Känner mig som en melon i min grön/svart-randiga tröja. Jag har gått upp fantastiskt mycket i vikt, vågar inte ställa mig på vågen längre. Vet att siffrorna kommer få mitt humör gå ner sig totalt. Jag behöver inte en våg för att se förändringen, se alla valkar och putmagen som ser ut att höra hemma på en gravid kvinna. Inte en höggravid kanske, men någon som är på god väg.

Det är så svårt att inte strula till det, att försöka äta på alla bestämde tiderna som anses normala. Frukost och lunch äter jag aldrig, har inte gjort det på evigheter. Mina mål, som alltid brukar vara antingen extremt stora och/eller onyttiga kläms alltid in på kvällstid, vilket ju egentligen är den sämsta tidpunkten att äta på.

Försämrad förbränning och dessutom sover jag ju oroligare om jag nyligen ätit.

Jag vet att jag vill må bra, att jag vill kunna fixa skola och vänner, eventuellt ett kärleksliv, skaffa mig en framtid utan att bli inlagd och avskärmad från allting jag älskar och behöver. Jag vill aldrig behöva bli helt översköljd med ångest, antingen den gnagande sorten eller helt plötsliga attacker. Och jag vill verkligen inte slå i botten och skada mig själv, men det är läskigt hur ofta jag ändå önskar det, hur många tankar som för mig till mitt badrum under vilka tider på dygnet som helst, egentligen.

Vill kunna passa in, hålla ihop saker med ett leende och fungera i samhället med jobb och lägenhet och hela köret. Vara en person som andra kan räkna med.

Men jag vet inte om jag vill bli fri från äs. Pinsamt och dumt kanske, men jag vet verkligen inte så varför ska jag då ljuga om det?

Tankarna finns där fortfarande, hela tiden, överallt. Mål jag sätter upp, ribbor jag river. Tankarna om vad allting innehåller, om hur mycket jag kommer att lägga på mig av att svälja den där massan.

Ljudet av folk som tuggar kan få mig att vilja kräkas, värst när ljudet kommer ifrån en själv, ekar i hela huvudet medan käkarna maler den vidriga skiten man stoppat i munnen.

Jag vill inte vara fet, vill inte vara en svag slav för hunger och sötsug. Och jag tror att det som får mig att må allra bäst här i världen, det är att ha självdisciplin, att följa mitt hjärta.

Och mitt hjärta skriker bara att vad jag sysslar med är så FEL, att bara vräka i sig såhär, att jag kommer bli en jävla valross till slut.

Om det är priset jag får betala för att "bli frisk", att sitta och vara tjock och glatt säga "jamen nu är jag frisk, tio poäng till mig!", ja då vet jag inte om det är värt det.

Nej. Helst av allt vill jag bara vända nu. Jag kan knapra medicin som läkaren lovat inte ska få mig att gå upp i vikt eller få ökad aptit utav, jag kan träffa alla mina psykologer och tjosan och försöka skruva tillbaka den lösa skruven i min hjärna.

Men mitt ätande, mina ideal och drömmar, Det är någonting de ska ge fan i.

*update

Gjorde nog en brud som jag var vän med för 100 år sedan lite pissed nu genom att vara otrevlig. Men whatever, hon betyder ingenting för mig längre och skriver konstiga närmanden.

Ooooch nu måste jag raka mig innan jag sussar, är som en stor hårboll i hela ansiktet, haha.

Mina fingrar är iskalla, och mor påpekade förresten att jag var svart under ögonen. Vi båda vet varför. jag är tommare än tomast. Men förlorad vikt är vunnen glädje, kanske att jag någon gång i framtiden slipper se så fruktansvärt motbjudande ut trots allt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Världens ångestattack imorse, skrekgrät ned i kudden och fortsatte med min orytmiska panikattack inne i duschen. Det känns som att jag dör, hela tiden. Jag orkar inte mer, och jag vill inte ens. ...

Mor kom hem. Och visst blev hon arg och ledsen. Jävligt konstigt. Jag var nog naiv som trodde att jag gjorde ett bra jobb med lägenheten efter att ha städat och torkat golv, för det såg ju fortfarande långt ifrån bra ut. Det är dumt, samtidigt so...

Gårdagen blev vansinnig. Hade så otroligt kul, min lägenhet blev helt smockad med människor. Bjöd hem en random jag hittade i affären. Blev full, och hade sjukt svårt att hålla tassarna borta från fina killen. Han. Är. Sjukt. Fin. Som tur var...

Det är sådan grymt stor skillnad mellan teori och praktik. Man kan "vilja" så extremt mycket, men när det väl gäller så har man en massa spärrar som hindrar en, håller en tillbaka. Alla har väl någon gång tänkt att de vill göra någonting dumt, ut...

Underbar kväll idag. Var hemma hos exet. Han är hur underbar som helst. Av någon anledning gör det inte så värst ont att han inte tycker om mig på samma sätt som jag tycker om honom. Jag vet inte varför, kanske för att jag ändå vet att jag betyde...