Usch för söndag. Nageln i ögat, dagen innan domedagen, alltid den dumma ångestdagen som man aldrig riktigt vill ska ta slut, samtidigt som jag avskyr den.

Ensam är den också. Den jäveln.

Jag undrar vad jag ska hitta på idag? Jag vill nog göra någonting produktivt, inte bara sitta och glo.

Känner mig rätt.. ensam, saknig, jag saknar jordens finaste kille. Han är en sån mes, han blir sjuk hela tiden.. som en bebis. Fast det är lite sött.

SÅHÄR låter min näsa lite när som helst just nu! "SCHLOOOUUUuuUURP!" jobbigt!

Vardagar tråkar ut mig, och människor är fan jobbiga. Så jävla komplexa och underliga, det är svårt att förstå sig på dem, det är ju inte alltid (antagligen rätt sällan) de ens förstår sig själva helt och fullt.

Man tror man vet saker baserat på vad andra säger och gör, händelser man har bakom sig, men som kanske inte alls stämmer eller är till nytta i kommande situationer. Det är ju faktiskt inte alltid man lär sig.

Och inte minst är det min egen hjärna som är jobbig, med sin förvirring och komplexitet, den är ju ganska så ofrånkomlig, då.. man ju har med sig sin hjärna överallt, för det mesta.

Jag har energi. Det är inte problemet. Problemet är min totala omotivation till precis allt. Det känns som att jag inte bryr mig om jag lever eller dör ens, ibland. Eller rättare sagt, en del av mig vill leva, vill uppleva allting fint och bra, lyckas och vara duktig. En annan del är bitter och cynisk, nästan hatisk, vill bara strunta i precis allt och hänge sig helt åt en helt destruktiv livsstil som resulterar i målet, stället där ångest, depression, rädsla och ensamhet aldrig kan nå en.

Hela tiden en inre kamp angående det mesta. Så jävla tärande och energikrävande. Och allt ska vara sådär bajssvårt. Det är inte så roligt att lära sig livet, om det nu är vad jag håller på med.

Jag känner mig som en ultrapessimist som spökar ut sig till livsoptimist. Men vem i helvete tycker om en pessimist?

Och kärlek är så himla jobbigt. Drygt.