Ikväll trodde jag att jag skulle dö.

Idag skulle vara dagen då jag tog farväl av mitt tidigare liv, detta skulle vara sista kvällen jag hetsåt, sista kvällen jag skulle finna lugn och ro med hjälp av en tandad köttkniv, sedan skulle jag skärpa till mig.

Men jag gick för långt, det blev för mycket, för djupt, överallt, och jag kunde inte sluta.

Blodet bara pumpade ut, jag blev rädd och hjärtklappningarna blev snabbare, till slut hade jag förlorat så mycket blod att jag blev helt yr, helt yr och svag, men fortfarande fortsatte jag sätta kniven i armarna, jag vet inte vad jag sysslade med, jag hamnade i en trance. För varje gång köttet öppnade sig och gapade mot mig var det som att som att själen fick en lycko-orgasm, som att allt det jobbiga jag känt blev lättare.

Jag tappade helt kontrollen, och jag kunde inte få blodet att sluta pumpa ut ur mina armar, jag kunde inte sluta skaka, sjönk ihop på golvet, hela min kropp hamnade i ett slags chocktillstånd och jag fick panik, allt jag kunde tänka på var F.

Smsar, helt borta i huvudet. Rädd och gråtandes. Mina sår är antagligen inte ens så farliga, inte dödshotande eller så, men det kom så mycket blod, och jag trodde jag skulle dö. Förlåt.

F. Jag vet inte vad jag ska säga. Du har så många gånger sagt att du ska ta ditt liv, flera gånger till mig personligen, på sms, och din blogg. Tror du inte JAG blir orolig också?

Just då, i mitt mindre intelligenta chocktillstånd, trodde jag att du skulle trösta och förstå, försöka hjälpa mig. Men du sa bara att du hatade mig.

Berättad allt för fina killen, för M, någon mer?

Det är så skämmigt att jag nästan önskar att jag faktiskt hade dött nu i efterhand.

Jag hoppas iaf att du inte hatar mig på riktigt, att det var ditt sätt på att reagera i chocken. För jag älskar dig, det gör jag. Och jag vill verkligen inte leva utan dig, och jag är ledsen för vad jag gjorde, att jag skrämde dig. Jag var också rädd.

Det finns ingenting i hela världen jag hatar mer än när jag är anledningen till att andra människor mår dåligt, jag verkligen verkligen avskyr det. Och det känns som att jag... du vet, gjorde det ikväll.

Nu mår jag iaf bättre. Jag har inte riktigt sluta blöda, kladdar igenom tröjan hela tiden och det rinner ut på händerna. Det är synd att jag redan har förbrukat alla mina gasbindor. Skakar fortfarande lite och har spaghetti-ben. Men jag kommer överleva.

Det som skrämmer mig mest är att jag inte litar på mig själv längre. När jag väl höll på ikväll så ville en stor del av mig att jag skulle dö. Om det inte vore för att folk hörde av sig till mig hade jag mycket väl kunnat stanna kvar i mitt maniska tillstånd och fortsatt tills det var avklarat, jag hade redan hållit på i flera timmar.

Jag önskar att allting inte vore så svårt. Jag önskar att jag hade en varm famn att krypa intill nu ikväll, någon att få krama och gråta hos. Men som jag ser ut vill nog ingen ta i mig (utom du Caspian haha älskling<3), särskilt inte med dessa armar.. jag har förstört alla chanser att någonsin kunna få bli älskad.

Jag vill bara få ha kärlek. Varför är allt så svårt?

Vill inte ligga ensam i min säng inatt. Vill inte.

Snälla F, snälla snälla hata mig inte. Jag älskar dig. Jag lovar att aldrig göra om det igen, lämna mig inte? Imorgon ska jag prata med psykologen, kan ju alltid hoppas att jag blir inlagd på något dårhus där jag inte gör någon mer skada.

Jag är okej nu, jag lovar.

Idag har varit katastrofal.

Dagen började bra, mycket motiverad och fick sällskap till skolan.

