Känner mig trött. Och låg. Jag har så otroligt lätt för att bara släppa iväg allt ont och bara koncentrera mig på mina vänner när jag umgås med dem, som ett speedat litet troll. Och jag skrattar, och jag känner ömhet, och total glädje. Det är berusande.

Men så fort jag åker iväg släpper all berusning, bara sådär, ingenting stannar kvar. Och jag blir bara liten, och tvivlar på min framtid, undrar om det någonsin kommer att bli bra, undrar hur mycket det egentligen är värt?

Rädd för vad som kommer hända, rädd för att inte klara av skolan, rädd för att vara ensam, rädd för att kasta bort alla mina chanser i livet, rädd för att inte leva ut livet på egna sätt om det här är det enda som finns för mig. Mina minnen ändras ju inte, och min hjärna tänker och känner likadant, jag förstår inte hur det skulle kunna ändras, jag kommer alltid att vara jag, och är det inte det som är själva problemet?

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket att jag dör. Och det är så plågsamt uppenbart hur oviktig jag är för dig, jag kan inte ens prata med dig längre. Verkligen prata. Och jag vill verkligen bara få träffa dig och att allt ska vara som förut, fast ändå inte, och allting ska bli bra och vi är trygga. I mina drömmar.

Förstår inte hur du bara kan vara så otroligt avslagen, jag kan inte ha varit mer än en oviktig liten detalj.

Om du fortfarande läser vad jag skriver, sluta. Isåfall har du ju i vilket fall gjort det tydligt att det inte spelar någon roll alls, jag eller mina tankar, så sluta bara. Det här är det enda stället jag kan vara helt öppen och anonym på, och då vill jag inte heller ha dig här. För att sitta och undra vad du tänker, om du skrattar eller suckar, vad som helst, det är som att ha en liten nagel i ögat när jag skriver, om jag vet att du kanske kommer läsa och bedömma.

Sluta bara.

Fest om två månader.

5 Ecasty tab, 2gram amfetamin, sprit och... lolwtf, viagra är köpt & sparat åt mig. Tillräckligt för att döda en jävla björn.

Det känns som att jag kommer gå under. Då kommer jag dessutom ha antidepressiva preparat i kroppen.

Men jag kanske kommer få kul åtminstone? Ärligt talat bryr jag mig inte vad som sker, jag är bara så jävla trött rakt igenom, i själen, sinnet, kroppen och hjärnan.

Har fått nog.

Man kommer alltid till de där punkterna när konsekvenser inte längre är konsekvenser, åtminstone inte konsekventa nog för att avstås, då dess "nackdelar" och risker inte väger upp fördelarna på långa vägar.

Jag kämpar en meningslös strid, dags att hissa den vita flaggan (förlåt Dido!).

Fick skriva en uppsats inom ämnet kärlek på engelska, "what is love to you?", det tyckte jag var mysigt! Tycker om att tänka på kärlek, för det mesta. Ibland är det bara bajs, kräklek.

What love is to me.

Actually, love is something I’ve given much thought. Why wouldn’t I? It’s the most important feeling to experience, and I like to analyze feelings and thoughts, “why do I feel like this? And what is this I’m feeling more precisely?”

Love is probably the biggest feeling of all, and could be divided into many subcategories. The love I feel towards my parents isn’t quite the same love I feel towards friends or boyfriends for example, though they have some things in common.

I use the phrase “I love…” quite often when it comes to objects such as movies, music and so on. I don’t know… maybe that’s violating the term “love” (or maybe that’s just another form of love). But music and movies, even art such as paintings has a way of touching my heart many times. Perhaps it’s the way the art makes me feel that I really love, rather than the art itself. I don’t know.

I consider myself to really love three persons, inside out. I can tell because these persons are more than just people in my life, they are parts of who I am, they are a part of me. They have made me develop in so many ways, and grown extremely close to me, and I can’t picture myself without them. They are closer than just surroundings.

These persons are my mother in law, my closest friend X and my former boyfriend X.

