Åh, fan vad jag verkligen avskyr er alla. Har jag lust att gå fram till hela min vänskapskrets och säga, sedan åka bort för att aldrig träffa dem igen.

Förutom bästis och exet, och F & S, men resten kan bara skita ner sig känner jag just nu.

Och snart kommer det två "kompisar" hit, och jag förstår bara inte hur jag ska orka. Vill inte, vill inte, vill bara vara ensam och krypa ner i min säng och fortsätta sova i all evighet.

Falska ord, krystad sympati, konstiga resonemang och surskallighet är mer än vad jag klarar av från folk idag, men ändå är det det första som serveras mig på morgonen.

Jag avskyr er.

Jag går verkligen sönder så hårt just nu. Misslyckanden och steg bakåt.

Vill  veta vad som är fel med mig, någonting är fel, det vet jag.

Skolan var väl okej, jag var där åtminstone, men jobbade inte så jävla mycket. Min ansvarslärare är fin, han frågade hur jag mådde, tror han kommer ha koll på mig nu, och jag tycker om honom, så jag vill ändå försöka visa mig lite duktig, eller ju, visa att jag åtminstone vill försöka, även fast jag inte orkar just nu. Han har rätt i att det inte är bra för självkänslan att vara frånvarande konstant, man känner sig rätt värdelös då. Även fast jag inte känner mig som världens bästa nu heller precis.

Vill bara att antideppen ska kicka in nu så jag får tillbaka min motivation och ork, jag hatar vintern.
Men ja, bortsett från festen i nyår med F, med tjack, ectasy och sprit, så ska jag eventuellt till en annan kompis nästa månad och festa, verkligen festa skallen av mig.

Eller ja, kompis vet jag inte om hon är, jag har bara träffat henne en gång, och då var jag redan full som ett svin och minns ingenting, men vi hade tydligen kul. Och egentligen ska jag inte dricka alls, med antideppen och allt, men det känns skitsamma. Jag undrar lite om jag kommer att få vara med 2010. Att försvinna innan nyår känns som ett misslyckande då det är en av de saker jag längtar mest efter. Nyåret i sig dårå, inte året.

Oh just ja, tjejen jag ska till har en kompis som jag har pratat med en del på internet också, han är grymt söt och trevlig och har själv raggat på mig, så vem vet, kanske får träffa honom också?

I övrigt. Känner mig kolossalt fet, verkligen helt... det är sjukt. Mina lår, min mage som hänger där som en motbjudande jävla klump. Det är hemskt. Och nu känner jag mig som en såndär whinig liten jävel som sitter och gnäller istället för att göra något åt saken.

Avskyr när fetton gnäller över hur feta de är, gör något åt saken istället (jag hycklar, lev med det), det är nästan lika jobbigt som när smala personer klagar över att de är tjocka, då blir man bara arg och sårad, inser de inte den indirekta förolämpningen?

...

Saknar exet nu, saknar att få kyssa honom och och krama honom och bara vara nära honom. Han luktar gott! Tanken på honom får mig bara att le och bli varm inuti. Han är så mysig. Synd att han var upptagen nu i helgen, men jag kanske kan våldgästa honom på kvällskvisten imorrn om jag har tur? Eller nej, det kommer annat hit folk imorrn kom jag på.

Nu känner jag mig bara allmänt distanserad och aningen bitter, känner inte så starkt intresse för något, och tanken på att det kommer en dag imorgon får mig mest att bli ännu tröttare och bara vilja sucka.

Suck.

Bleeeh.

Känner mig trött, trött rakt igenom, helt slut.

Tankar på arvsanlag och odds, och om kanske min tanke om att leva på mina egna villkor bara är ödesironi, ett slags skämt utan poäng som fördröjer det oundvikliga. Det egna valet existerar egentligen inte.

