Ladida.

Sitter i skolan. Och här ska jag sitta tills jag slutar (makes sense, doesn't it?). Vill säga efter denna lektion med valfritt arbete. Som är 2 timmar lång. Och jag har inget att göra. Iz tråkigt.

Har en glad dag idag, vaknade morgonpigg och tjoho, klätt mig som en knarkad treåring ungefär, för det är lite så jag känner mig idag.

Efter att jag slutat skolan blire tokdoktorn. Sedan så ska jag på gaycafé med vänner. Wopidoo!~~ Saknat Erik ju.

Nu måste jag stoppa undan pengar till sprit. Kommer ha råd med två vodkor, men, that'll do.

Känner mig fattig. Som alltid. Jag vill ha ett jobb. Kan fnaska. Horbög. Fast, vem fan köper horor egentligen? Och fula sådana dessutom? Pfft.

Rädda mig härifråååån.

Så jävla trött är jag.

Känner mig lite busig, sugen på att klippa håret, supa mig redlös och se hur många gränser jag kan passera den här gången. Eller kleta på svart gegga runt ögonen, klä mig i något porrigt och gå på kinkyklubb. Det vore kul att göra någonting tokigt just nu känner jag.

Jag längtar tills nästa fest, mängder med alkohol och fina människor. Förvandlas ju till en jävla robot av skolan, gå hit då & då, gör dittan & dattan och blablabla, jamen när ska jag få lite tid till att LEVA då?

Knöööölval, knöla.

Snart kommer bästis hit och umgås. Jag ångrade mig, jag vill förresten bara ta det lugnt och ligga och kramas med någon i min säng och prata och ta det lugnt. Jag är för trött för att vara busig, jag skulle nog däcka om jag fick i mig en droppe alkohol just nu. ZzZzZzz. Vad tråkig jag är.

Hejsan hoppsan.

Det goda humöret har hållit i sig under dagen, jag har verkligen levt på Caspians sms. Känt mig hoppfull och stark, jag SKA tamenjfan kämpa för att åtminstone må bättre, spelar jag bara med och låter mig sjunka så kommer jag snart att drunkna.

Jag älskar mina vänner. Jag älskar att ha roligt och sträva framåt, och det är vad jag vill leva för nu. Glädje och nöje. Och ja, jag veeeet att det är så jävla lätt att säga nu, att det kommer komma bakslag, men vafan, nu är jag beredd att kämpa iaf.

Du är så fin Caspian, du bara... åh<3

Den störda delen av mig, den älskar när vi tar oss djupare in i mörkret tillsammans för att uppfylla drömmar ingen människa egentligen borde ha. Den blir stolt över dig när du sköter dig "bra", den vill inte att du ska friskna till och lämna mig.

Den delen gillar inte heller hur jag har varit idag, vad jag har gjort. Den vill att jag ska ställa mig och spegla mig, tänka och känna, avsky och äcklas, och skada. Den viskar saker i huvudet på mig jag inte kan tänka bort. Fasta imorgon, börja på soppdiet. Osv, osv.

Nej, nej, NEJ. Inte nu, inte den här gången. Även om jag inte bara kan skala bort allt det dumma, så tänker jag försöka ignorera det. Jag kommer inte bli lycklig av det, jag måste kämpa åt rätt håll nu, för jag är förjävla trött på mitt liv just nu.

Att jag är fet och äcklig är inte ens en teori för mig, det är glasklar fakta. Men på något plan vet jag om att det är sjukt och fel, och kanske är det här jag borde börja lirka och klura. Inte försöka omvända mitt tänk, bara... jag vet inte, ingentinga mig själv? Jag vet att resten av världen inte ser mig med mina ögon, vissa gör det säkert, men inte alla.

Idag har jag träffat F, det var superhärligt. Hon hade med sig sin nya iller också, henne hade jag inte träffat innan. Hon var ett riktigt energipaket! Charmig sak, det där.

Vi gick runt lite, jag träffade på en gammal bekant, han har jag inte träffat på 150år, men vi ska ses på torsdag på gaycafét... inte som en dejt dårå, han har a) pojkvän och b) han är 30år och verkligen inte min smak. Men han är en förjävla bra vän! Saknar dagarna så jag hängde hemma hos honom och rökte och kollade på TV.

Hm.. sedan så träffade vi på en kompis till "fina killen", en brud jag inte tror gillar mig, vet inte varför eftersom jag inte känner henne. Fast diggar hennes stil anyways, jävligt snygga kläder, ser ut att komma från zapata eller liknande.

Och så träffade jag grannflickan! Älsk, älsk, saknar henne som attan! Fick prata lite på bussen iaf!<3

Sen avslutades allt med att träffa exet. Vi såg på film, pratade och myste. Sex är ganska bra för självkänslan. Åh. Jag vill ha en pojkvän.

God morgon världen!

