Hej vad hungrig jag är på närhet & kärlek ikväll!

Tänk att få ligga intill någon fin, krypa sådär nära, nära inpå. Hålla om honom och kyssa i nacken, viska fina saker i örat och busa lite larvigt med. Stryka med fingertopparna på, andas nära varandras munnar, fläta ihop fingrarna. Sex. Närhet och ömhet. Försiktig fumlighet.

Vad tråkigt att jag typ är... äcklig, och så.

Jag och bästis pratade mycket idag. Det var kul. Hon pratade om när hon hade en tjej som var kär i henne som hon själv inte alls gillade, men som hon ändå brukade ringa ibland och vara gullig emot bara för att hon mådde bra av det, eller snarare fick en liten kick av, att känna att hon kunde kontrollera hennes känslor.

Sedan hade de sex, och bästis dumpade bruden på direkten.

Jag undrar om det skulle funka för mig? Vet en kille som gillar mig, men som jag själv mest vill blåsa rök i ansiktet på så fort jag ser. Fast.. fan, nej, jag skulle känna mig för elak för att göra något sånt mot någon. Hur skulle jag känna om jag blev lekt med? Rena dödsstöten.

Sedan pratade vi lite om allt möjligt kring kärlek och sex, det var mysigt. Riktigt kinky sadomasochister bor det inom oss verkar det som!

Färgade om håret på mig. Jag tvättade ur det och skar upp armen, lät det blandas med vattnet och såg det bokstavligen forsa ur mig i små floder, det var hypnotiserande och lite smärtsamt, slutade när jag började bli yr.

Idag när jag satt hos min far vid bordet så pratade han och hans sambo om jobb (de jobbar inom psykvård) och han berättade om en tjej som karvat upp sina armar med en sked, sparkat en skötare och tjoflöjt, han kallade henne för knäpp och störd.

Då undrade jag vad han egentligen skulle tänka och säga om mig, om han verkligen kände mig. Om han visste hur mitt liv ser ut.

En del av mig vill bara skrika för allt vad lungorna orkar. Se mig. Hör mig. Hjälp.

Fan. Jag saknar kärlek ikväll. Kärlek, närhet och ömhet. Hatar, hatar, hatar ensamhet. Jag vill ha någon. Jag vill tillhöra någon.

Makabra, vidriga misslyckanden.

Lycka är ingenting annat än fantasi. I vilket fall går jag sönder, tappar alla känslor och blir helt ihålig. Det går nog inte att bli lycklig av att rasa av sig alla sina onödiga, överflödiga kilon. Men att inte göra det gör mig inte gladare direkt.

Jag är fast, fångad i en ond cirkel, och sjuka tankar finns hela tiden i mitt bakhuvud, glasrutor och glas speciellt är en stark trigger.

Besökte min låtsatsfar idag, satt med vid bordet när de åt med en tom tallrik och önskade bara att armarna ohejdat skulle blöda och bilda pölar på golvet, eller ställa till med en scen, skrika och kasta saker omkring mig, ha sönder saker. Blev helt låg och blev hemskjutsad.

Allting känns så fruktansvärt.. meningslöst, tomt, ovärt. Och visst är det så, att jag börjar ge upp, mer och mer för varje dag. Allting viktigt blir mig bara likgiltigt.

Jag känner mig utanför, inte för att jag inte har nära och kära, jag omger mig med folk hela tiden och nu är bästisflickan på väg, men ändå utanför. Mindre levande och bryende, som att jag går runt i en egen liten dimma av tankar, distanserad från allting som händer runtom mig.

Vet inte längre hur jag ska tänka och känna kring saker. Men... ja. Skitsamma.