag, och då sköt mitt humör i toppen. Jag saknar honom så att jag nästan kan grina. Och det kändes liiite surt att jag var tvungen att fråga, jag är så rädd att han verkligen inte b...