Psykologbesöket var skönt idag, nästan underbart.

Jag har så lätt för att prata med oberoende människor, människor som inte finns i mitt liv annars, jag har redan berättat mer för min psykolog om mina innersta tankar och om mina sanna viljor, jag visade till och med mina armar för henne.

Hon är den enda som har sett dem, den enda. Inte ens min fästmö.

Pratade om självmordstankarna, eller mera ja.. lusten att dö, fet skillnad.

Konstruktiv reaktioner jag har: Tänka på saker jag tycker om och älskar, höra av mig till någon vän bara för att lätta på ensamheten och bli uppmuntrad.

Destruktiv reaktioner: Supa skallen av mig så att jag riskerar att dö, skada mig själv och hetsäta (vilket iofs brukar leda till att jag skadar mig i slutändan).

Vad ska jag med denna vetskap till? När jag befinner mig i min ångestdimma ligger det ändå i min fulla övertygelse att mina "nära & kära" inte bryr sig, och vackra tankar fyller inte alltid kvoten, rätt sällan faktiskt.

Tänk om det är så att alla inte har en plats här på jorden. Jag känner mig så fel, så otroligt inte korrekt, och jag hör inte hemma bland detta folk i det här samhället.

Om jag inte klarar mig så kommer jag ha dåligt samvete gentemot henne, vill inte att hon ska känna att hon misslyckats med mig eller så.

Men det är mitt liv, jag bad aldrig om att få det, och jag gör precis exakt vad jag vill med det. När folk säger åt mig att jag gör fel, att jag aldrig kommer fuppnå idealen jag har i huvudet, att jag inte får leva livet på mitt sätt, då hamnar det bara mer eld i brasan, jag blir bara mer peppad att bevisa motsatsen. Jag kan.

Caspian, vi visar dem, en vacker dag, jag vet inte när, men vi kommer visa alla att vi kan. Du är finast, du kommer aldrig med fingret och säger vad som är rätt eller fel, du bara gör det jag inte trodde var möjligt - förstår mig. Jag är så evigt tacksam för din vänskap<3

Tell me something I don't know.

/Charambleu