Hela mitt släktträd består av psykiskt sjuka människor, alkoholister och pundare. Antagligen är jag inte den första att tänka "jag ska bli annorlunda, mitt liv ska inte dras åt det hållet", men vad vet man? Jag är inte normal, och min släkt är verkligen inte normal. Alkohol och droger är en självmedicinering, en självmedicinering för vad? Den röda tråden av psykisk ohälsa som finns överallt kanske. Går den att bota?

Jag har spenderat mitt liv med olika psykologkontakter och mediciner, och det blir inte bättre, trots att man försöker, trots att man ser sina brister och försöker göra någonting av det.

Och ja, jag är väldans medveten om min fantastiska bitterhet och hopplöshet. Men jag orkar bara inte, rationalitet och logik är borttappat.

Hejsan hoppsan.

Internet som var på rymmen har återvänt. Några människor sprätter upp marken överallt utanför, håller på med ledningar och grejer, och då råkade de sabba internet..et, för oss, de jävlarna.

Men nu är det tillbaka!

Det har varit några helvetiska dagar, kvällar och nätter i ensamhet. Har umgåtts och sovit borta/haft folk här över nätterna så ofta det går, men inte alltid.

Ensamhet är det värsta jag vet, ångest som pumpar genom mitt medvetande hela tiden, tankar om mat, död, framtid, rädslor och uppgivenhet.

Mina armar ser så sanslöst vidriga ut, hur ska någon vilja ta i mig ens med tång? Vem är jag? Vad är jag? Jag vill bli sedd för mig, jag vill att folk ska tycka om och intressera sig för mig, inte mina problem, men dessa saker bara flyter ihop mer och mer med min identitet, så att man kanske måste utvärdera dessa saker också för att veta vem jag är?

Jag vill bara få dö, en aning. Allt känns dubbelt och ovisst, jag vill veta vad som kommer - och framför allt vad som KAN - hända. Men jag är inte så säker på att jag vill uppleva det? Att jag vill bära på det här och uppleva mera misslyckanden. Kalla det feg utväg, men jag har redan försökt så länge jag kan minnas, och om det är någonting jag känner att jag lärt mig så är det att det blir fan inte bättre. Inte för oss som verkligen är våra egna problem, vi som är fel någonstans utan bot, på oss som piller och år av psykologer inte biter på, utan som är lika vilse och förstörda i vilket fall.

Vad jag än gör så blir det sämre.

Pratar med exet. Det är ju givande.... från mitt håll. Orden bara sprutar ur mig, saknad, kärlek, blablabla. Jag hade lika gärnat kunnat prata med en tegelsten.

Inte menat som en anklagelse, det är så han fungerar bara. Väldigt sluten, han har svårt för att ge uttryck för sina tankar och känslor, det kanske är väldigt abstrakt i honom, till skillnad från mig där jag oftast har väldigt lätt att analysera och sätta ord på mina känslor.

Kanske därför han är så duktig fotograf, bra fotografin kan nog förmedla känslor rätt bra men ändå vara rätt abstrakta.

Eller så babblar jag bara.

Tystnad och reservation gör mig så jävla osäker. Struntar han i mig, och håller relationen otroligt ytlig för att han inte kan gå på djupet, eller för att jag inte betyder så mycket för honom?

Att han betyder mer för mig, än vad jag betyder för honom, det är ett faktum jag är okej med, det är ju naturligt, jag älskar honom ju. Men att inte betyda någonting alls..? Att vara någonting han bara kastar bort utan att bry sig ett piss om, som om jag aldrig hade varit något av värde, det får mig att känna mig bottenlös, tom, och samtidigt helt krossad.

Fitta. Jag önskar att han kunde sluta betyda någonting för mig, att sluta älska och sakna honom vore nu inget annat än en fröjd.

Vill bara gråta. Och det gör jag ju också, det är även så ensamma nätter används, jag hoppas verkligen att allting bara är över snart, detta är en belastning och börda jag inte ens hyser intresse för att försöka reda upp längre.