It’s insane how much they mean to me, it’s so strong there are no words to make it justice.

And there are so many people I know, that I care for so much, and really, really like. And if anyone of those where to just go away, I would be devastated, totally crushed.

But if my mom, X or X where to go away… it’s killing me just to think about it. I don’t know how to go on. It feel’s like I wouldn’t just lose someone precious, someone important to me, but I would also lose huge parts of myself. I don’t know how I could or would deal with that, and I wish that I’ll never find out.

But I guess that’s the way nature intended it, you can’t be with someone you love for all eternity. And when you lose someone you love, maybe it’s a good sign to be heartbroken. If it didn’t heart so bad, maybe it wasn’t so good in the first place?

And I rather feel bottomless deep love, through heart and soul in to the very bones, than to keep others at distance in order to save myself from the pain.

I believe that bitter, cynical people who think they are protecting themselves or whatsoever miss out on a lot of things in life.

Focus on the really good things, all the good memories. Even if it came to an end; was in not worth it?

So yeah. For me it’s a big deal to really, really love someone.

And in relationships, I think when you’re falling in love, it’s sort of like a drug, a rush, and when it’s passed, that’s when you’ll get to know if it’s really for real, if that’s a person you really want to spend your future with.

I think many couples brake up because they think “oh no, the butterflies in my belly’s gone away!” Well I say real love’s deeper than that, deeper than fluffy clouds, blushing faces and butterflies in the belly.

Real love’s stronger and deeper than that.

Deprimerande att skriva också. Hur slutar man älska någon? Varför skulle jag ens vilja? Svårt. ><

Tjosan hejsan.

Jag är lite trött, lite uttråkad.

Sugen på sex, men har ingen frivillig. Det är så jävla synd om mig att det inte är klokt.

((jag har inget mer att tillägga, har inga tankar eller känslor kring någonting just nu och ingenting har hänt, kanske gör dessa atarax mig till en zombie? En kåt zombie... Men ja, det är faktiskt mitt största problem just nu))

Nyvaken & trött. Bara liiiite uttråkad, men det kommer nog när jag har surfat igenom sidorna som behöver bli genomsurfade. Fast idag är det ju söndag, så det är okej, lite mer okej än att ha vråltråkigt på en lördag iaf.

Fast Kim vill sova här ikväll, jag får fundera på om jag verkligen orkar och har lust med det.. känns inte så.

Drömde helt absurda drömmar om min katt inatt (haha). Om katter som pratar och förlämpar en, om flygplan som flaxar med vingarna och andra flygplan som är byggda som pokémon, om barndomsvänner och om trasiga väskor som det inte går att låsa in vilda katter i.

Känner mig rätt... bleh, idag. Uttråkad, liksom ensam. Hungrig och sugen på godis. Jobbigt.

Sinnet är bara allmänt grått och pissed.

SUCK @ världen.

Idag är en sån dag då allt känns så övermäktigt och jobbigt, stort och skrämmande, och jag inte vill vara en del i det, som att stå mitt i en tornado. Det är såna dagar då jag önskar lite att jag fick vakna på ett sjukhus någonstans och vara "galen", bara slippa bry mig om resten av världen och vara en del av den.

Skillnaden mellan dig och mig är att du ger upp. Du tar informationen som fakta och någonting du rättar dig efter, som att du liksom kommit till insikt med någonting och bara väljer att acceptera det.

Sån är inte jag. :)

Jag arbetar hellre, ändrar & förändrar saker. Tycker om att ha saker att jobba på, tycker om att jobba med mig SJÄLV. Tills det fungerar. Man förändras hela tiden, konstant, klart att glipor kommer att uppstå, men när man hittat felet, själva källan till varför det gnisslar, det är ju först då man kan börja jobba på det, jobba på att få pusselbitarna att passa, prata om det, prata om sina brister och den andres brister. Vad man kan göra åt saken.

