Härligt att prata lite.

Skönt att.. bara, jag vet inte. MSN suger så jävla kolossalt hårt dock, fast jag vet ju att ingenting duger riktigt åt mig annat än att verkligen få träffa honom nu, prata med honom öga mot öga, få krama om honom och känna hans doft och kropp, kommer fan börja lipa om jag tänker på det för mycket.

Jag älskar honom.

Fast nu har jag blivit påmind om vilka extrema jävla kommunikationssvårigheter han har. Och jag vet ju att jag är villig att försöka ändra på mig, att jag ffs vill det för att kunna få vara med honom. Men jag tror inte det om honom, kanske låter drygt, men jag tror fan aldrig att han kommer att förändras. Tror inte han kan hitta ord för känslorna eller tankarna han har, väldigt begränsat isåfall. Tur att han är så himla duktig fotograf, så han får ventilera på något sätt..

Och visst fanns det saker jag aldrig berättade, som han ändå anade, jag kanske borde ha litat på honom mer som stöd än att vara rädd för att tynga honom med belastningar.

Men alla gånger han inte pratade om sina känslor då? Alla gånger han inte känt sig orättvist behandlad utav mig utan att verkligen säga ifrån, säga till alls, han stänger inne allt. Vem vet hur mycket han egentligen tänkte och kände som aldrig sades? Hur fan ska man kunna arbeta med något sånt? Hur ska man kunna komma överens när det bara är ena käften som pratar?

Anyyyways. Mår mycket bättre nu ändå, efter lite MSNprat. Vad fin han är, verkligen.

Känner mig trött. Och låg. Jag har så otroligt lätt för att bara släppa iväg allt ont och bara koncentrera mig på mina vänner när jag umgås med dem, som ett speedat litet troll. Och jag skrattar, och jag känner ömhet, och total glädje. Det är berusande.

Men så fort jag åker iväg släpper all berusning, bara sådär, ingenting stannar kvar. Och jag blir bara liten, och tvivlar på min framtid, undrar om det någonsin kommer att bli bra, undrar hur mycket det egentligen är värt?

Rädd för vad som kommer hända, rädd för att inte klara av skolan, rädd för att vara ensam, rädd för att kasta bort alla mina chanser i livet, rädd för att inte leva ut livet på egna sätt om det här är det enda som finns för mig. Mina minnen ändras ju inte, och min hjärna tänker och känner likadant, jag förstår inte hur det skulle kunna ändras, jag kommer alltid att vara jag, och är det inte det som är själva problemet?

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket att jag dör. Och det är så plågsamt uppenbart hur oviktig jag är för dig, jag kan inte ens prata med dig längre. Verkligen prata. Och jag vill verkligen bara få träffa dig och att allt ska vara som förut, fast ändå inte, och allting ska bli bra och vi är trygga. I mina drömmar.

Förstår inte hur du bara kan vara så otroligt avslagen, jag kan inte ha varit mer än en oviktig liten detalj.

Om du fortfarande läser vad jag skriver, sluta. Isåfall har du ju i vilket fall gjort det tydligt att det inte spelar någon roll alls, jag eller mina tankar, så sluta bara. Det här är det enda stället jag kan vara helt öppen och anonym på, och då vill jag inte heller ha dig här. För att sitta och undra vad du tänker, om du skrattar eller suckar, vad som helst, det är som att ha en liten nagel i ögat när jag skriver, om jag vet att du kanske kommer läsa och bedömma.

Sluta bara.

Fest om två månader.

5 Ecasty tab, 2gram amfetamin, sprit och... lolwtf, viagra är köpt & sparat åt mig. Tillräckligt för att döda en jävla björn.

Det känns som att jag kommer gå under. Då kommer jag dessutom ha antidepressiva preparat i kroppen.

Men jag kanske kommer få kul åtminstone? Ärligt talat bryr jag mig inte vad som sker, jag är bara så jävla trött rakt igenom, i själen, sinnet, kroppen och hjärnan.

Har fått nog.

Man kommer alltid till de där punkterna när konsekvenser inte längre är konsekvenser, åtminstone inte konsekventa nog för att avstås, då dess "nackdelar" och risker inte väger upp fördelarna på långa vägar.

Jag kämpar en meningslös strid, dags att hissa den vita flaggan (förlåt Dido!).

Fick skriva en uppsats inom ämnet kärlek på engelska, "what is love to you?", det tyckte jag var mysigt! Tycker om att tänka på kärlek, för det mesta. Ibland är det bara bajs, kräklek.

What love is to me.

Actually, love is something I’ve given much thought. Why wouldn’t I? It’s the most important feeling to experience, and I like to analyze feelings and thoughts, “why do I feel like this? And what is this I’m feeling more precisely?”

Love is probably the biggest feeling of all, and could be divided into many subcategories. The love I feel towards my parents isn’t quite the same love I feel towards friends or boyfriends for example, though they have some things in common.

I use the phrase “I love…” quite often when it comes to objects such as movies, music and so on. I don’t know… maybe that’s violating the term “love” (or maybe that’s just another form of love). But music and movies, even art such as paintings has a way of touching my heart many times. Perhaps it’s the way the art makes me feel that I really love, rather than the art itself. I don’t know.

I consider myself to really love three persons, inside out. I can tell because these persons are more than just people in my life, they are parts of who I am, they are a part of me. They have made me develop in so many ways, and grown extremely close to me, and I can’t picture myself without them. They are closer than just surroundings.

These persons are my mother in law, my closest friend X and my former boyfriend X.

It’s insane how much they mean to me, it’s so strong there are no words to make it justice.

And there are so many people I know, that I care for so much, and really, really like. And if anyone of those where to just go away, I would be devastated, totally crushed.

But if my mom, X or X where to go away… it’s killing me just to think about it. I don’t know how to go on. It feel’s like I wouldn’t just lose someone precious, someone important to me, but I would also lose huge parts of myself. I don’t know how I could or would deal with that, and I wish that I’ll never find out.

But I guess that’s the way nature intended it, you can’t be with someone you love for all eternity. And when you lose someone you love, maybe it’s a good sign to be heartbroken. If it didn’t heart so bad, maybe it wasn’t so good in the first place?

And I rather feel bottomless deep love, through heart and soul in to the very bones, than to keep others at distance in order to save myself from the pain.

I believe that bitter, cynical people who think they are protecting themselves or whatsoever miss out on a lot of things in life.

Focus on the really good things, all the good memories. Even if it came to an end; was in not worth it?

So yeah. For me it’s a big deal to really, really love someone.

And in relationships, I think when you’re falling in love, it’s sort of like a drug, a rush, and when it’s passed, that’s when you’ll get to know if it’s really for real, if that’s a person you really want to spend your future with.

I think many couples brake up because they think “oh no, the butterflies in my belly’s gone away!” Well I say real love’s deeper than that, deeper than fluffy clouds, blushing faces and butterflies in the belly.

Real love’s stronger and deeper than that.

Deprimerande att skriva också. Hur slutar man älska någon? Varför skulle jag ens vilja? Svårt. ><