Ny blogg, här kommer jag!

Mest för att jag inte vågar logga in på anamia just nu, min kära moder Monstret kan upptäcka det, då min dator kraschat och jag får snylta på hennes fula lilla bärbara.

Dessutom känns det helt enkelt bara bättre med ett eget litet hörn.

So whats new.

Ingenting, egentligen. Mitt hisshumör är mer extremt än någonsin, kan pendla mellan dödslängtan och total livsglädje flera gånger per dag. Från att gråta till att bara le utan anledning.

Jag har blivit riktigt tjock, men jag vet inte... jag bara.. orkar inte. Jag orkar inte. Vad som än händer kommer jag vara ful och missbildad, så vad spelar det ens för roll?

Om jag äter bra (0-200kcal per dag) under längre perioder så tappar jag bara allting istället. Jag kan varken le eller gråta och allting blir meningslöst och tomt, då äter jag hellre och går sönder inuti, hellre känner jag det än ingenting alls.

Så ja, här sitter jag nu med 28kr lösgodis. Jag vill kräkas, gråta och skrika och krossa fönster med huvudet. Hur länge kommer jag orka med det här?

Jag vill bort.

Önskar så att jag hade tjack. Det inre lugnet, euforin man uppnår då, det går inte att uppnå på annat sätt. Och så är det aptitdödand.

Eller så hade alkohol fungerat bra. Sist jag hamnade på sjukhus så ville de lägga in mig, pga att jag hamnat där så många gånger nu, skriker om att ta livet av mig varje gång, för att de hittade sår och blåmärken, och för att jag tar alkoholdoser som mycket väl skulle kunna döda mig.

Spelar roll. Jag bryr mig inte, lär det inte vara så många andra som gör heller för den delen.

Imorgon ska jag på fest hur som helst. Jag hoppashoppashoppas det finns sprit, ska hur som helst inte äta innan, annars blir jag frustrerande alkoholtålig. Och jag blev lovad sprit.

För övrigt är kärlek jobbigt.

Jag blir inte klok på det, verkligen inte.

Det finns en kille, som jag gillar, vilket är ganska så konstigt egentligen, med tanke på att jag faktiskt inte känner honom sådär superbra öht. Men hans ansikte är helt fastetsat i min hjärna, jag blir nervös och blyg så fort han är i närheten och hjärtat slår alltid ett extraslag när han skickar ett sms. Får verkligen inte ur honom ur huvudet.

Han är galet overkligt fin, verkligen perfekt. Jag vill bara få vara nära honom. Ligga intill och kramas, prata. Stryka med fingrarna längs hans ansikte. Kyssa honom. Jag tror på riktigt att jag aldrig har sett någon så vacker som honom förut.

Varför är jag fet, ful och finnig? Världen är orättvis.

 Vet inte vad mer oinressant jag har att säga för stunden..

Jag avskyr att vara ensam. Jag mår så himla mycket sämre då, tankar och känslor hinner ikapp mig. När jag är med folk brukar jag vara duktig på att skjuta sånt ifrån mig och bara vara glad och positiv, skämta och sådär, inte alltid, men oftast.

Jag vet att jag inte lurar mina närmaste lika lätt, med plötsliga gråtattacker och andra skumma saker, jag vet att några oroar sig, att de undrar hur jag mår. Men det går inte att binda i ord, ingenting jag skriver eller säger kan få någon att förstå vidden av matrelaterad dödsångest, befrielsen i att supa ner sig fullständigt och hoppas på det värsta, skada sig, allting.

Ingen av alla jag känner skulle förstå det.

Utom Caspian.

Du som bara finns för mig och är underbarast i hela jävla universum, min ängel, min underbara vän, du är verkligen finast älsklingen min<3 Jag önskar du kunde vara här. Jag längtar så tills att få träffa dig. Jag har bestämt att vi ska bygga tält i mitt rum då :) MYSMYS<3

Krogen också!<3 ÅH, det kommer bli så bra<3

Blablabla.

Jag vill lyssna på musik, men det går inte för denna dator är sämst.

jag vill träffa Caspian, jag vill krama på fina killen och kyssa honom, jag vill vara hemma i F's säng och prata med henne och gosa med sötillern. Slutet på lovet var sjukt kul, jag, F och E spenderade en hel del dagar med att bara flumma runt. jag saknar det.

Nåväl. Livet är överskattat, men det är inte mina vänner. Som jag älskar, som är min motivation till att stanna kvar här fastän jag inte alltid har lust. Men vad ska man annars ha?

/Charambleu