Så länge det finns känslor, så finns det inga hopplösa fall tror jag. Med tillräckligt med envishet och vilja kan man jobba sig över det och bli starkare än stål, och visst finns det verkligen de stunder man känner att "gud, vad det här är underbart, att bara få ligga här med dig, det är värt allting, världen kan få gå under utanför min dörr så länge jag har dig här".

Men det måste ju kännas värt att kämpa för. Har man inga känslor så har man ju ingen anledning att kämpa för det. Att du bara känt hur känslorna runnit av dig, att du känner att "nej, den här killen vill jag helt enkelt inte ha att göra med, han betyder ingenting längre", det är svårt att hantera, men det GÅR att hantera. Det är trots allt någonting jag kan hantera, till slut. Men det faktum att du skulle bara, typ, "nej, detta är källan till våra problem, det finns inget vi kan göra åt saken", liksom ge upp inför problemet. Det köper jag inte ens.

Hade jag betytt någonting för dig, hade du känt vad jag känner (att sakna att bara få ligga i din famn, att få smeka din hud, att få kyssa dig, att få skratta med dig, att få prata med dig, att få se på film med dig och analysera sönder skiten med dig, att få gå ut och uppleva nya saker med dig, att få planera en framtid tillsammans, att få gråta med dig, att bara få åka hem till dig när världen känns stor och skrämmande och man vill ha en fin person som man älskar och känner sig trygg med, att få tillhöra dig & bara dig på det där speciella viset), då hade du förhoppningsvis/antagligen velat kämpa för det.

Annars är du ju bara en jävla förlorare som viker sig för motgångar.

Inser du inte att dina åsikter är värda guld för mig? Att jag VILL att du kritiserar mig så att saker och ting inte byggs upp, så att jag kan få förändra mig. Jag, antagligen till skillnad från dig, tror att sånt är möjligt.

Så... ja, äh. Om du inte har några känslor kvar eller helt enkelt bara ger upp och tror att framtiden är oberoende av vad du väljer att göra, det spelar väl ingen roll längre.

Jag avskyr mig själv för att hoppet, eller ja, snarare önskan som vägrar lämna hjärtat helt & hållet. Hur mycket jag än försöker tänka bort det, så finns den fortfarande där. Vägrar inse att jag aldrig kommer få ligga bredvid dig någonsin igen, med fingrarna lekandes i ditt hår, aldrig få hälsa på dina föräldrar, aldrig få höra dig skratta och le igen, aldrig få ha helt absurda samtalsämnen med dig igen, aldrig få se dig hålla i din katt och mysa, att aldrig få ligga bredvid dig i sängen och bara vilja HA dig, en del av mig vägrar bara inse att altt det tillhör det förflutna. Det är svårt.

Men hur det än ligger till med dig, så borde jag verkligen försöka att lägga all min energi på någonting som lönar sig.

Jag är inte kär i dig. Kär förknippar jag med en pubertal liten känsla som får magen att kännas rolig, och får hjärnan att bli besatt och munnen att fnittra, som allt beror på kemiska reaktioner. Du var mer än så, du var trygghet, du var den viktigaste personen i världen.

Och jag längtar så tills jag kan sluta älska dig, tills jag får känna att du inte längre är en del av mig, för fortfarande så gör jag det, önskar att du vore här, att jag bara kunde få hålla om dig hårt och kyssa dig hårdast i världen och känna lukten av dig gå in i näsan, få vara dig nära i oändlighet. Alltid veta att jag har dig där, den finaste i världen.

Vill bli fri från det.

Vill att du ska betyda för mig, vad jag betyder för dig.

Fuck vad jag är uttråkad. Fuck fuck fuckelifuckfuckfuck. Eller något i den stilen.

Känner mig lite mysig som ligger i underkläder i min säng med datorn, borde starta ett TVspel också. Fast jag vill träffa folk.

Krogen ikväll kanske? Har inte varit på gamla Lotus än så jag är ju nyfiken på det stället.

