Godmorgon världen.

Nu har jag precis kommit hem från psyket. Jag sa precis som det var till läkaren, och min moder ville också få vara med en stund på slutet och prata. Hon grät och bekände hur rädd hon var för att jag skulle ta mitt liv (något jag aldrig ens har så mycket som antytt till henne), med flit eller av misstag.

Situation gjorde mig besvärad, stressad och irriterad, och hade det inte varit för irritationen hade det inte alls förvånat mig om jag hade suttit och skrattat. Det brukar jag göra när jag känner mig nervös och pressad.

Hur som helst så ska jag få en stödperson på psyk, bestämde läkaren. Utöver det var det inget speciellt, jag fick en förhöjd dos antidepp, och min muntorrhet var tydligen ett gott tecken, för då började den i vilket fall verka.

Kors i taket vad svårt det var att komma ur sängen imorse förresten! Det var hemskt, det kändes som att jag inte bara var psykiskt förlamad, utan även fysiskt bunden till sängen. Att lämna tryggheten i min varma, gosiga säng, var näst intill omöjligt, och nästan lika svårt var det att komma ur den varma duschen.

What else...

Jo, jag berättade för min kompis om min dagdröm angående fredagen, och hon tyckte det lät skitmysigt, så nu har vi bestämt att vi åker hem till mig istället när resten går till krogen.

Mina dagdrömmar är väldigt härliga att fly in i. Och alltmer sällan så handlar de om kärlek, förut kunde jag knappt tänka på annat än hur exet skulle berätta att han har känslor för mig och vill ha mig tillbaka.

Nu saknar jag inte kärlek lika mycket alls, och det känns fantastiskt skönt, även fast jag måste medge att jag fortfarande saknar honom, och ibland blir det extra påtagligt, som t.ex igår när jag skulle sova. Då hade jag inte velat något hellre än att ha honom bredvid mig.

Kände mig lite som en mussla utan pärla, en snigel utan snäcka, en katt utan sin päls. Fysiskt möjlig, men inte alls lika trygg, lugn och hel än om han låg bredvid mig. Men det är ju ändå ett framsteg, för bara någon månad sen så kändes det inte ens fysiskt möjligt, nu känner jag ändå på något sätt att jag kan acceptera att han aldrig mer kommer att älska mig, och att mitt liv ändå kan fortsätta utan honom.

Hm.. jaja. Orklös och ointresserad av allt. Min livsglädje är en mytologisk varelse, den finns inte.

Suck @ allting.

Plugga klart, bete mig på ett sätt som är socialt acceptabelt, hålla mig inom alla ramer som förväntas, söka jobb, bli en robot, resa mig på bussen för att gamla tanter vill sitta och jag skulle känna mig som en hjärtlös Hitler om jag inte gjorde det, bli sur över att inte få tacksamhet visad, köpa meningslösa saker, bli kär i en groda, få rynkor, bli sambo, få en massa krämpor och sjukdomar, smörja på salvor och operera bort prostatan och må bra igen tills nästa problem dyker upp, gå in i väggen på jobbet eller bli uppsagt som följd till nedskärningarna, skaffa ett annat jobb, störa mig på arbetskamraterna, lära mig hur otrevlig världen är med alla otrevliga människor och bli tvungen att anpassa mig efter den, bli gammal, få lite ångest över allt man inte hann med som man trodde man skulle hinna med, resa lite kanske, men vara för gammal och handikappad för att verkligen kunna njuta, bara hoppas på att det finns någon rättvisa kvar i världen och att man själv slipper stå upp på bussen medan tonåringarna sitter ned och man själv har ont i varenda kota i ryggen och måste kämpa frenetiskt för att inte tappa balansen med muskler man inte har, de har förtvinat för längesen.

Sedan dör man i en stroke eller liknande. Och har gjort sitt, bortglömd och raderad inom kort.

...

Livet intresserar mig inte.

Nu ska jag nog ta och sträcka ut mig i sängen lite, påbörja Sushi för nybörjare då jag läste ut Å andra sidan igår. Läsa till ögonen blöder, sen stirra i taket och undra över viktiga saker (hmm.. går pulsådern genom penisen?), gå ut och röka och fantisera och drömma, sätta mig här och uggla, sedan läsa igen.

Om och om igen. Har inte lust med någonting annat. Glasväggen som avskärmar mig från omvärlden på det känslomässiga planet är nu i proportion med en bergsvägg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Världens ångestattack imorse, skrekgrät ned i kudden och fortsatte med min orytmiska panikattack inne i duschen. Det känns som att jag dör, hela tiden. Jag orkar inte mer, och jag vill inte ens. ...

Mor kom hem. Och visst blev hon arg och ledsen. Jävligt konstigt. Jag var nog naiv som trodde att jag gjorde ett bra jobb med lägenheten efter att ha städat och torkat golv, för det såg ju fortfarande långt ifrån bra ut. Det är dumt, samtidigt so...

Gårdagen blev vansinnig. Hade så otroligt kul, min lägenhet blev helt smockad med människor. Bjöd hem en random jag hittade i affären. Blev full, och hade sjukt svårt att hålla tassarna borta från fina killen. Han. Är. Sjukt. Fin. Som tur var...

Det är sådan grymt stor skillnad mellan teori och praktik. Man kan "vilja" så extremt mycket, men när det väl gäller så har man en massa spärrar som hindrar en, håller en tillbaka. Alla har väl någon gång tänkt att de vill göra någonting dumt, ut...

Underbar kväll idag. Var hemma hos exet. Han är hur underbar som helst. Av någon anledning gör det inte så värst ont att han inte tycker om mig på samma sätt som jag tycker om honom. Jag vet inte varför, kanske för att jag ändå vet att jag betyde...