Hemma. Inte blind heller. Fast huvudvärk och lätt illamående, javisst.

Gårdagen var rolig. Det jag minns av den, som.. faktiskt inte är så mycket alls egentligen. Men jag gillar det!

Jag håller på att ge upp nu, att försöka kämpa för att må bra, när det ändå aldrig blir så. Vet inte varför jag mår som jag mår, men ingen psykolog kan skrynkla min hjärna rätt, anstränger jag mig för att avstå får tokigheter så känner jag mig bara låst och kvävd. Som en levande död, det fixar jag inte.

Och jag skulle verkligen ljuga om jag sa att jag inte finner något masochistiskt nöje i att gå under som människa, att tappa kontrollen och förlora sig själv är så långt mycket mer upphetsande och triggande än vad man tror. Jag finner en typ av trygghet i att inte försöka vara hel, inte sätta upp förväntingar på mig själv som jag inte klarar av, utan bara falla samman inför allas ögon.

Jag vet inte hur länge jag kommer orka med att leva på det här viset, för det är tärande. Men ärligt talat så bryr jag mig inte så värst mycket heller.

Jag är en väldigt impulsiv människa, så det är svårt att säga.

Drack två varma koppen igår. 80kcal. Sedan hembränt på det, behövde inte dricka så värst mycket för att försvinna, fast sedan drack jag tydligen en massa mer, or so I was told.

Var en massa helsköna människor på festen, synd att jag typ.. tydligen tyckte att det var en bra idé att byta kläder när jag spillt ner mig med sprit, och visade armarna. Men vem bryr, hej jag är en patetisk äcklig, löjligt svag människa, vad är ditt namn?

Bytte dessutom till mina vita byxor då. Som jag givetvis skitade ner, IGEN!! Alltid de vita byxorna, fan, alltid, haha. Traditioner är till för att bevaras eller?

Undra om jag åt massa godis på festen? Är ju sjukt mycket kcal i alkohol iaf, men så värt det. Trots att jag fick flera psykbryt under fyllan, som vanligt, så är det alltid värt det. Dessutom kommer jag inte ens ihåg dem, det jag inte minns, det har aldrig hänt.

Snart kommer det en pojke hit. Vi ska ligga i sängen och prata, mysa och antagligen knulla (som visserligen oftast bara känns obehagligt eftersom jag skäms så förjävligt för hela min kropp, och känner att jag hela tiden förstör med min... äckligness). Men just nu känner jag mig ganska så i behov av bekräftelse och närhet, det svider när man får reda på att man är för äcklig för att vara önskad av någon man känner tycker om, mer än jag nog vill erkänna för mig själv.

Men det finns åtminstone någon jag duger till, någon som gillar att leka med spillrorna av en föredetta hel människa, även om han skär sig på dem ibland.

Jag behöver få ha någon att kunna luta mig mot ibland, ingenting är för mig lika skräckinjagande som ensamhet. Men jag vill inte vara en jobbig nagel i ditt öga, så nu raderar jag dig från mitt liv, varenda del, antar att jag inte kommer blir saknad, men jag hoppas du får det bra ändå, och att du kommer må bra. Du är verkligen fin.

Adjöken.

F är bäst i världen. jag älskar dig så djävulskt mycket, det är GALET hur en person kan vara så underbar, och bli så betydelsefull för en på så kort tid och allt. Men du förändrar mitt liv så mycket, du får mig att bli så bubbligt lycklig, känner mig fri med dig. bara en sån sak som att vi på väg & tillbaka från strängnäs sitter och sjunger för full hals till mp3låtar, fastän jag har universums fulaste röst, betyder. Magisk är vad du är, finast i världen. Med dig känner jag att jag är värd någonting, det är ovant men så jävla uppskattat att jag inte kan få ner innebörden av det i ord ens.

Caspian, du är också galen! Min stödpelare i livet som förstår mig och bara finner de perfekta orden hela tiden. Du har blivit helt livsnödvändig för mig, kan och vill inte tänka mig en vardag utan dig älskling. Galet hur du kan vara så viktig för mig.

<3

Vad typiskt mig det har blivit avsluta med små töntiga dikter till mina lovers. XD.

Anyways. Nu ska jag gå och duscha av mig från all lort och äckel, fräscha till mig (jag ser ut som ett jävla as just nu), så jag inte ser ut som världens avskum nummer 1 när jag får besök.

Imorgon ska jag på bio med F & mammi, flickan som lekte med elden! Det blir nog superkuligt. Nästa vecka ska vi ta det lugnt med filmkväll, jag är inget stort fan av att ta det lugnt, men man måste göra det ibland också, och med rätt sällskap kan det väl inte bli mysigare?

Tom pojke känner sig ändå glad, trots allt. Även om önskan att bara försvinna börjar bli alltmer närvarande, hela tiden.