(förväntar mig inte att någon ska orka läsa ett sånt här långt inlägg, det är skrivet för min egen skull)

Idag har varit... minst sagt turbulent.

Har gått runt med ett ursinne de senaste dagarna. Idag släppte det, den mest förvånade är nog jag.

Var hemma själv. Skadade mig själv, men inte alls så allvarligt, tre snitt. Fortfarande arg som ett bi.

Mor kom hem. Jag spelade hög musik på mitt rum och gick ut på balkongen och rökte. Helt plötsligt går hon i taket av vrede som alltid och börjar skrika och gorma om att sänka, att hon inte står ut längre och blablabla, förståeligt egentligen, bara det att hon aldrig klagat förut och inte ens gett mig en tillsägelse innan.

Så jag blev ännu argare, gick in. Satte mig i soffan i vardagsrummet efter att ha sänkt, då kommer hon in och säger någonting surt. Jag förlöjligade henne med sarksasm och hon vrålade skitunge, jag började skrika som en dåre. "HÄR FÅR DU SE PÅ DAMP!" (interngrej) och välte omkull bordet, kastade en kruka i golvet, alla böcker flög åt helvete och en staty åkte i tusen bitar i golvet under mitt blinda raseri.

Hon stod tyst med tefatsögon, jag stormade in på mitt rum och smällde igen dörren.

Kastade mig på sängen med ett oanvänt rakblad, högg i samma raserianda, jag var ursinnigare än jag någonsin varit. Hela sängen blev rödfärgad och mina armar gapade. Hela jag har bara velat skrika så extremt mycket den senaste tiden, och gråta hejdlöst. Men när hela ens inre vill skrika, så räcker knappast munnen till. Och när hela kroppen vill gråta så är inte ögonen till stor hjälp.

Vad gör man då?

Efter en stund lugnande jag mig. Armarna såg helt vidriga ut, geggiga och svartröda. Reste mig och gick till fönstret, kände mig inte arg längre.

Nu var jag var väldigt uppgiven istället. Jag minns att jag kände mig som ett ljus som brunnit ut alldeles för fort, att det inte finns någonting kvar nu. Att jag bara ville försvinna, och att jag inte har en chans i livet. Kände mig ungefär lika patetisk som jag var. Är.

Och att jag oroade mig för mors reaktion när hon skulle komma in.

Gick iväg till fönstret och började kedjeröka, blev det sju eller åtta cigaretter? Tio? Jag var helt borta. Smsade under tiden mor. "Förlåt". En stund senare hör jag hur dörren rakt bakom mig öppnas, hennes röst sa "det är okej", fastän vardagsrummet ser ut som ett bombnedslag.

Sedan kom hon fram till mig. Hon bara skrek. Skrek och sprang iväg, började gråta helt hysteriskt. Pratade lite med mig, tror jag. Jag förblev helt apatisk i fönstret med blicken utåt.

Hon ringde några samtal. Sa till mig att psykjouren skulle komma nu. Det har hon hotat med förut.

Efter att jag börjat bli illamående och sönderfrusen av att stå i fönstret kastade jag mig i min blodbadssäng, utan att ge henne en blick under tiden, stirrade sedan in i väggen. Hon ringde flera samtal.

Jag bara tänkte på att det är är början på slutet. Att jag ville dö & försvinna.

Senare, jag vet inte alls hur lång tid, om det rör sig om timmar eller minutrar, det kändes som en evighet, så kom jouren. Två män kom in genom dörren och började prata med mig, under hela deras besök gav jag de inte ens en blick. Den ena kom fram till mig och lutade sig liksom över mig, tryckte på min höft och min axel så att jag mosades ner i sängen. Wtf? Jag undrade vafan han sysslade med, var det hans sätt att försöka få kontakt, ville han kolla att jag inte drev bort i min egna värld?

De ville att jag skulle följa med till akuten, men efter vägran så skickade över läkare till oss istället.

Gorillorna åkte iväg, och jag hörde hur mor berättade för far (alltså, båda är låtsatsföräldrar dock) i telefon vad som händer. Jag kunde inte bry mig mindre då.

Sedan kom läkarna, en kille och en tjej. Dessa var mera ödmjuka och trevliga, och även fast jag vid det här laget kände mig som världes cirkusfreak som de kom för att betrakta, och även fast jag skämdes för mycket för att ta ögonkontakt med varesej de eller mor så följde jag med dem, mor också.

Blev psykvårdskliniken. De tvättade mina armar och ville tejpa men det skulle kräva extra väntningstid och tjoho, och jag bryr mig ändå inte, så det blev inte av.

