Hej.

Dagen blev bättre ändå, satt på mitt rum och kände mig lite mysig på golvet, med laptopen, Hedvig inkopplad i högtalarna och dunderhög musik.

Gick ut i köket för att hämta lightläsk, morsan satt med en kompis till henne där, jag såg att hon hade gråtit. Förstod att det var pga mig. Gick tillbaka till mitt rum och mådde inte lika toppen längre. Jag vill inte få henne att må dåligt.. ingen alls, helst.

Satte mig igen och kände mig ensam, ville ha sällskap av någon, så jag messade min fina grannflicka som bor en trappa upp.

Hon kunde komma, tills dess satte jag mig i fönstret och kedjerökte, mådde sådär.

Men det blev genast bättre så fort hon kom. Jag älskar verkligen henne, hon är en av de få som jag kan prata med face-to-face. Det är synd att jag inte umgås mer med henne, skulle vara kul att festa ihop med henne tror jag, så hyper som vi kan bli bara när vi är nyktra liksom.

Det var skönt med sällskapet iaf, vi pratade och lyssnade på musik.

Det var lite pinsamt att släppa in henne i mitt rum dock, saker och kläder överallt, lort och obäddad smutsig säng. Mitt rum är deprimerande, men jag orkar inte lyfta ett finger för att ändra på det. Som mor säger, rummet återspeglar hur man mår.

Jag ser också väldigt ofräsch ut, skulle behövt raka mig för evigheter sedan, skiter i att fixa mig öht och bara.. ugh. Orkar inte, pallar inte, vill bara sova.

Imorgon ska jag hur som helst träffa F. <3! Saknar henne som attan. Lördag ska jag träffa fästmö<3

Ser ut att kunna bli en bra helg, må det fortsätta så.

<3

Känner mig konstig idag.

Skolan var inte så helkul, jag var väldigt frånvarande och fick inte så mycket gjort alls.

Nu misslyckas jag också.

När jag kom hem så möttes jag av en konfrontation - madre hade hittat mina lakan som var helt nerblodade. Jag orkar inte.. så nu ska jag antagligen få träffa en läkare senare. Men. Det är nog egentligen en bra sak, för jag vill ju bli tagen på allvar, och jag vill få må bättre.

Men nu känner jag bara hur energin har runnit av mig fullständigt.

Hur har jag ens hamnat här frågade jag mig idag. Hur kunde jag tillåta mig själv att sjunka såhär lågt? Jag som en gång i tiden faktiskt till och med respekterade mig själv.

Vill bara få sova bort mitt liv just nu.

Trots allt så känner jag mig ändå lite okej just nu, men för trött och ointresserad för att analysera vad i helvete det nu kan bero på.

Hoppas alla hare bra.

<3

Han är tydligen fortfarande lite upprörd över att jag gillat någon annan. Jag lämnade honom förut och vet fortfarande inte om jag gjort rätt i att återvända till honom. Han klämde, drog och slog på min arm tills jag blödde igenom kläderna ikväll, och har nu åkt hem igen.

Jag antar att jag inte förtjänar någonting bättre, jag vågar inte ens hoppas på något bättre.

Min lycka har sinat nu, och jag vet inte riktigt vad jag känner eller vill. Känner mig mest tom inuti. Ensam.

Först av allt, tack för din kommentar J :) Det känns alltid bra att någon uppskattar något man gjort, danke<3

Idag är en bra dag, helt strålande.

Vaknade, försov mig lite, eller ja, missade bussen, och sedan så kom inte de tre nästa bussarna.. och är det någonting jag inte tycker om så är det att komma för sent, och tack vara skitbussarna så blev jag jävligt försenad, så jag hoppade första lektionen helt istället.

Satt på en bänk på stan, rökte och tittade på folk, och kände mig ändå väldigt nöjd.

Skolan var trevlig, allt flöt på bra och jag har varit på toppenhumör så gott som hela tiden. Blev bättre kompis med en brud i klassen, hon avslöjade att hon vill para ihop mig med en kille på estetlinjen på samma skola, det verkar intressant. Men vet inte riktigt vart jag ska med pojken just nu, han kommer hit ganska snart.

Jag försöker känna efter och känna efter, men jag känner inte så mycket, försöker göra återupplivningsförsök på kärleken, men jag tror att det snart kan bli dags att dödsförklara den.

Jag känner bara.. tomhet, typ.

Men jag är peppad åtminstone! Peppad och glad. Jag vill aldrig mer skada mig, jag hör inte hemma på mitt badrumsgolv i ångesthav, jag hör hemma på stan, utomhus, traskandes med en cigarett eller på en bänk med näsan i en härlig bok. På ängar med vänner, skratt och lycka.

Hullet ska av, SKA av. Nu får det vara slut på att falla tillbaka i misslyckanden, bara för att det är där jag har min trygghet, det är så fel. Jag vet ju att jag tar ett steg längre bort från lyckan varje gång.

Blablabla, osv.

<3

Man lär sig någonting nytt varje dag. Vet inte hur hälsosam min läredom är dock, den för mig nog bara ett steg närmare undergång. Jag har så jävla sjuka tankar och regler i min hjärna, jag känner mig verkligen, verkligen så störd just nu. Och ensam.

Är det möjligt att sakna någon man aldrig haft egentligen?

