Skillnaden mellan dig och mig är att du ger upp. Du tar informationen som fakta och någonting du rättar dig efter, som att du liksom kommit till insikt med någonting och bara väljer att acceptera det.

Sån är inte jag. :)

Jag arbetar hellre, ändrar & förändrar saker. Tycker om att ha saker att jobba på, tycker om att jobba med mig SJÄLV. Tills det fungerar. Man förändras hela tiden, konstant, klart att glipor kommer att uppstå, men när man hittat felet, själva källan till varför det gnisslar, det är ju först då man kan börja jobba på det, jobba på att få pusselbitarna att passa, prata om det, prata om sina brister och den andres brister. Vad man kan göra åt saken.

Så länge det finns känslor, så finns det inga hopplösa fall tror jag. Med tillräckligt med envishet och vilja kan man jobba sig över det och bli starkare än stål, och visst finns det verkligen de stunder man känner att "gud, vad det här är underbart, att bara få ligga här med dig, det är värt allting, världen kan få gå under utanför min dörr så länge jag har dig här".

Men det måste ju kännas värt att kämpa för. Har man inga känslor så har man ju ingen anledning att kämpa för det. Att du bara känt hur känslorna runnit av dig, att du känner att "nej, den här killen vill jag helt enkelt inte ha att göra med, han betyder ingenting längre", det är svårt att hantera, men det GÅR att hantera. Det är trots allt någonting jag kan hantera, till slut. Men det faktum att du skulle bara, typ, "nej, detta är källan till våra problem, det finns inget vi kan göra åt saken", liksom ge upp inför problemet. Det köper jag inte ens.

Hade jag betytt någonting för dig, hade du känt vad jag känner (att sakna att bara få ligga i din famn, att få smeka din hud, att få kyssa dig, att få skratta med dig, att få prata med dig, att få se på film med dig och analysera sönder skiten med dig, att få gå ut och uppleva nya saker med dig, att få planera en framtid tillsammans, att få gråta med dig, att bara få åka hem till dig när världen känns stor och skrämmande och man vill ha en fin person som man älskar och känner sig trygg med, att få tillhöra dig & bara dig på det där speciella viset), då hade du förhoppningsvis/antagligen velat kämpa för det.

Annars är du ju bara en jävla förlorare som viker sig för motgångar.

Inser du inte att dina åsikter är värda guld för mig? Att jag VILL att du kritiserar mig så att saker och ting inte byggs upp, så att jag kan få förändra mig. Jag, antagligen till skillnad från dig, tror att sånt är möjligt.

Så... ja, äh. Om du inte har några känslor kvar eller helt enkelt bara ger upp och tror att framtiden är oberoende av vad du väljer att göra, det spelar väl ingen roll längre.

Jag avskyr mig själv för att hoppet, eller ja, snarare önskan som vägrar lämna hjärtat helt & hållet. Hur mycket jag än försöker tänka bort det, så finns den fortfarande där. Vägrar inse att jag aldrig kommer få ligga bredvid dig någonsin igen, med fingrarna lekandes i ditt hår, aldrig få hälsa på dina föräldrar, aldrig få höra dig skratta och le igen, aldrig få ha helt absurda samtalsämnen med dig igen, aldrig få se dig hålla i din katt och mysa, att aldrig få ligga bredvid dig i sängen och bara vilja HA dig, en del av mig vägrar bara inse att altt det tillhör det förflutna. Det är svårt.

Men hur det än ligger till med dig, så borde jag verkligen försöka att lägga all min energi på någonting som lönar sig.

Jag är inte kär i dig. Kär förknippar jag med en pubertal liten känsla som får magen att kännas rolig, och får hjärnan att bli besatt och munnen att fnittra, som allt beror på kemiska reaktioner. Du var mer än så, du var trygghet, du var den viktigaste personen i världen.

Och jag längtar så tills jag kan sluta älska dig, tills jag får känna att du inte längre är en del av mig, för fortfarande så gör jag det, önskar att du vore här, att jag bara kunde få hålla om dig hårt och kyssa dig hårdast i världen och känna lukten av dig gå in i näsan, få vara dig nära i oändlighet. Alltid veta att jag har dig där, den finaste i världen.

Vill bli fri från det.

Vill att du ska betyda för mig, vad jag betyder för dig.

Fuck vad jag är uttråkad. Fuck fuck fuckelifuckfuckfuck. Eller något i den stilen.

Känner mig lite mysig som ligger i underkläder i min säng med datorn, borde starta ett TVspel också. Fast jag vill träffa folk.

Krogen ikväll kanske? Har inte varit på gamla Lotus än så jag är ju nyfiken på det stället.

Jag vill ha sällskap! Någon som har lust att komma till Eskilstuna och ligga i en säng tillsammans med en 18årig bög och utbyta massage? Jag har helvetiskt ont i min korsrygg, blir till att göra pensionärsgymnastik sedan.. plocka äpplen, och lägga i korgen, upprepa.

Fast mest vill jag ha sällskap!

Johan vill att jag ska åka ned till Stockholm idag och träffa honom. Men orka.. btw har jag inte råd. Visst har jag en 500-lapp, men den ska jag allt köpa annat för.

Och så hade jag världens sjukaste drömmar inatt! Jag hånglade med en skitsnygg kille (brukar ju alltid vara asfula jag håller på med i drömmar), fast det var väl inte så sjukt, inte lika sjukt som att jag av någon anledning jagade grodor i ett stort hus och misshandlade en massa katter så att de inte dödade grodorna, jag skulle då fånga in dessa grodor + en padda. Blev sen skitarg och rymde hemifrån, haha!

Åh... underhåll mig, kramas med mig. ><