Är det bara jag som tänkt på att de som verkar så mystiska och tystlåtna, de där som får många på fall för att de får folk i sin omgivnin att bli nyfikna och intresserade av att ta reda på vad som döljer sig där under ytan, att de i själva verket inte alls är så mystiska och djupa, de är bara ovanligt tomma och ihåliga, de döljer ingenting, då de inte har någonting att dölja.

"Mystiska, hemlighetsfulla" personer är bara ovanligt tråkiga och otänkande, finns nog oftast inte så mycket att gräva fram där, även fast man tror och hoppas.

Bajs. Jag måste gå upp extra tidigt imorrn. Det är som en sovmorgon, bara att det är baklänges ><

Fick lite pengar iaf. Vet precis vad jag ska lägga 30 av dessa kronor på.

Bästis undrade i förbifarten varför jag börjat röka. Det har ju alltid varit rakt emot mina principer, bara klagat och påpekat vilken jävl meningslös drog det är.

Jag svarade något i stil med att provocera och signalera, särskilt @ mor. Och det är sant. Vill visa att jag skiter fullständigt i alla mina "pinciper", i mitt bättre vetande och ja, att bry mig om någonting öht egentligen.

Och visst är det så, att jag inte är personen som gärna ömkar mig inför mina vänner, alltid ger något påskinande såsom "men det är rätt bra iaf!", "det går framåt!" osv osv.

Och jag ljuger inte när jag säger att jag inte vill dö. Att dö är ingenting som lockar mig särskilt ofta, men det är Aldrig någonting som känns skrämmande heller. Det känns som att en cancerdiagnos inte skulle röra mig i ryggen just nu, på det stora känns allting bara så meningslöst, jag har ingen egen mening med att fortsätta knata på, och jag bryr mig inte om någonting (utom en, men det är fortfarande till min nackdel).

Livslusten har bara brunnit ut. En liten glödbit är allt som återstår, och jag börjar tappa lusten helt.

Dagen idag har varit helt toppen.

Träffade F och E (supertrion!), och en annan trevlig kompis, Kim var med, sen en halvsöt punkardude som alltid tigger cig av mig. Några randoms sen också.

Köpte svarta kontaktlinser också, hoho~

Gick runt på stan, kacklade som hönor (fan vad vi garvade!), F köpte en ny mobil, jag och Kim besökte min syster som hade köpt ormar. Blablabla.

Roligt helt enkelt, höll allting dåligt på avstånd. I glitterbutiken sprack glasväggen av lycka nästan, vände och vred på ett halsband med bokstaven "L". F uppfattade direkt och sa någonting, jag fick snabbt kasta mig tillbaka in i förträngningens roliga värld, så att inte glasväggen skulle sprängas åt alla håll och kanter.

Imorgon ska jag till Riksdagen och ruttna bort av tristess. Bli kollad så att jag inte har med några metallprylar eller vapen för att mörda politikerna och så också. Men det är ju de som dödar oss!? En tristess sådan som politik borde ses mordförsök eller tortyr.

Ser inte fram emot en natt i ensamhet igen.

Jag känner mig så fruktansvärd oönskad, ensam och övergiven.

Jag är inget fan av att sova ensam alls, igårnatt var första gången på mycket länge, och trots att jag då varit vaken ett dygn låg jag vaken väldigt länge, vred mig och grät, hjärnan sattes i helvarv och ville visst inte alls somna, nej den ville plåga mig med tankar och frågom såsom "kommer han att älska någon annan lika mycket som mig, eller mer? Kommer någon annan att få ligga bredvid honom och titta på hans ansikte när han sover, röra vid hans ansikte och kropp, skratta, gråta och prata med honom som jag? Och få kyssa honom?"

Bara frågorna i sig är smärtsamma, men ingenting jämfört med svaret. "Antagligen".

Blä, vad jag avskyr att jag är såhär... bitter, och fixerad. Men jag kan inte tvinga mig till att känna saker jag inte känner, än mindre att försöka att INTE känna någonting som jag faktiskt i allra högsta grad känner.

Bitter över att jag tycker att han försvann så plötsligt, bara ut genom dörren i all hast, bara sådär, helt oförberett. Och för att anledningen till allting irriterar mig, då det inte för mig är kristallklart. När jag ser allt det fina, så har det alltid varit värt det svåra. Och jag tycker om att på sätt och vis infinna mig i ett halvt dysfunktionellt förhållande som inte måste se ut som alla andras relationer, där vi bl.a inte har några varma fluffiga känslor inför varandras vänner, och är väldigt olika. Även fast jag vill tro att det många gånger låg till viss fördel, och det är ju inte som att jag vill hitta en kopia av mig själv direkt, jag vill ha någon som fascinerar och stimulerar, inspirerar. Det får jag knappast ut av  mig själv.

Tycker om att liksom, gå emot oddsen på något sätt. Egentligen behöver det inte vara mer komplicerat än "men hej, jag tycker om dig, du tycker om mig, nu får vi det här att fungera!". Men för vissa ska det tydligen vara det, och jag HATAR att "förhållanden" ens har en gemensan nämnare, så att man börjar jämföra relationer hit & dit, blablabla, som att man vill uppfylla kriterier några helt andra människor byggt upp för att känna att deras förhållande fungerar "okej". Varför kan man inte bara gå på sin egen känsla, prata och komma fram till vad som känns rätt för just dem?

Vadå en overklig dröm? *mutter* Jahaja. Okej.

Så allt man måste jobba på är drömmar som inte är värda att ödsla tid och energi på? Så då kan jag bara lägga på hyllan att någonsin ens må bra?

Och jag är inte helt dum. Jag förstår att dessa känslor är mitt, och enbart mitt eget problem. Varför skulle han bry sig? Kanske svänger förbi och läser & suckar, inser hur tragisk jag är, går vidare och har det bra.

Sen var det ju det där med att vara bitter, ja..

Idag har jag

* Sovit över första lektionen.

* Fixat en annan frisyr.

Och så ska jag införskaffa mig linserna idag, wopidoo!