Idag har jag mest bråkat med människor, ja se på fan, konflikträdda miffot har faktiskt bråkat. Varit dryg och kall. Snällhet är lite överskattat egentligen, vart fan kommer man egentligen på att vara snäll? Ingenstans, man måste ta vad man vill ha här i livet, oavsett hur många man trampar på, på vägen. Och skadeglädje är faktiskt riktigt jävla kul ibland.

Nu är det iaf hyffsat okej, med relationerna, tror jag. Jag vet faktiskt inte, och jag orkar inte riktigt bry mig heller.

Vill ha någon här att krama på just nu, någon att viska fina ord i örat på.

Och jag vill ha någon som ljuger lite för mig, någon som håller om mig och säger att allting kommer att bli bra, att världen är fin och att livet är underbart. Det vore trevligt. Giv mig närhet.

Jag orkar fan inte, jag ger upp, jag klarar ingenting.

Trött kille på riktigt, skojar inte.

Håller på att sätta krokben på mig själv just nu, så jävla vidrigt och jag vill bara kräkas på mig själv. Svagare ursäkt till människa har nog inte satt sin fot på jorden förut. Kommer jag någonsin nå mitt mål? Kommer jag någonsin att bli fri ens?

Träffade en tjejkompis idag som jag inte träffat på rätt länge, det var mysigt. Vi pratade mycket om kärlek som vanligt, och livet, allting. Hon gav mig bra råd iaf.

Jag kan nog inte leka med hans känslor på det här viset, det är inte rätt. Jag borde nog vara med honom, det finns nog ingen annan som är lika snäll och fin som honom. Och ingen annan kan nog älska mig, han har sett hur min kropp ser ut, och han blir inte arg och inte äcklad, han kysser bara på allt det trasiga, torkar mina tårar och säger att jag har fel när jag ber om ursäkt för att jag är så äcklig och patetisk, och för att jag drar ner honom. Han säger bara att jag är sjuk, men inte på ett hårt och elakt vis.

Varför kan jag inte bara.. acceptera att jag kan få ha någonting i mitt liv som är fint och som inte förstör mig?

Nåja, får se hur denna dag slutar.

<3

Mina armar värker lite, lite. Men det är inte så farligt alls. Caspian dök helt plötsligt upp, och pratade, var fin på det där sättet som bara du kan.<3 Nästan omedelbart så kände jag hur bladet på kniven bara orsakade obehaglig smärta, och jag insåg att min ångest var ersatt med glädje och kärlek mot min fina tvillingsjäl, och hela poängen med att skada mig var borta.

Tack. Jag förstår inte hur du lyckas.<3

Så gick ut och satte mig på balkongen och rökte, frös men var ändå fylld med en varm och härlig känsla i magen.

Messade med två fina flickor och blev glad, ändå.

Nu sitter jag inne i värmen och fryser fan för det. Ska nog ta en sista cigg i mörkret innan jag kryper ner i sängen och är bitter över att jag inte har någon som ligger intill mig och värmer mig. Jag är en väldigt happy-go-lucky person till det yttre som inte låter saker och ting sänka mig, fast inuti är jag bitter och omtålig.

Är en såndär som ältar igenom saker på tok för länge, helst på kvällarna när jag ska sova, går igenom detalj efter detalj, om och om igen, och undrar vad jag gjort för fel. Vad det är för fel på mig.

En särskild sak rullar om och om igen i mitt huvud just nu. Och kommer antagligen göra mig nedstämd en längre tid, jag har svårt för att släppa saker, särskilt om jag inte förstår dem och när det sårar mig och min självkänsla (som iofs redan är så låg att jag ibland ifrågasätter dess existens).

Varför? Varför?

Tänker inte specifiera mig mer än så. Vill inte råka ge en viss person nöjet att inse att jag är så jävla sjukt mycket känsligare än vad jag ger sken av.

Vill inte vara objektet som folk skrattar bakom ryggen åt.

Ska bara göra mitt bästa för att glömma nu, även fast det sårar och retar mig, glöm glöm, det var bara en dum dröm iaf. Jag visste ju hur det skulle bli.

Caspian, min ängel.

Jag har hört så många säga att två människor som mår dåligt bara kan dra ner varandra. Men jag vet att det är fel nu, jag mår så mycket bättre av dig, det känns som att du förstår mig, och när du pratar om vad du går igenom så är det som att det lika gärna kunnat vara mina egna ord.

Du får mig att må genuint bra, du fyller mig med glädje och kärlek, du är den enda som kunnat få mig att avstå från kniven, utan att få det att bli en uppoffring, utan bara för att det känts rätt.

Hur kan det vara destruktivt? På vilket sätt? Hur kan kärlek vara farligt?

Folk får säga vad de vill. Vem fan vill ens ha med folk att göra anyways? Tråkiga människor med anmärkningar på allt som inte passar in på varenda liten konstruerad samhällsnorm, vem fan är INTE hjärntvättad på något sätt?

Godnatt världen.

(har ni någonsin hört en låt som passat helt perfekt in på hur ni känner er? Mannequin - take me to the club)

look at me arent i soo happy

standing with the long face

im not where i want to be

this is not the place for me

i only feel right only strobe light

take me to the club

wow wow

take me to the ckub

take me to the club

take me to the club

take me to the club

wow wow

i am bored with the party girls

get me out of here fast

call the cab baby dont look back

take me to the club

all i need is a phat beat

take me to the club

all i need is a phat beat

take me to the club

wow wow

take me to the club

take me to the club

take me to the club

take me to the club

nothing pleases me more

than being on the dance floor

give me bass

give me smoke machines

take me to the club

take me to the club

take me to the club

wow wow

wow wow