Fylld av arrogans och ilska (hat?).

Jag träffade exet idag, som jag älskar helt oändligt mycket. Men det känns inte okej att säga det, direkt, stryka med fingrarna och konstatera högt hur jävla mycket jag älskar honom. Att få kalla honom min egen, älskade älskling.

Han bryr sig ju inte om mig så mycket, egentligen. Och det gör ganska ont, men samtidigt är jag fri från förpliktelser och fri från skuld å hans vägnar när jag förstör för mig själv.

Men det är en ganska klen tröst.

Känns som att jag verkligen är på snudden att ge upp nu. Jag längtar så efter festen, efter att få hälla i mig preparat som jag inte får ha i kroppen, i samma trevliga mängd.

Vill bara få skiten att ta slut.