Vad vore väl min vardag utan lite berg-och-dalbanahumör? Men idag mår jag faktiskt helt okej.

Hade bara en lektion i skolan så jag sov över skiten, känner mig nu rätt pigg och kry, håret åt alla håll och kanter.

Hedvig hade fått 2 superlånga sms av Caspian som fick smilgroparna att bekanta sig med hårfästet ungefär, faktiskt är nog det bästa jag vet, trots allt, friskhet och en frisk, hoppfull insikt på livet. Och det smittade av sig på mig.

Jag vill också ifrån det här! Och uppfylla mina drömmar (som dock bara består av någon gång skaffa något litet jobb/något jobb jag kommer på att jag vill ha och en liten lägenhet att trivas i, men det känns viktigt!), och åtminstone inte dra ner mig själv mer än vad mitt mående redan gör.

Inte strö salt i såren liksom, inte vika mig för dumma, "sjuka" tankar i mitt huvud. Jag är bättre än så, och det är fan på tiden att jag börjar visa det nu!

Ja... idag känns livet hoppfullt, och jag ser fram emot att få göra som jag vill. Och det kommer ju knappast gå om jag fortsätter i den riktning jag är på väg i nu, ge upp allt liksom. Måste fortsätta kämpa och tro på vad jag gör, den enda som bestämmer sina begränsningar är en själv.

HAHA fyfan vad hippie jag låter!? Värsta coachen i självförtroende eller något! XD Är väl ingen expert inom ämnet direkt.

Nåja. Nu ska jag fixa till mig, sedan ska jag träffa F (SAKNAT ;_;) och lite senare ska jag träffa pojken, lite bitter över det för.. idag känner jag liksom inte så kelsugen av mig, det var ju IGÅR jag ville träffa honom. Nåja, det kanske hinner ändra sig. Annars får vi väl titta på film och prata istället, det funkar ju det med.

Känner mig väldigt uppsvälld och... vill egentligen helst gråta när jag tänker på hur jag ser ut, men de tankarna är det bara att försöka skjuta bort. Jag SKA ha en fin dag idag.

Jag bryter ihop. Kom hem idag, och humöret hade väl redan börjat sina. Möts av en mor som frågar mig varför jag köpt rakblad, och som hittat mera blod i sängkläderna.

Jag HATAR henne, låt mig vara för in i helvete, låt mig vara.

Hon började ställa en massa frågor, igen, och att jag sa att jag inte ville prata struntade hon i. Jag orkar inte det här, jag förstör henne också, och jag avskyr bara allting just nu, jag orkar inte mer av det här.

Hej vad hungrig jag är på närhet & kärlek ikväll!

Tänk att få ligga intill någon fin, krypa sådär nära, nära inpå. Hålla om honom och kyssa i nacken, viska fina saker i örat och busa lite larvigt med. Stryka med fingertopparna på, andas nära varandras munnar, fläta ihop fingrarna. Sex. Närhet och ömhet. Försiktig fumlighet.

Vad tråkigt att jag typ är... äcklig, och så.

Jag och bästis pratade mycket idag. Det var kul. Hon pratade om när hon hade en tjej som var kär i henne som hon själv inte alls gillade, men som hon ändå brukade ringa ibland och vara gullig emot bara för att hon mådde bra av det, eller snarare fick en liten kick av, att känna att hon kunde kontrollera hennes känslor.

Sedan hade de sex, och bästis dumpade bruden på direkten.

Jag undrar om det skulle funka för mig? Vet en kille som gillar mig, men som jag själv mest vill blåsa rök i ansiktet på så fort jag ser. Fast.. fan, nej, jag skulle känna mig för elak för att göra något sånt mot någon. Hur skulle jag känna om jag blev lekt med? Rena dödsstöten.

Sedan pratade vi lite om allt möjligt kring kärlek och sex, det var mysigt. Riktigt kinky sadomasochister bor det inom oss verkar det som!

Färgade om håret på mig. Jag tvättade ur det och skar upp armen, lät det blandas med vattnet och såg det bokstavligen forsa ur mig i små floder, det var hypnotiserande och lite smärtsamt, slutade när jag började bli yr.

Idag när jag satt hos min far vid bordet så pratade han och hans sambo om jobb (de jobbar inom psykvård) och han berättade om en tjej som karvat upp sina armar med en sked, sparkat en skötare och tjoflöjt, han kallade henne för knäpp och störd.

Då undrade jag vad han egentligen skulle tänka och säga om mig, om han verkligen kände mig. Om han visste hur mitt liv ser ut.

En del av mig vill bara skrika för allt vad lungorna orkar. Se mig. Hör mig. Hjälp.

Fan. Jag saknar kärlek ikväll. Kärlek, närhet och ömhet. Hatar, hatar, hatar ensamhet. Jag vill ha någon. Jag vill tillhöra någon.

Makabra, vidriga misslyckanden.