Motivationen och humöret stendog sedan. Denna dag hade tydligen jag, A och R hand om caféterian i skolan, det har jag aldrig haft förut, inte R heller. Jag har väldigt svårt för typ.. stressiga jobb, som t.ex kassajobb och sådant, som det här (sist jag stod i en kassa så sprang jag och gömde mig, visserligen ett par år sedan, men ändå).

Blev helt sönderstressad, sämst på huvudräkning och allting, och så fick jag stå i kassan. A blev väldigt irriterad på mig och R, R verkade ta det hela ganska oseriöst och skrattade mest osv, jag försökte, men varje gång jag hade klarat av en uppgift och inte visste vad jag skulle göra härnäst, eller om jag ställde en fråga mer än gång, blev A sur och irriterad på min inkompetens och klagade.

Fick ångest, panik och kände mig helt sönderstressad, ville verkligen bara dö just då, ville bort, önskade att marken skulle sluka mig hel.

När vi stängde luckan för försäljning var jag så jävla ledsen att all min kraftansträngning fick gå åt till att inte låta tårarna svämma över. Funderade på att ta en kniv och bara skära upp handlederna, helt totalförblindad av ångest.

Tog mig på något sätt igenom dagen.

Kom hem till F. Skulle med henne lite senare för hon skulle tatuera sig. Tankarna kom ikapp mig när jag satt i hennes säng och åt av hennes godis, jag som moffat som fan igår dessutom.

Allt bara går åt helvete, jag bara äter och äter och äter, är så jävla fet och vidrig just nu, ser ut som en jävla tunna, en höggravid kvinna. Hej bukfetma, hej feta äckliga pojke.

Minnena från dagen kom också tillbaka som en bitchslap, började gråta och dunka huvudet i betongväggen tills F skrek. Då satte jag mig på bussen och åkte hem, orkar inte med människor idag.

Jag saknar att vara smal. Jag var på så god väg förut, fick hela tiden kommentarer, folk som blev chockerade av att känna mina höftben genom kläderna.

Då kunde jag faila totalt en dag, men vara på fötterna igen nästa dag, och allt gick bara bra, gick bara nedåt.

Vad hände?

Nu bara äter och äter jag. Jag är inte ens underviktig längre, långt ifrån, jävla fula fetto.

Jag är rädd för att ens försöka, för det gör så jävla ont att misslyckas, det gör så ont. Och jag blir så besviken.

När jag sätter mig och hetsar så vet jag ändå att jag kommer att må skit senare, men då har jag ändå kontroll. Då är det ett medvetet val. Som om det skulle göra saken bättre.

Att jag bara lägger mig ned och ger upp är det mest patetiska utav allt.

Om mina studier misslyckas nu vill jag inte leva, då har jag inte kontroll över någonting längre.

Caspian.

Vi är verkligen nära botten just nu. Skrämmer mig att du i princip är i samma sits, så nu gör vi upp regler. Nu TVINGAR vi oss till att få den motivation vi en gång hade.<3 Bara för att det på något sätt är lättare att ge upp än att kämpa så betyder det inte att vi ska ta den vägen, vi ÄR starkare än så, jag vet att vi fixar det om vi hara hittar rätt sätt, vågar tro på oss själva igen.

Jag älskar dig, älskar att du förstår och finns, du är så himla fin och snäll, utan dig skulle jag redan gett upp och inte ens ha en liten gnista hopp om att vi kan förverkliga våra drömmar.

Men då får mig att tro att vi kan. Och det vet jag att vi kan, vi måste bara kämpa.

<3

Ikväll är min sista dag av att inte ha kontroll. Imorgon Caspian, då jävlar.. då glömmer vi allt, vi glömmer all svaghet. ibland behöver man en nystart, det är vad vi behöver tror jag.

Vi SKA dit. Vi måste. Vi kommer bli så jävla vackra och lyckliga till slut, det kommer att bli värt det. Det kommer komma en dag då vi tänker tillbaka på våran svaghet och skratta, skratta åt hur svaga vi en gång var. Vi kommer bli starkare människor av det här.

<3

Nu kom mor in och dampade, känner hur allting håller på att bubbla över i mig just nu. Vet hur denna dag kommer sluta, hur ont jag kommer ha, men åh vad jag längtar. Och åh vad jag längtar tills du är här Caspian.

<3