Jag är inget fan av att sova ensam alls, igårnatt var första gången på mycket länge, och trots att jag då varit vaken ett dygn låg jag vaken väldigt länge, vred mig och grät, hjärnan sattes i helvarv och ville visst inte alls somna, nej den ville plåga mig med tankar och frågom såsom "kommer han att älska någon annan lika mycket som mig, eller mer? Kommer någon annan att få ligga bredvid honom och titta på hans ansikte när han sover, röra vid hans ansikte och kropp, skratta, gråta och prata med honom som jag? Och få kyssa honom?"

Bara frågorna i sig är smärtsamma, men ingenting jämfört med svaret. "Antagligen".

Blä, vad jag avskyr att jag är såhär... bitter, och fixerad. Men jag kan inte tvinga mig till att känna saker jag inte känner, än mindre att försöka att INTE känna någonting som jag faktiskt i allra högsta grad känner.

Bitter över att jag tycker att han försvann så plötsligt, bara ut genom dörren i all hast, bara sådär, helt oförberett. Och för att anledningen till allting irriterar mig, då det inte för mig är kristallklart. När jag ser allt det fina, så har det alltid varit värt det svåra. Och jag tycker om att på sätt och vis infinna mig i ett halvt dysfunktionellt förhållande som inte måste se ut som alla andras relationer, där vi bl.a inte har några varma fluffiga känslor inför varandras vänner, och är väldigt olika. Även fast jag vill tro att det många gånger låg till viss fördel, och det är ju inte som att jag vill hitta en kopia av mig själv direkt, jag vill ha någon som fascinerar och stimulerar, inspirerar. Det får jag knappast ut av  mig själv.

Tycker om att liksom, gå emot oddsen på något sätt. Egentligen behöver det inte vara mer komplicerat än "men hej, jag tycker om dig, du tycker om mig, nu får vi det här att fungera!". Men för vissa ska det tydligen vara det, och jag HATAR att "förhållanden" ens har en gemensan nämnare, så att man börjar jämföra relationer hit & dit, blablabla, som att man vill uppfylla kriterier några helt andra människor byggt upp för att känna att deras förhållande fungerar "okej". Varför kan man inte bara gå på sin egen känsla, prata och komma fram till vad som känns rätt för just dem?

Vadå en overklig dröm? *mutter* Jahaja. Okej.

Så allt man måste jobba på är drömmar som inte är värda att ödsla tid och energi på? Så då kan jag bara lägga på hyllan att någonsin ens må bra?

Och jag är inte helt dum. Jag förstår att dessa känslor är mitt, och enbart mitt eget problem. Varför skulle han bry sig? Kanske svänger förbi och läser & suckar, inser hur tragisk jag är, går vidare och har det bra.

Sen var det ju det där med att vara bitter, ja..

Idag har jag

* Sovit över första lektionen.

* Fixat en annan frisyr.

Och så ska jag införskaffa mig linserna idag, wopidoo!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Världens ångestattack imorse, skrekgrät ned i kudden och fortsatte med min orytmiska panikattack inne i duschen. Det känns som att jag dör, hela tiden. Jag orkar inte mer, och jag vill inte ens. ...

Mor kom hem. Och visst blev hon arg och ledsen. Jävligt konstigt. Jag var nog naiv som trodde att jag gjorde ett bra jobb med lägenheten efter att ha städat och torkat golv, för det såg ju fortfarande långt ifrån bra ut. Det är dumt, samtidigt so...

Gårdagen blev vansinnig. Hade så otroligt kul, min lägenhet blev helt smockad med människor. Bjöd hem en random jag hittade i affären. Blev full, och hade sjukt svårt att hålla tassarna borta från fina killen. Han. Är. Sjukt. Fin. Som tur var...

Det är sådan grymt stor skillnad mellan teori och praktik. Man kan "vilja" så extremt mycket, men när det väl gäller så har man en massa spärrar som hindrar en, håller en tillbaka. Alla har väl någon gång tänkt att de vill göra någonting dumt, ut...

Underbar kväll idag. Var hemma hos exet. Han är hur underbar som helst. Av någon anledning gör det inte så värst ont att han inte tycker om mig på samma sätt som jag tycker om honom. Jag vet inte varför, kanske för att jag ändå vet att jag betyde...