Jag vill dö. Just nu vill jag bara dö, ångest från alla håll och kanter, inuti, utifrån, överallt. Jag svettas som ett jävla as, någon har lagt en stor sten på min bröstkorg som gör det svårt att andas, måste kippa efter andan och synfältet bli ofokuserat och luddigt. Jag brinner upp, jag dör, snälla låt mig få dö, låt mig få en hjärtinfarkt eller vad fan som helst.

Vill gråta, men den har fastnat i halsen, känns som att jag ska spy.

Tänk fina tankar. Tänk på Caspian och bästis, F och E, fina killen?, jag vill inte dö som en val. Jordens största däggdjur. Jag.

Tänk på att mysa i sängen med fina vänner framför någon bra film, och att prata om allt möjligt och bara känna sig mysig och glad, tänk på alla gånger jag kommer få skratta helt hejdlöst åt någonting roligt, tillsammans med någon. Tänk klubbar och alkohol, danser och kyssar.

Det finns vackra saker i världen jag inte vill förlora, inte än. Måste hålla mig fast vid det vackra.

Hur i helvete ska jag ta mig igenom den här natten? Jag vill bara få låsa in mig på toaletten och förstöra mig tills jag dör.

Jag vet inte vad jag ska göra..

/Charambleu

Just kommit hem från skolan.

Känner mig dödstrött, hungrig som in i helvete och ont i magen, och den låter som en jävla orkester.

Humöret.. well. Något åt det apatiska hållet, jag är bara less. Less på skola, ansvar, fulhet, ensamhet, att inte äta, att äta, egoistiska människor som hela tiden säger att ingen bryr sig om dem, fattar de inte vilken förlämpning det blir mot deras vänner? Vi bryr oss visst, men vad begär ni egentligen? Att vi ska skrota våra egna liv och ligga vid era fötter och gråta 24/7 för att ni inte mår strålande?
Grattis, ni är inte de enda här i världen med problem.

Less på livet, jag vill inte åldras. Kan jag inte bara få låsa in mig och sova bort resten av livet någonstans? Eller avlida stillsamt i sömnen, det här livet är ju bara ett enda hav av ångest och meningslöshet, och det är ju inte som att det spelar någon roll i slutändan iaf.

Vem kommer bry sig om 100år vad jag väger? Eller ens om jag levde osv. Totalt ovärt.

Ingenting känns speciellt logiskt i min värld, jag vet aldrig när jag ska må bra eller dåligt (mina enda garantier kommer i alkohol och tjack, vilket ju är rätt patetiskt), om jag ska orka eller inte. Det är som ett lotteri varenda gång, och jag är SÅHÄR trött på mina humörsvängningar.

Har bara lust att supa skallen av mig och dansa loss på någon krog, bli antastad och utnyttjad och allt det där som ändå ger mig lite bekräftelse.

Fyfan för ensamhet.

Men men, nu ska jag nog gå och göra någonting ovettigt tills R slutar, ska ta en promenad med honom som på gamla goda tider, och prata om allt möjligt. Jag har saknat honom rätt mycket faktiskt. Min bästa vän genom hela grundskolan.

Längtar tills du är här med mig Caspian.<3

/Charambleu