Jag gillar den kyliga känslolösa stämningen mellan oss. Jag hoppas han tänker ge mig "dåliga" nyheter. Eller, jag är inte säker, kanske inte.

Förvirrat som vanligt.

Morgondagen visar.

Jag är misslyckad, inte så förfärligt, men tillräckligt.

Läkaren gick varen bra eller dåligt, jag fick prata lite och ska lämna några prover på fredag.

Blablablabla, bortkastat ungdom, bortkastat liv?

Har köpt en massa filmer idag dock, det känns bra!

Nya tag imorgon. Eller idag. Nu jävlar.

Som jag ju aldrig sagt så många gånger förut? Jag klandrar ingen som är skeptisk, jag är skeptisk. Skeptisk till att jag kan klara av någonting öht, egentligen. Men bara för det tänker jag inte sluta försöka, jag vägrar.

Såeh.

Idag konfronterade jag honom, på sms. Jag vet inte, jag tycker mest det är jobbigt, jag vet ingenting, jag vet inte vad jag känner, vad jag borde känna eller... nej, ingenting. Han kanske inte menade det så illa? Kanske är han den enda för mig?
Fan. Jag är så jävla rädd.

Och imorgon, idag, WHATEVER, så ska jag träffa läkare. Läskigt, jag orkar inte direkt bry mig. Orkar inte ha höga förväntningar, så trött på förväntingar som går i kras, målribbor jag sätter upp men inte fixar. I slutändan blir man ju alltid bara mer förstörd i vilket fall som helst, har jag gjort några framsteg? Trots alla piller och psykologer? Vissa kanske är hopplösa fall.

Idag har jag haft en helt okej söndag, trots allt. Med bästisflickan och S, vi gick ut i mörkret och badade i en å, och kollade nyss på Titanic, jag var ensam om att lipa. Så jävla vacker film, kärleken, skratten, misären, alla historiskt korrekta detaljer, allt! Den är så jävla fantastisk.

Hjärtlösa bastards som inte grät! Haha, nej, inte.

Nu borde jag väl egentligen sova. Men jag känner mig inte trött, snarare ensam och ledsen. Ångest som länge har bubblat och tryckt, och ikväll trodde jag att jag skulle få hemmet för mig själv, jag och rakbladen. Men bästisflickan och S sover över, i mitt rum. Så det går inte. Och det driver mig till vansinne, klåda över hela kroppen och hjärtklappningar.

Vet inte hur många gånger jag önskat livet ur mig själv idag. Men jag vet att jag är en labil människa, och just nu extremt känslig, och därför är detta bara flyktiga önskningar som inte borde respekteras. Och ja - jag är fortfarande fullt medveten om hur patetisk jag är, påminnelser är slöseri med energi, jag är så jävla medveten om det att huvudet snart går i bitar.

Jag vill inte må såhär, jag vill vara så mycket bättre.