Jag vill ha nyårsafton nu. Fira ett år jag inte tänker uppleva, fira all jävla misär och skit som tuggar upp min själ, fira undergång och dumhet, prisa våldtäkter och dumma livsbeslut, spiraler som slutar med ordet förlorare. Det känns skrämmande och ledsamt, men också triggande och spännande, det är som att jag ger mina egna misslyckanden, ångest, förakt och bitterhet fingret varje gång de dyker upp. Här kommer ni inte finnas och få spöka länge till, snart klipper jag banden till er, mig, vad det nu blir.

Härligt att prata lite.

Skönt att.. bara, jag vet inte. MSN suger så jävla kolossalt hårt dock, fast jag vet ju att ingenting duger riktigt åt mig annat än att verkligen få träffa honom nu, prata med honom öga mot öga, få krama om honom och känna hans doft och kropp, kommer fan börja lipa om jag tänker på det för mycket.

Jag älskar honom.

Fast nu har jag blivit påmind om vilka extrema jävla kommunikationssvårigheter han har. Och jag vet ju att jag är villig att försöka ändra på mig, att jag ffs vill det för att kunna få vara med honom. Men jag tror inte det om honom, kanske låter drygt, men jag tror fan aldrig att han kommer att förändras. Tror inte han kan hitta ord för känslorna eller tankarna han har, väldigt begränsat isåfall. Tur att han är så himla duktig fotograf, så han får ventilera på något sätt..

Och visst fanns det saker jag aldrig berättade, som han ändå anade, jag kanske borde ha litat på honom mer som stöd än att vara rädd för att tynga honom med belastningar.

Men alla gånger han inte pratade om sina känslor då? Alla gånger han inte känt sig orättvist behandlad utav mig utan att verkligen säga ifrån, säga till alls, han stänger inne allt. Vem vet hur mycket han egentligen tänkte och kände som aldrig sades? Hur fan ska man kunna arbeta med något sånt? Hur ska man kunna komma överens när det bara är ena käften som pratar?

Anyyyways. Mår mycket bättre nu ändå, efter lite MSNprat. Vad fin han är, verkligen.

Känner mig trött. Och låg. Jag har så otroligt lätt för att bara släppa iväg allt ont och bara koncentrera mig på mina vänner när jag umgås med dem, som ett speedat litet troll. Och jag skrattar, och jag känner ömhet, och total glädje. Det är berusande.

Men så fort jag åker iväg släpper all berusning, bara sådär, ingenting stannar kvar. Och jag blir bara liten, och tvivlar på min framtid, undrar om det någonsin kommer att bli bra, undrar hur mycket det egentligen är värt?

Rädd för vad som kommer hända, rädd för att inte klara av skolan, rädd för att vara ensam, rädd för att kasta bort alla mina chanser i livet, rädd för att inte leva ut livet på egna sätt om det här är det enda som finns för mig. Mina minnen ändras ju inte, och min hjärna tänker och känner likadant, jag förstår inte hur det skulle kunna ändras, jag kommer alltid att vara jag, och är det inte det som är själva problemet?

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket att jag dör. Och det är så plågsamt uppenbart hur oviktig jag är för dig, jag kan inte ens prata med dig längre. Verkligen prata. Och jag vill verkligen bara få träffa dig och att allt ska vara som förut, fast ändå inte, och allting ska bli bra och vi är trygga. I mina drömmar.

Förstår inte hur du bara kan vara så otroligt avslagen, jag kan inte ha varit mer än en oviktig liten detalj.

Om du fortfarande läser vad jag skriver, sluta. Isåfall har du ju i vilket fall gjort det tydligt att det inte spelar någon roll alls, jag eller mina tankar, så sluta bara. Det här är det enda stället jag kan vara helt öppen och anonym på, och då vill jag inte heller ha dig här. För att sitta och undra vad du tänker, om du skrattar eller suckar, vad som helst, det är som att ha en liten nagel i ögat när jag skriver, om jag vet att du kanske kommer läsa och bedömma.

Sluta bara.

Fest om två månader.