Lycka är ingenting annat än fantasi. I vilket fall går jag sönder, tappar alla känslor och blir helt ihålig. Det går nog inte att bli lycklig av att rasa av sig alla sina onödiga, överflödiga kilon. Men att inte göra det gör mig inte gladare direkt.

Jag är fast, fångad i en ond cirkel, och sjuka tankar finns hela tiden i mitt bakhuvud, glasrutor och glas speciellt är en stark trigger.

Besökte min låtsatsfar idag, satt med vid bordet när de åt med en tom tallrik och önskade bara att armarna ohejdat skulle blöda och bilda pölar på golvet, eller ställa till med en scen, skrika och kasta saker omkring mig, ha sönder saker. Blev helt låg och blev hemskjutsad.

Allting känns så fruktansvärt.. meningslöst, tomt, ovärt. Och visst är det så, att jag börjar ge upp, mer och mer för varje dag. Allting viktigt blir mig bara likgiltigt.

Jag känner mig utanför, inte för att jag inte har nära och kära, jag omger mig med folk hela tiden och nu är bästisflickan på väg, men ändå utanför. Mindre levande och bryende, som att jag går runt i en egen liten dimma av tankar, distanserad från allting som händer runtom mig.

Vet inte längre hur jag ska tänka och känna kring saker. Men... ja. Skitsamma.

Just nu är jag bara trött på mig själv.

En gammal nära vän till mig, och min första riktiga förälskelse till och med, sov över hos mig inatt. Det var sjukt längesen jag träffade honom nu. Det var jävligt mysigt, och vi pratade och kollade på film, och jag har verkligen saknat honom känner jag, jag hoppas att vi håller kontakten bättre nu.

Även fast det var mitt fel att sen tog slut förut, för att jag kärade ner mig och blöhöö, men det misstaget ska inte upprepas.

Sumpade nog mina chanser rätt rejält i vilket fall förra året, då jag kräktes på honom och råkade sparka honom på en festival. Som slutade med sjukhusinläggning. Precis som årets motsvarande festival också gjorde.

Hm.. men jag failar.

Det spelar ingen roll hur mycket jag rör på mig, hur många dagar jag fastar. För till slut tar tomheten över, och jag vänder mig till äckel, och då jävlar blir det fart på känslorna igen, som bara vill att jag ska dö, men då finns rakbladen, och efter det får jag till och med känna ett tillfälligt lugn och harmoni.

Jag hatar mina jävla självbedrägeri, hur jävla många gånger har jag inte sagt "nu jävlar", "nu är det allvar", "blablabla and so on". Vissa gånger går jag till och med på lögnerna. Men gissa vad? Det. Kommer. Aldrig. Hända. Aldrig.

Men jag antar att man måste få lura sig ibland, för om jag verkligen, verkligen gick runt och insåg att det inte finns en chans att jag klarar det 24/7, då skulle jag nog aldrig orka. Hoppet är det sista som överger en, eller?

Nu är jag bara trött.

Jag är verkligen enorm just nu, och till skillnad från de flesta andra äsfallen så är jag verkligen det - på riktigt. Det är bara en minimal tidsfråga om när mina lår kommer gå ihop.

Och jag hatar mig själv för att jag någonsin försatte mig i det här jävla helvetet, dagen då jag antagligen ifrågasatte mitt utseende och allting fortfarande var så oskyldigt, en lek. Innan var min kropp bara någonting som fanns där, något som jag inte ägnade så mycket tankar om, nu kan jag inte ens titta på den utan att känna att humöret dalar.

Det har funnits många dagar då jag ifrågasatt om detta kanske till och med är värre än drogmissbruk, dagarna för ett år sen då jag tillbringade månader med att gå till min praktikplats i en tjackdimma, då jag inte kunde träffa folk utan att dra minst en lina, då jag verkligen inte kunde ta mig till jobbet utan att gråta mig igenom dagarna eller sjukanmäla mig om jag inte hade tjack.

Helvete, till och med under mina första dejter med mitt ex så var jag påtänd.

Men det var ändå så mycket lättare att ta avstånd ifrån. Hur fan gör jag med det här?

Jag vill bara skrika, kasta mig utför ett stup, slå huvudet genom en glasruta, skära upp mig tills hela jag är ett gapande sår. Jag vill dö, och jag vill leva. Jag vill vara frisk, men jag vill samtidigt vara smal. Allting känns så jävla dubbelt, och meningslöst. Kan jag inte bara få någon dödlig sjukdom så att jag slipper allt? Alla jävla val, till och med när man inte gör någonting, så är det ett val.

Jag bara fixar inte mer. Jag vet, hur många gånger har jag inte sagt det förut? Men det är så det känns.

Ikväll kommer en fin tjej hit och ska sova över, vi ska kolla på skräckfilm och mysa, jag hoppas det blir bra. Jag älskar mina vänner, och jag mår som allra bäst när jag är med dem.