Man lär sig någonting nytt varje dag. Vet inte hur hälsosam min läredom är dock, den för mig nog bara ett steg närmare undergång. Jag har så jävla sjuka tankar och regler i min hjärna, jag känner mig verkligen, verkligen så störd just nu. Och ensam.

Är det möjligt att sakna någon man aldrig haft egentligen?

Idag har jag mest bråkat med människor, ja se på fan, konflikträdda miffot har faktiskt bråkat. Varit dryg och kall. Snällhet är lite överskattat egentligen, vart fan kommer man egentligen på att vara snäll? Ingenstans, man måste ta vad man vill ha här i livet, oavsett hur många man trampar på, på vägen. Och skadeglädje är faktiskt riktigt jävla kul ibland.

Nu är det iaf hyffsat okej, med relationerna, tror jag. Jag vet faktiskt inte, och jag orkar inte riktigt bry mig heller.

Vill ha någon här att krama på just nu, någon att viska fina ord i örat på.

Och jag vill ha någon som ljuger lite för mig, någon som håller om mig och säger att allting kommer att bli bra, att världen är fin och att livet är underbart. Det vore trevligt. Giv mig närhet.

Jag orkar fan inte, jag ger upp, jag klarar ingenting.