Känner mig trött. Och låg. Jag har så otroligt lätt för att bara släppa iväg allt ont och bara koncentrera mig på mina vänner när jag umgås med dem, som ett speedat litet troll. Och jag skrattar, och jag känner ömhet, och total glädje. Det är berusande.

Men så fort jag åker iväg släpper all berusning, bara sådär, ingenting stannar kvar. Och jag blir bara liten, och tvivlar på min framtid, undrar om det någonsin kommer att bli bra, undrar hur mycket det egentligen är värt?

Rädd för vad som kommer hända, rädd för att inte klara av skolan, rädd för att vara ensam, rädd för att kasta bort alla mina chanser i livet, rädd för att inte leva ut livet på egna sätt om det här är det enda som finns för mig. Mina minnen ändras ju inte, och min hjärna tänker och känner likadant, jag förstår inte hur det skulle kunna ändras, jag kommer alltid att vara jag, och är det inte det som är själva problemet?

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket att jag dör. Och det är så plågsamt uppenbart hur oviktig jag är för dig, jag kan inte ens prata med dig längre. Verkligen prata. Och jag vill verkligen bara få träffa dig och att allt ska vara som förut, fast ändå inte, och allting ska bli bra och vi är trygga. I mina drömmar.

Förstår inte hur du bara kan vara så otroligt avslagen, jag kan inte ha varit mer än en oviktig liten detalj.

Om du fortfarande läser vad jag skriver, sluta. Isåfall har du ju i vilket fall gjort det tydligt att det inte spelar någon roll alls, jag eller mina tankar, så sluta bara. Det här är det enda stället jag kan vara helt öppen och anonym på, och då vill jag inte heller ha dig här. För att sitta och undra vad du tänker, om du skrattar eller suckar, vad som helst, det är som att ha en liten nagel i ögat när jag skriver, om jag vet att du kanske kommer läsa och bedömma.

Sluta bara.

Fest om två månader.

5 Ecasty tab, 2gram amfetamin, sprit och... lolwtf, viagra är köpt & sparat åt mig. Tillräckligt för att döda en jävla björn.

Det känns som att jag kommer gå under. Då kommer jag dessutom ha antidepressiva preparat i kroppen.

Men jag kanske kommer få kul åtminstone? Ärligt talat bryr jag mig inte vad som sker, jag är bara så jävla trött rakt igenom, i själen, sinnet, kroppen och hjärnan.

Har fått nog.

Man kommer alltid till de där punkterna när konsekvenser inte längre är konsekvenser, åtminstone inte konsekventa nog för att avstås, då dess "nackdelar" och risker inte väger upp fördelarna på långa vägar.

Jag kämpar en meningslös strid, dags att hissa den vita flaggan (förlåt Dido!).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Världens ångestattack imorse, skrekgrät ned i kudden och fortsatte med min orytmiska panikattack inne i duschen. Det känns som att jag dör, hela tiden. Jag orkar inte mer, och jag vill inte ens. ...

Mor kom hem. Och visst blev hon arg och ledsen. Jävligt konstigt. Jag var nog naiv som trodde att jag gjorde ett bra jobb med lägenheten efter att ha städat och torkat golv, för det såg ju fortfarande långt ifrån bra ut. Det är dumt, samtidigt so...

Gårdagen blev vansinnig. Hade så otroligt kul, min lägenhet blev helt smockad med människor. Bjöd hem en random jag hittade i affären. Blev full, och hade sjukt svårt att hålla tassarna borta från fina killen. Han. Är. Sjukt. Fin. Som tur var...

Det är sådan grymt stor skillnad mellan teori och praktik. Man kan "vilja" så extremt mycket, men när det väl gäller så har man en massa spärrar som hindrar en, håller en tillbaka. Alla har väl någon gång tänkt att de vill göra någonting dumt, ut...

Underbar kväll idag. Var hemma hos exet. Han är hur underbar som helst. Av någon anledning gör det inte så värst ont att han inte tycker om mig på samma sätt som jag tycker om honom. Jag vet inte varför, kanske för att jag ändå vet att jag betyde...