Haft en toppendag idag. Varit på balsta och sett folk, träffat vänner, varit med bästis efter det.

Var så härligt att möta henne, gå på vägen och se henne långt där borta, undra "är det hon?", se att det är det, känna hur mungiporna drar upp sig i ett leende så brett att tänderna tittar fram, för att man känner sig så glad över att äntligen få träffa sin bästa vän på jorden.

Hon som jag saknat så extremt mycket, hon som är så sjukt förnuftig (mycket förnuftigare än vad jag är), klok, rolig, ärlig, charmig, smart, känslosam och fantastisk. Vännen jag älskat mer än någon annan vän jag någonsin haft, och som jag inte vill tänka mig en framtid utan.

Känns så skönt att kunna känna sig så rätt med en person, samhörigheten. Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle få en såhär nära vän. Antar att det är svårt att föreställa sig en massa saker utan att ha testat det innan, därför vill jag göra mycket under den lilla tid jag får leva på jorden. Jag är inte här för att läsa om allt man kan göra och uppleva i dammiga böcker, jag är här för att uppleva dem.

Livet är kort, orka ta allting så jävla seriöst. Till slut hamnar vi ju i jorden ändå allesammans, fulla med mask och shit.

Other than that.

Träffa läkare och såna roligheter imorgon. Kanske får medicin utskriven, antagligen. Ny samtalskontakt osv. Också bra, om personen är bra såklart, inte så förtjust i min nuvarande, fast tycker inte dåligt om henne heller men.. ja, svårt att förklara. Känns som att hon bara vill sätta etiketter, måla upp det dåliga/sjuka som enskilda bitar i min personlighet. Hon förenklar mig, "det där beror pga det, därför gör du så, så då är det så, då kanske du borde göra såhär", jag är mer komplex än vad hon tror, tror jag. Hon tyckte ju att jag mådde "så pass mycket bättre" och minskade våra samtal i samma veva med att jag blev intagen på akutpsyk.

Så ja, en ny kontakt vore nice. Någon som kan "mänskligifiera" i mig lite. Om det är något som stör mig så är det när folk tror att andra som har psykiska svårigheter på något sätt är sämre, att de inte har lika mycket att ge och automatiskt blir energisugare eller någonting att se ned på. En kompis till mig lider av schizofreni, en annan god kompis är manodepressiv, och dessa är precis (om inte mer) fantastiska än många andra. Många känner man nog inte ens till. Egentligen är nog alla störda, på sitt sätt. De mest "normala" är säkert helt sjuka i huvudet egentligen, hur fan klarar man av att gå runt i världen med all skit utan att bli det minsta brydd liksom?

Just nu känns det rätt bra dock. Lite (mycket) vet jag ju dock att det beror på min totala närvaro hos andra människor, folk sover här hela tiden (bästis idag), jag träffar folk konstant. Och med folk mår jag bra, utan dem vill jag bara försvinna. Människoberoende känns ändå som ett ganska okej behov, men mera självständig får jag gärna bli.

Nej, nu måste jag fan sova.

"It's the so-called "normal" guys who always let you down. Sickos never scare me. Least they're committed."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Världens ångestattack imorse, skrekgrät ned i kudden och fortsatte med min orytmiska panikattack inne i duschen. Det känns som att jag dör, hela tiden. Jag orkar inte mer, och jag vill inte ens. ...

Mor kom hem. Och visst blev hon arg och ledsen. Jävligt konstigt. Jag var nog naiv som trodde att jag gjorde ett bra jobb med lägenheten efter att ha städat och torkat golv, för det såg ju fortfarande långt ifrån bra ut. Det är dumt, samtidigt so...

Gårdagen blev vansinnig. Hade så otroligt kul, min lägenhet blev helt smockad med människor. Bjöd hem en random jag hittade i affären. Blev full, och hade sjukt svårt att hålla tassarna borta från fina killen. Han. Är. Sjukt. Fin. Som tur var...

Det är sådan grymt stor skillnad mellan teori och praktik. Man kan "vilja" så extremt mycket, men när det väl gäller så har man en massa spärrar som hindrar en, håller en tillbaka. Alla har väl någon gång tänkt att de vill göra någonting dumt, ut...

Underbar kväll idag. Var hemma hos exet. Han är hur underbar som helst. Av någon anledning gör det inte så värst ont att han inte tycker om mig på samma sätt som jag tycker om honom. Jag vet inte varför, kanske för att jag ändå vet att jag betyde...