Hejsan hoppsan.

Internet som var på rymmen har återvänt. Några människor sprätter upp marken överallt utanför, håller på med ledningar och grejer, och då råkade de sabba internet..et, för oss, de jävlarna.

Men nu är det tillbaka!

Det har varit några helvetiska dagar, kvällar och nätter i ensamhet. Har umgåtts och sovit borta/haft folk här över nätterna så ofta det går, men inte alltid.

Ensamhet är det värsta jag vet, ångest som pumpar genom mitt medvetande hela tiden, tankar om mat, död, framtid, rädslor och uppgivenhet.

Mina armar ser så sanslöst vidriga ut, hur ska någon vilja ta i mig ens med tång? Vem är jag? Vad är jag? Jag vill bli sedd för mig, jag vill att folk ska tycka om och intressera sig för mig, inte mina problem, men dessa saker bara flyter ihop mer och mer med min identitet, så att man kanske måste utvärdera dessa saker också för att veta vem jag är?

Jag vill bara få dö, en aning. Allt känns dubbelt och ovisst, jag vill veta vad som kommer - och framför allt vad som KAN - hända. Men jag är inte så säker på att jag vill uppleva det? Att jag vill bära på det här och uppleva mera misslyckanden. Kalla det feg utväg, men jag har redan försökt så länge jag kan minnas, och om det är någonting jag känner att jag lärt mig så är det att det blir fan inte bättre. Inte för oss som verkligen är våra egna problem, vi som är fel någonstans utan bot, på oss som piller och år av psykologer inte biter på, utan som är lika vilse och förstörda i vilket fall.

Vad jag än gör så blir det sämre.

Pratar med exet. Det är ju givande.... från mitt håll. Orden bara sprutar ur mig, saknad, kärlek, blablabla. Jag hade lika gärnat kunnat prata med en tegelsten.

Inte menat som en anklagelse, det är så han fungerar bara. Väldigt sluten, han har svårt för att ge uttryck för sina tankar och känslor, det kanske är väldigt abstrakt i honom, till skillnad från mig där jag oftast har väldigt lätt att analysera och sätta ord på mina känslor.

Kanske därför han är så duktig fotograf, bra fotografin kan nog förmedla känslor rätt bra men ändå vara rätt abstrakta.

Eller så babblar jag bara.

Tystnad och reservation gör mig så jävla osäker. Struntar han i mig, och håller relationen otroligt ytlig för att han inte kan gå på djupet, eller för att jag inte betyder så mycket för honom?

Att han betyder mer för mig, än vad jag betyder för honom, det är ett faktum jag är okej med, det är ju naturligt, jag älskar honom ju. Men att inte betyda någonting alls..? Att vara någonting han bara kastar bort utan att bry sig ett piss om, som om jag aldrig hade varit något av värde, det får mig att känna mig bottenlös, tom, och samtidigt helt krossad.

Fitta. Jag önskar att han kunde sluta betyda någonting för mig, att sluta älska och sakna honom vore nu inget annat än en fröjd.

Vill bara gråta. Och det gör jag ju också, det är även så ensamma nätter används, jag hoppas verkligen att allting bara är över snart, detta är en belastning och börda jag inte ens hyser intresse för att försöka reda upp längre.

Jag vill ha nyårsafton nu. Fira ett år jag inte tänker uppleva, fira all jävla misär och skit som tuggar upp min själ, fira undergång och dumhet, prisa våldtäkter och dumma livsbeslut, spiraler som slutar med ordet förlorare. Det känns skrämmande och ledsamt, men också triggande och spännande, det är som att jag ger mina egna misslyckanden, ångest, förakt och bitterhet fingret varje gång de dyker upp. Här kommer ni inte finnas och få spöka länge till, snart klipper jag banden till er, mig, vad det nu blir.