Lossa upp mina knappar och kom innanför mina kläder med dina fingrar, låt mig få se in i dina vackra fina ögon, som är de vackraste jag vet, stå sådär nära intill och kyssa dina läppar och bli helt tokig av upphetsning.

Mmmrr<3 I mitt sjuka lilla huvud kommer du fortfarande att älska mig när jag behöver det. Hoppas du inte känner dig våldtagen eller så.

Finns inget jag inte skulle göra för dig. Om jag bara kunde. Bara så att du vet.

(åh det har ju inte ens gått så lång tid faktiskt, bara det att det känns som en evighet i min värld)

Uhh.. welcome to my world, vem fan var det nu jag hade det där internskämtet med? XD HAHA. "Welcome to my world...!" efter varje mening.

Känner mig rätt glad just nu. Nonchalant inställning till det mesta, men fortfarande rätt glad. Har haft världens tråkigaste dag, bara suttit vid datorn i princip, men, jag mår ju ändå okej, och det är väl det väsentliga.

Wopidoo.~

Tog just en liten rökare med min madre. Det var mysigt.

Hon frågade mig om jag saknade exet, jag svarade att jag gjorde det, hon frågade om jag saknade att ha Någon där, närheten, eller efter just honom, jag svarade jag honom, att jag saknade hans hjärna. Då skrattade hon och sa att det lät roligt.

Jag känner mig ovanligt distanserad idag! Vanligtvis så är nog mina känslor större drivkraft än vad hjärnan är, eller vad man ska säga. Jag kan tänka och känna olika saker, men hjärtat styr mig mer än hjärnan, på gott & ont. Men just idag är hjärnan boss.

Detta har resulterat i:
* knäpp, självironisk humor

* kyligare attityd på sätt och vis (vill inte prata om djupa känsliga ämnen, då jag inte känner mig känslomässigt engagerad direkt).

* att jag mått bättre, känslor har varit till min nackdel de senaste dagarna, och tankar som inte väcker känslor förblir neutrala, = förbättring.

Så ja. Idag är jag en känslomässig istapp, eller något. Känner bara en sak, känslan jag inte alls kan skaka av mig. Saknad. Men istället för att bli helt förstörd av känslan, ursinnig, superledsen, kluven, osv osv, så känns det mest jobbigt, "bara". Påfrestande och ja.. jobbigt, gnagande, enerverande.

Men helt klart mer saklig idag. "Ja, jag älskar någon jag aldrig kommer få, som så många andra, det kommer väl gå över det också till slut, får man hoppas".

Men kul är det fan inte.

Hoppas det här håller i sig. Att min kropp och själ har kommit överrens om att "nej, den här killen mår bättre om du får styra skeppet herr Hjärna!", för att gå runt med känslostormar i kroppen, helt oförmögen att få ge utlopp för dem på bra sätt, det är inte kul.

Mår bättre över mig själv också. Jag har sidor över mig själv jag är stolt över, och jag kan komma långt. Allting är inte hopplöst, och även om han aldrig vill ha mig tillbaka så betyder det faktiskt inte att jag inte kan hitta någon annan till slut. Får intresse från flera håll ju, måste öppna ögonen för mina positiva sidor lite mer, sedan kanske jag i och med det kan blunda för de dåliga också (inte låtsats om att de inte finns, men inte heller stirra mig blind på dem).

Tro på mig själv mera. Våga.

Självmedvetenhet är en bra dygd.

Bonde söker fru är ett gulligt program btw, känns som att titta på små barn nästan, haha<3 Dock är ju en av killbönderna jävligt snygg. *bröl*

Trött & uttråkad kille deluxe!

Tycker om mina linser, känner mig mera anonym med dem på, och lite känns det som att ögonen kanske är fönstret till ens själ, eller något, en väldigt uttrycksfull källa i vilket fall, och det är inte alltid jag vill att folk ska ha chansen att genomskåda mig. Då är linserna bra att ha.

Annika sa förut något i stil med "du håller väl inte på att bli någon mörkermänniska va?" och jag svarade "nej?". "Okej, skönt att höra..", givetvis är ju detta någonting som provocerar mig jättemycket till att springa och kasta nästa studiebidrag på nitar och svart smink och hela köret. HAHA, nej, faktiskt inte. Jag tycker om färger.

Ångrar att jag sa upp all kontakt, håller på att bli fullständigt tokig av det här. Önskar han bara kunde vara här, ligga bredvid mig, och vi skulle kunna trassla in oss i varandra. Att få känna hans lukt, smak och värme, ha hans armar om mig. Det vore någonting.. suck. Det lär väl aldrig inträffa igen.

Men ändå, trots det, så är det nog en alldeles okej dag idag. Även fast det har sin anledning det med.

Nu ska jag burra ner mig i sängen och glo på film/spela TVspel/läsa bok tror jag. Btw så var allt med psykvården en massa missförstånd och blablabla såklart, så, det löser sig det där. Eller ja. Ja..