Idag träffade jag F och en annan kompis på stan. Det var mysigt, trevligt och kul.

Känner mig dock rätt känslomässigt avtrubbad, liksom distanserad. Ganska tomt, men inte så farligt. Och jag vet ju mycket väl vad det beror på.

Utåt sett känner jag mig som en soluppgång, som bara blir gladare och varmare för var dag. Inuti? Tvärtom. Jag bara längtar efter fest, den 11e blir det tokigt stor fest, och jag vill bara få leva ut destruktiviteten just nu. Känns som att ingenting spelar någon roll, och jag har ändå ingen lust till att fortsätta försöka hålla mig vid ytan. Jag har ju en jävla stenbumling knuten vid foten.

Livet känns förnedrande.