5 Ecasty tab, 2gram amfetamin, sprit och... lolwtf, viagra är köpt & sparat åt mig. Tillräckligt för att döda en jävla björn.

Det känns som att jag kommer gå under. Då kommer jag dessutom ha antidepressiva preparat i kroppen.

Men jag kanske kommer få kul åtminstone? Ärligt talat bryr jag mig inte vad som sker, jag är bara så jävla trött rakt igenom, i själen, sinnet, kroppen och hjärnan.

Har fått nog.

Man kommer alltid till de där punkterna när konsekvenser inte längre är konsekvenser, åtminstone inte konsekventa nog för att avstås, då dess "nackdelar" och risker inte väger upp fördelarna på långa vägar.

Jag kämpar en meningslös strid, dags att hissa den vita flaggan (förlåt Dido!).

Fick skriva en uppsats inom ämnet kärlek på engelska, "what is love to you?", det tyckte jag var mysigt! Tycker om att tänka på kärlek, för det mesta. Ibland är det bara bajs, kräklek.

What love is to me.

Actually, love is something I’ve given much thought. Why wouldn’t I? It’s the most important feeling to experience, and I like to analyze feelings and thoughts, “why do I feel like this? And what is this I’m feeling more precisely?”

Love is probably the biggest feeling of all, and could be divided into many subcategories. The love I feel towards my parents isn’t quite the same love I feel towards friends or boyfriends for example, though they have some things in common.

I use the phrase “I love…” quite often when it comes to objects such as movies, music and so on. I don’t know… maybe that’s violating the term “love” (or maybe that’s just another form of love). But music and movies, even art such as paintings has a way of touching my heart many times. Perhaps it’s the way the art makes me feel that I really love, rather than the art itself. I don’t know.

I consider myself to really love three persons, inside out. I can tell because these persons are more than just people in my life, they are parts of who I am, they are a part of me. They have made me develop in so many ways, and grown extremely close to me, and I can’t picture myself without them. They are closer than just surroundings.

These persons are my mother in law, my closest friend X and my former boyfriend X.

It’s insane how much they mean to me, it’s so strong there are no words to make it justice.

And there are so many people I know, that I care for so much, and really, really like. And if anyone of those where to just go away, I would be devastated, totally crushed.

But if my mom, X or X where to go away… it’s killing me just to think about it. I don’t know how to go on. It feel’s like I wouldn’t just lose someone precious, someone important to me, but I would also lose huge parts of myself. I don’t know how I could or would deal with that, and I wish that I’ll never find out.

But I guess that’s the way nature intended it, you can’t be with someone you love for all eternity. And when you lose someone you love, maybe it’s a good sign to be heartbroken. If it didn’t heart so bad, maybe it wasn’t so good in the first place?

And I rather feel bottomless deep love, through heart and soul in to the very bones, than to keep others at distance in order to save myself from the pain.

I believe that bitter, cynical people who think they are protecting themselves or whatsoever miss out on a lot of things in life.

Focus on the really good things, all the good memories. Even if it came to an end; was in not worth it?

So yeah. For me it’s a big deal to really, really love someone.

And in relationships, I think when you’re falling in love, it’s sort of like a drug, a rush, and when it’s passed, that’s when you’ll get to know if it’s really for real, if that’s a person you really want to spend your future with.

I think many couples brake up because they think “oh no, the butterflies in my belly’s gone away!” Well I say real love’s deeper than that, deeper than fluffy clouds, blushing faces and butterflies in the belly.

Real love’s stronger and deeper than that.

Deprimerande att skriva också. Hur slutar man älska någon? Varför skulle jag ens vilja? Svårt. ><

Tjosan hejsan.

Jag är lite trött, lite uttråkad.

Sugen på sex, men har ingen frivillig. Det är så jävla synd om mig att det inte är klokt.

((jag har inget mer att tillägga, har inga tankar eller känslor kring någonting just nu och ingenting har hänt, kanske gör dessa atarax mig till en zombie? En kåt zombie... Men ja, det är faktiskt mitt största problem just nu))