Sedan fick jag vänta på doktorn i flera timmar, på en soffa bredvid mor, och hon försökte prata lite då & då, men jag bara stirrade in i väggen eller på mina händer.

Eftersom detta givetvis var väldigt påfrestande bosatte jag mig i rökrummet istället, där satt jag och kedjerökte några timmar, en annan brud kom in och gjorde precis likadant. Vi sa inget mer än "hej" till varandra under dessa timmar, men det hade sin charm.

Jag undrade om jag skulle våga vara på och fråga henne någonting, detta är ju ändå ett tokhus, så då behöver man väl inte tänka så mycket på att vara normal. Fast jag vågade inte, och denna lilla struntsak kommer jag säkert att älta länge, bara för att jag är som jag är.

Sedan fick jag iaf träffa läkaren. Vi pratade lite, jag var uppriktigt om mina känslor. Hon var väldigt snäll och härlig att prata med, hon liksom smög in frågorna så innan man visste ordet av själv så hade man börjat prata hur mycket som helst.

Hon undrade varför jag inte ville ta medicin, jag svarade ärligt att jag inte vill ta någon medicin för att jag vet att det finns antidepp som man går upp i vikt av eller får ökad aptit av. Hon lovade att jag skulle få medicin utan dessa bieffekter.

Mor kom in, och läkaren sa att jag var positiv till medicin, då tappade hon hakan. "Du som alltid vägrat..!" Det blev lite tryckt stämning en sekund, läkaren förstod nog att jag inte gärna pratade om mat och viktrelaterade tankar med mor. Fast ja, sedan började mor babbla på om ätstörningar hit & dit så det är väl skitsamma. Hon är ju inte helt dum i huvudet.

De båda gjorde verkligen sitt yttersta för att få mig att bli inlagd, precis där & då. På avdelning 19 tyckte de att jag hörde hemma, i minst 20minuter försökte de övertyga mig.

Jag är inte tillräckligt dålig för att bli tvångsvårdad iaf, alltid något.

Men det var oväntat, och skrämmande, och naket (ingen mobil, ingen frihet, ingen dator, INGENTING). Och väldigt plötsligt också, jag ville ju bara få komma hem och kräkas ut allting på datorn *nu*, och få prata med älskade vänner.

Så nej. Ingen avdelning nu iaf, jag vill försöka med den hjälp jag får utanför först. För mina vänner, exet (vad nu han är till mig??) och skolan är mitt allt, jag vill inte bli isolerad ifrån det.

Så jag ska göra mitt bästa, nu igen, annars får jag väl faktiskt ta att bli inlagd, jag tror att jag skulle våga be om det om det skulle kännas aktuellt i mitt huvud.

Men nu ska jag i vilket fall få kontakt med det mobila teamet fram tills jag får en läkartid på psyk, då får jag antagligen medicin utskriven och eventuellt en till stödperson att prata med där (har psykolog på ungdomsmottagningen). Det pratades också om att jag ska få gå med i behandlingshem för självskadebetéende och ätstörningar, ett samlat behandlingshem för båda delarna alltså, och ingen direkt inläggning.

Jag vet inte med det.

Men ändå, det känns överlag bra just nu. Jag och mor är sams och allting bra. Jag har världens vackraste, underbaraste vänner. Och exet ställer fortfarande upp som en... någonting som alltid ställer upp, och det känns så obeskrivligt bra. Jag älskar honom, och jag känner att jag fortfarande behöver honom. Vet inte hur hälsosamt det är i längden egentligen.

Hur länge har jag inte haft lusten att göra någonting helt urflippat? Tända eld på mig själv, dansat på glas jag kastat i golvet, bara för att få mor att verkligen reagera. Att detta på något sätt skulle vara lättare än att bara berätta hur jag känner kanske verkar skitskumt, men det är så jag fungerar, uppenbarligen.

För nu har jag erbjudits hjälp, jag blev väldigt mycket tagen på allvar (innan har ju ingen haft anledning att ta mig på allvar innan, jag har varken sagt eller gjort relativt mycket). Och då blev det också lättare att prata.

Så nu har jag ändå, på något sätt, lite hopp. Lite.

Ingen skola för mig imorgon. Ska dock träffa finaste F. Världens bästa. Och vi pratar även om att jag ska flytta in hos henne i slutet av månaden då hon skaffar ny lägenhet, det vore sjukt underbart! Skulle kunna bli det roligaste som hänt mig hittills, jag vill verkligen hemifrån nu! Och hon är så fantastisk!<3

Men nu är jag helt dödstrött, så ska nog strax sussa.

G'natt.