Åh, glad kille. Suttit och pratat med smarta, snygga, roliga, charmiga killen i några timmar nu, om allt möjligt verkligen, om knasiga funderingar, filmer, scrubs, oss och nu täcker vi musikbiten.

Skall sova över hos honom imorgon :D

Lite nervös, lite ledsen (en del av mig vill inte ge upp det förflutna, vill inte börja om från början och vill inte sluta älska dig) men mest förväntansfull.

Fast fan, vad jag fortfarande älskar dig. Och bara vill... ugh. Slippa allt det här, få vara med dig. Vill inte bli nykär med fjärilar i magen och fjantiga fixeringar, vill ha det som känns bekant och tryggt, fint och underbart, det som jag älskar. Men ja, jag orkar inte vara en hopplös romantiker, det går ju enbart ut över mig.

Mår bättre nu till kvällen.

Tvättningen går framåt, första gången jag kommer ha en massa rena kläder på år & dar ungefär.

Känner att jag mår bättre av att hålla exet på en armslängd avstånd, ikväll iaf när saknaden är lite extra stor, inte börja typ.. fråga saker och bli helt personlig. Jag förlorar ju på det? Kommer ju bara leda till mer energi som läggs ned på att sakna och önska att han vore här, som i sin tur skulle leda till sadface.

Väljer att inte fråga om vi ska ses, för det är det bara jag som gör. Orka vara fäst vid någon som inte bryr sig tillbaka?
Men det känns bra och sunt. :)

Pratar med en fin kille just nu, läskigt intelligent, och han får mig hela tiden att skratta, så fort han/jag loggar in dröjer det max tre sekunder innan någon av oss tagit kontakt. Och han kramas supermysigt och klär sig så jävla snyggt/ÄR så jävla snygg. Tror vi har mycket gemensamt.

Sen har fina killen dykt upp igen, känns mera typ.. jag vet inte, blir bara nervös med honom, har visat honom mina absolut värsta sidor, men ändå vill han hålla kontakten. Och han är verkligen den finaste killen jag har sett, blir irriterad på hur nervös/blyg jag blir för honom. Har någon knasig beskyddande känsla för honom också, känner att jag bara vill kunna få trösta honom och hålla om honom. JA, jag vet hur jävla fjantigt gay jag låter, men det är så det känns och tänks.

Har ju även den där killen som flirtar med mig nonstop också, men, känns inte lika intressant som de andra två.

Men känner ändå att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att försöka med någon av dem, även fast den tanken var sjukt svår att acceptera först, men ja... dags att acceptera att han inte vill ha mig mer, leva med det, gå vidare. Som att äta! Min matsmältning har lite svårt att ta hand om att jag inte får vara med honom, det är som att svälja en tegelsten, det smakar inte gott och är inte bra för magen, håååårdsmält, men jag ska fan skita ut det och gå vidare ändå.. fast då kanske jag får otroligt ont i rumpan efteråt?... OKEJ denna liknelse blev fail!

Åhå. Nu frågade den smarta, roliga, snygga om jag har lust att sova hos honom någon dag i veckan. :D I wanna move ooon~

Och gud vad pissnödig jag är, GAH.

Sådär.. apropå!

Tvättar. Inte direkt världens roligaste syssla, men har inte heller ork eller lust att vara nere på stan och springa runt och fula mig heller för den delen.

Trött. Och fundersam.

Känns som att jag blivit någon jag inte vill vara. Eller nej, det stämmer inte riktigt, ganska ofta är jag precis den jag vill vara, men ibland blir jag bara någon slags motsats till allt det, helt odräglig.

En surskallig egocentrisk snorunge som gör allt för att sätta krokben på sig själv, och som nog inte går så bra ihop med någon. Jag vill ju vara en pojkvän (människa öht) som alltid är glad, mysig, gör fina saker, är rättvis osv. Inte någon som aldrig gör någonting fint, som inte ens orkar trimma sig lite när det vankas sex, som blir sur när du inte av ren tankekraft borde fatta att jag vill träffa dig omedelbums och sedan vägrar berätta varför jag är sur, som är krävande och otacksam.

Vem är jag att sitta och kritisera någon annans brister? Och vem är jag att sitta och ta för mig av en massa närhet och mys för att sedan bli världens istapp.

Som om två personer trängs i mig på samma gång, och de kommer inte överens alls.

Men ja, är väl bara att jobba på saken, som med så mycket annat. I'm a work in progress.

Nu är jag bara ledsen. Jag är så otroligt kelsjuk, vill bara ha någon i sängen bredvid mig, någon att få värma mig mot, krama & pussa på, sova intill. Det är helt sinnessjukt hur mycket jag avskyr denna ensamhet, inte ens mor är hemma.

Hungrig är jag också. Och en katt ligger och spasmar sig i sömnen, jag skulle också vilja sova, men det är nog lite svårt att tvätta i sömnen.

Kan inte ta ner min granne för det, fattar du väl? Jag orkar inte hålla på och förställa mig till en hyperaktiv ultraglad fjant, när jag bara vill få ligga nära och bara vara, låta orden bara ringla ut i en enda röra utan att förställa mig, eller vara tyst, vilket som.

Har ingen ork med teater idag, bara med närhet. Men det är ju ungefär som att ha en cigarett utan någonting att tända den med, jag har känslorna men ingenstans att göra av det. Deprimerande.

Trött & irriterad.

Mor är totalt dum i huvudet och sjukt opedagogisk, bara provocerande och omotiverande, jävla kärring.

Och du är också fullständigt körd i huvudet, du förstår ju verkligen ingenting, jävla idiot.

Försov mig iaf inte till skolan, för en gångs skull. Alltså är jag är bäst, ingen behöver påpeka det då jag är 100% medveten om detta redan. Tack ändå.

Känner mig så frusterad och arg. Ingen aning om varför, men det är väl så det brukar vara? Snart kommer det säkert bli dumt. Skit samma, känner mig inte så kapabel till att se det fina i saker och ting just nu, inte i människor heller för den delen.