Har nu varit på bio, såg flickan som lekte med elden.

Med F, E och mami. Den var bra, kände mig rätt låg dock och hade stundvis svårt att koncentrera mig.

Snart ska jag ut och träffa en kille och gå på promenad och prata. En barndomsvän, det blir nog trevligt.

Men jag längtar till natten. Jag har ett  fullt cigarettpaket, och jag har en köttkniv. Inuti mig är det kaos just nu, jag behöver få trasa sönder mig ännu mera ikväll, flera timmar av ett tillstånd som påminner om meditation. Lugna det röriga.

Det känns som att mitt livsbatteri håller på att ta slut, hoppet försvinner... redan? Trodde det skulle vara kvar i minst 30 år till.

Men men, hur många gånger har jag inte tänkt att "nu är botten nådd", "nu orkar jag inte mer" osv? Jag är nog segare än vad jag tror, och jag älskar ju trots allt mina vänner.

Men jag vet också att under mina timlånga sessioner med kniven så tappar jag ibland kontrollen, och då slutar det handla om att bli lugn, då handlar det om att testa mina gränser. Hur långt vågar jag pressa gränsen? Hur djupt vågar jag gå?

Nåväl. Jag skiter i vilket, jag känner mig så misslyckad som människa just nu, riktigt depp och låg. Känner mig så patetisk, och ännu mer patetisk känner jag mig utav att jag inte gör något för att förändra situationen. Men jag vet ju inte VAD jag ska göra? Jag har försökt så många gånger, jag har fått "hjälp" så länge nu men jag blir aldrig klok på mitt liv. Ingenting är logiskt eller bra.

Saknar kärlek. Saknar när man verkligen tycker om någon riktigt mycket och när man får kyssa den personen första gången, ni vet? Den kyssen känns nästan elektriskt laddad, och hjärtat tar världens skutt.

Jag vill ha kärlek. Misstänker att jag är för dålig för att få det dock.

Haha fick bilderna av F från festen i fredags. Jag minns verkligen inte ett piss, typ de tre första bilderna, sedan är det bara "va?". Så jävla pinsam man får vara, jag gjorde typ alla fel man kunde göra. Men men, skitsamma. En del av bilderna var ju roliga att titta på om inte annat.

Snart ska jag ut. Sedan ska jag få mig att må bra, sedan ska jag sitta på balkongen och kedjeröka och dricka te invirad i en filt genom natten och filosofera och messa med nattugglor. Det kommer att bli supermysigt.

Så jag lyckades somna, till slut.

Just nu känner jag mig rätt dålig. Att riva upp sår var en väldigt lam ersättning för vad jag ville göra igår, men det slutade klia i hela kroppen och jag kunde ändå somna efter att ligga och vrida mig i någon timme.

Jag förtränger det som känns dåligt just nu eftersom han är här. Eller försöker rättare sagt, började gråta förut utan att han hade en aning om varför, och jag visste inte heller hur jag skulle förklara mig.

Jag har misslyckats så grovt, och vill bara att natten ska komma. Jag vet att detta blir en natt i ensamhet, och att det inte finns någonting som kommer att kunna distrahera mig från känslorna som redan nu ligger i bakgrunden och trycker. Jag vet att jag kommer hamna på toaletten i timmar, vet inte hur det kommer sluta.

Jag känner mig så förtvivlad inför faktumet att jag inte vet vad jag ska göra, vad jag ska ta mig till, och att jag vet att ingen kan hjälpa mig, visst, distrahera mig tillfället, men det kommer att ligga kvar och bubbla under ytan tills jag gör någonting åt det.

Det känns som att jag dör lite mer för varje sekund som går, att hoppet rinner ut som sand mellan mina fingrar. Får inte ut något av min psykolog heller, det blir bara värre hela tiden. Jag vill så jävla gärna bli hjälpt, men jag får inte ens en riktning utpekad åt mig, jag har helt enkelt inte en aning om vad jag ska göra. Känner mig så vilse i livet.

Livet roar mig inte direkt. Det är samma visa om och om igen, varje dag blir en kamp, vissa dagar mår jag bra, men oftast känner jag mig helt förstörd, eller tom på känslor, allting blir meningslöst och jag känner mig bara bortkopplad från allt.

Under tiden sjunker jag mer och mer, skadar mig, super mig full och skämmer ut mig på alla tänkbara sätt, gör alla fel man kan göra. Jag både vet och förstår att folk ser mig som patetisk. Och jag håller med, jag är så fruktansvärt medveten om det.

Men vad kan jag göra.

Men nu ska jag hem till F. Sedan blir det bio. Sen ska jag träffa en annan pojke och gå i skogen och bara prata en massa.

Kan vi inte bara snabbspola över allt det?

Jag får spel. Ta mig härifrån.

Önskar jag hade en cigarett, tanken på att sätta mig på balkongen med en filt virad om mig och röka lite sporadisk känns lockande och lugnande. Typ spirituellt.

Musik är bra. Fast jag blir lite festsugen, vill vara på något ställe och dansa, meningslösa strul med människor utan ansikte och kroppar som dansar tätt intill varandra. Alkohol och skratt.

Killen här, som nog fortfarande ligger vaken i min säng, tycker inte alls om att förlora kontrollen över sig själv, och han gillar inte människor öht egentligen.

Suck.

Överväger att kanske krypa ned igen och prata med honom, låta honom försöka trösta mig, även om han är usel på det. Eller så är det bara jag som är dålig på att låta någon muntra upp mig när jag inte känner mig glad. Kanske en blanding av båda. Eller se en film.

Vad som helst som kan få bort mina tankar från det spåret som de alltid hamnar på.

Low point, fat fuck, low point. Även när jag är nära dig, så nära två människor kan komma varandra, känner jag mig som världens ensammaste. Men jag är hellre ensam med någon, än ensam i ensamheten.

Jag blir vansinnig.

Kan inte sova, det bara kliar som in i helvete över hela min kropp, hela tiden, får panik. Mest över armarna, och jag vill bara klösa upp dem, verkligen riva så hårt jag bara kan, eller hugga mig med en jävla kniv. Ångest, ångest, ångest.

Fryser och skakar som ett asplöv, trots att jag burrar ner mig under täcket och låter killen hålla om mig. Får bara panik, och det kliar helt vansinnigt och jag vill så himla gärna bara låsa in mig några timmar på toaletten och ägna mig åt lite lugn tid med min kniv.

Helvete vad jag är skabbig och äcklig, och klådan kommer snart att driva mig till handling, jag skiter i att han är här. Jag vill bara skrika, hela mitt inre skriker ju hela jävla tiden, 24/7, jämtjämt, men det är det ingen som hör. Jag avskyr mitt "liv" just nu, det hela känns bara som en ologisk, ångestfylld cikel, där varje steg jag tar, i vilken riktning det än må vara, så blir det ett steg åt fel håll. Hur gör jag ens för att inte gå under längre? Det verkar omöjligt.

Slå mig med någonting hårt i huvudet så att jag svimmar, någon?