Bleeeh.

Känner mig trött, trött rakt igenom, helt slut.

Tankar på arvsanlag och odds, och om kanske min tanke om att leva på mina egna villkor bara är ödesironi, ett slags skämt utan poäng som fördröjer det oundvikliga. Det egna valet existerar egentligen inte.

Hela mitt släktträd består av psykiskt sjuka människor, alkoholister och pundare. Antagligen är jag inte den första att tänka "jag ska bli annorlunda, mitt liv ska inte dras åt det hållet", men vad vet man? Jag är inte normal, och min släkt är verkligen inte normal. Alkohol och droger är en självmedicinering, en självmedicinering för vad? Den röda tråden av psykisk ohälsa som finns överallt kanske. Går den att bota?

Jag har spenderat mitt liv med olika psykologkontakter och mediciner, och det blir inte bättre, trots att man försöker, trots att man ser sina brister och försöker göra någonting av det.

Och ja, jag är väldans medveten om min fantastiska bitterhet och hopplöshet. Men jag orkar bara inte, rationalitet och logik är borttappat.