Jag vill ha sällskap! Någon som har lust att komma till Eskilstuna och ligga i en säng tillsammans med en 18årig bög och utbyta massage? Jag har helvetiskt ont i min korsrygg, blir till att göra pensionärsgymnastik sedan.. plocka äpplen, och lägga i korgen, upprepa.

Fast mest vill jag ha sällskap!

Johan vill att jag ska åka ned till Stockholm idag och träffa honom. Men orka.. btw har jag inte råd. Visst har jag en 500-lapp, men den ska jag allt köpa annat för.

Och så hade jag världens sjukaste drömmar inatt! Jag hånglade med en skitsnygg kille (brukar ju alltid vara asfula jag håller på med i drömmar), fast det var väl inte så sjukt, inte lika sjukt som att jag av någon anledning jagade grodor i ett stort hus och misshandlade en massa katter så att de inte dödade grodorna, jag skulle då fånga in dessa grodor + en padda. Blev sen skitarg och rymde hemifrån, haha!

Åh... underhåll mig, kramas med mig. ><

Jag saknar! Saknar, saknar, saknar. Fastän vi ses ikväll, men det är ju lång tid liksom! Vill känna din lukt din närhet nu på en gång.

Var på psyket idag och började lipa, det var väldigt chockerande, jag har aldrig någonsin gråtit hos en psykolog eller liknande tidigare, känslorna brukar liksom bli lite avstängda där. Inte idag, tydligen.

Vi pratade lite om mat, jag skröt stolt om hur mycket mer jag äter, men hon var inte särskilt nöjd med att höra att jag aldrig äter frukost eller lunch, och att kvällsmaten också skippas ofta för att ersättas med mackor eller godis.

Och så hämtade jag ut mina Atarax, great, nu ska jag bli en trött, känslokall zombie om dagarna istället, men det kanske känns bättre ändå. Lugnande ångestdämpande.

Ska eventuellt börja med antidepp också för att få bort min eviga melankoliska känsla, avslagenhet och omotivation till att existera och göra saker som att klä på mig och göra skolarbeten osv. Ska då få ett preparat som inte ger viktuppgång alls, men som inte reagerar väl med alkohol, som de flesta andra antidepressiva dvs.

Jag litar inte riktigt på att jag kommer bry mig om den biten, snarare tvärtom, hälla i mig mer i vetenskap om att det är extra farligt när destruktiviteten vaknar. Just nu bryr jag mig bara inte.

Just nu vill jag bara gosa ner mig med någon i en säng och sova.

Gårdagen och idag har varit fantastiska dagar!
Träffade en massa fina människor igår, inklusive killen jag skulle sova hos, E. Vi flummade runt en massa och hade bara sjukt kul, sedan fram mot kvällen åkte vi hem till honom.

Såg på en massa film, moffade, pratade hur mycket som helst, han spelade gitarr för mig och allt var bara underbart. Han är så satans smart, rolig och fin, och han gillade allt mitt babbel. xD

Vi råkade vara uppe hela natten, för att sedan lägga oss vid sju på morgonen, vakna upp klockan två på dagen (vi båda bestämde oss för att vara busiga och skita i skoldagen) för att ligga och mysa och prata till fem på dagen.

Så underbart, jag dör, armarna runtom mig, snusa någon i nacken och ligga tätt tätt intill. Helt overkligt fin kille. Sinnessjukt!

Idag lagade han mat åt oss, vegetariskt såklart då han också är vege :) asgott, sedan kollade vi lite på komedi, medan jag nog mest njöt att av att få ha huvudet intill hans och känna hans fingrar pilla i håret.

Så inte var jag hemma ikväll förrns vid åtta någonting.

Nästa gång blir det jag som får bjuda honom på god mat ^^

Jag är helt uppe i det blå.

<3

Imorgon ska jag till till skolan iaf, men slutar tolv. Ska till psyket och få min medicin utskriven och kanske prata osv. Sen kanske jag ska ha soft airgun-krig, eller hänga på stan, kanske träffa fint folk. Hitta på någonting.

:)