Är det bara jag som tänkt på att de som verkar så mystiska och tystlåtna, de där som får många på fall för att de får folk i sin omgivnin att bli nyfikna och intresserade av att ta reda på vad som döljer sig där under ytan, att de i själva verket inte alls är så mystiska och djupa, de är bara ovanligt tomma och ihåliga, de döljer ingenting, då de inte har någonting att dölja.

"Mystiska, hemlighetsfulla" personer är bara ovanligt tråkiga och otänkande, finns nog oftast inte så mycket att gräva fram där, även fast man tror och hoppas.

Bajs. Jag måste gå upp extra tidigt imorrn. Det är som en sovmorgon, bara att det är baklänges ><

Fick lite pengar iaf. Vet precis vad jag ska lägga 30 av dessa kronor på.

Bästis undrade i förbifarten varför jag börjat röka. Det har ju alltid varit rakt emot mina principer, bara klagat och påpekat vilken jävl meningslös drog det är.

Jag svarade något i stil med att provocera och signalera, särskilt @ mor. Och det är sant. Vill visa att jag skiter fullständigt i alla mina "pinciper", i mitt bättre vetande och ja, att bry mig om någonting öht egentligen.

Och visst är det så, att jag inte är personen som gärna ömkar mig inför mina vänner, alltid ger något påskinande såsom "men det är rätt bra iaf!", "det går framåt!" osv osv.

Och jag ljuger inte när jag säger att jag inte vill dö. Att dö är ingenting som lockar mig särskilt ofta, men det är Aldrig någonting som känns skrämmande heller. Det känns som att en cancerdiagnos inte skulle röra mig i ryggen just nu, på det stora känns allting bara så meningslöst, jag har ingen egen mening med att fortsätta knata på, och jag bryr mig inte om någonting (utom en, men det är fortfarande till min nackdel).

Livslusten har bara brunnit ut. En liten glödbit är allt som återstår, och jag börjar tappa lusten helt.

Dagen idag har varit helt toppen.

Träffade F och E (supertrion!), och en annan trevlig kompis, Kim var med, sen en halvsöt punkardude som alltid tigger cig av mig. Några randoms sen också.

Köpte svarta kontaktlinser också, hoho~

Gick runt på stan, kacklade som hönor (fan vad vi garvade!), F köpte en ny mobil, jag och Kim besökte min syster som hade köpt ormar. Blablabla.

Roligt helt enkelt, höll allting dåligt på avstånd. I glitterbutiken sprack glasväggen av lycka nästan, vände och vred på ett halsband med bokstaven "L". F uppfattade direkt och sa någonting, jag fick snabbt kasta mig tillbaka in i förträngningens roliga värld, så att inte glasväggen skulle sprängas åt alla håll och kanter.

Imorgon ska jag till Riksdagen och ruttna bort av tristess. Bli kollad så att jag inte har med några metallprylar eller vapen för att mörda politikerna och så också. Men det är ju de som dödar oss!? En tristess sådan som politik borde ses mordförsök eller tortyr.

Ser inte fram emot en natt i ensamhet igen.

Jag känner mig så fruktansvärd oönskad, ensam och övergiven.

Jag är inget fan av att sova ensam alls, igårnatt var första gången på mycket länge, och trots att jag då varit vaken ett dygn låg jag vaken väldigt länge, vred mig och grät, hjärnan sattes i helvarv och ville visst inte alls somna, nej den ville plåga mig med tankar och frågom såsom "kommer han att älska någon annan lika mycket som mig, eller mer? Kommer någon annan att få ligga bredvid honom och titta på hans ansikte när han sover, röra vid hans ansikte och kropp, skratta, gråta och prata med honom som jag? Och få kyssa honom?"

Bara frågorna i sig är smärtsamma, men ingenting jämfört med svaret. "Antagligen".

Blä, vad jag avskyr att jag är såhär... bitter, och fixerad. Men jag kan inte tvinga mig till att känna saker jag inte känner, än mindre att försöka att INTE känna någonting som jag faktiskt i allra högsta grad känner.

Bitter över att jag tycker att han försvann så plötsligt, bara ut genom dörren i all hast, bara sådär, helt oförberett. Och för att anledningen till allting irriterar mig, då det inte för mig är kristallklart. När jag ser allt det fina, så har det alltid varit värt det svåra. Och jag tycker om att på sätt och vis infinna mig i ett halvt dysfunktionellt förhållande som inte måste se ut som alla andras relationer, där vi bl.a inte har några varma fluffiga känslor inför varandras vänner, och är väldigt olika. Även fast jag vill tro att det många gånger låg till viss fördel, och det är ju inte som att jag vill hitta en kopia av mig själv direkt, jag vill ha någon som fascinerar och stimulerar, inspirerar. Det får jag knappast ut av  mig själv.

Tycker om att liksom, gå emot oddsen på något sätt. Egentligen behöver det inte vara mer komplicerat än "men hej, jag tycker om dig, du tycker om mig, nu får vi det här att fungera!". Men för vissa ska det tydligen vara det, och jag HATAR att "förhållanden" ens har en gemensan nämnare, så att man börjar jämföra relationer hit & dit, blablabla, som att man vill uppfylla kriterier några helt andra människor byggt upp för att känna att deras förhållande fungerar "okej". Varför kan man inte bara gå på sin egen känsla, prata och komma fram till vad som känns rätt för just dem?

Vadå en overklig dröm? *mutter* Jahaja. Okej.

Så allt man måste jobba på är drömmar som inte är värda att ödsla tid och energi på? Så då kan jag bara lägga på hyllan att någonsin ens må bra?

Och jag är inte helt dum. Jag förstår att dessa känslor är mitt, och enbart mitt eget problem. Varför skulle han bry sig? Kanske svänger förbi och läser & suckar, inser hur tragisk jag är, går vidare och har det bra.

Sen var det ju det där med att vara bitter, ja..

Idag har jag

* Sovit över första lektionen.

* Fixat en annan frisyr.

Och så ska jag införskaffa mig linserna idag, wopidoo!

Hejsan, vad trött jag är!

Jag och bästis stannade uppe hela natten, kollade bl.a på skräckfilm. Men trots detta har idag-dagen varit helt okej om inte bättre!

Antagligen väldigt överkänslig - men jag råkade aldrig ut för någonting att överreagera på, så det var ju nice. Var annars väldigt död i skolan (hade dock inget att göra, på de två sista lektionerna då vi såg på film så låg jag och sov).

Flummig och lite hyper annars.

Efter skolan fann jag på något krångligt vis ork att träffa F. Fast först träffade jag av en slump på min syster, hon log flirtigt och sa något i stil med "en liten fågel viskade minsann i mitt öra att du har någon speciell person att ta hem till mig för att få godkänd *wink wink*". Fattade ju att hon syftade på exet, så där kändes det lite som att en inre tegelstensmur rasade rakt över mig. "Nej, det har jag faktiskt inte.."

Whatever.

Såg en annan ruskigt fin kille på stan idag dock, som jag vet har kollat upp mig rätt mycket, är gay, och kunde dessutom lägga märke till i ögonvrån hur han vände huvudet över axeln flera gånger för att kolla på mig. Visst finns risken att han gjorde det för att, jag vet inte, kolla hur superful en människa faktiskt kan vara, men tänker försöka tänka positivt. Bli mera på själv istället för att bara vänta på att saker ska hända... om... jag vågar.

Vad har jag att förlora?

Träffade F, vi skuttade runt på stan lite hit & lite dit (vi gaddade oss inte idag för bruden som skulle tatuera oss har fått halsfluss, men det blir eventuellt nästa vecka, bara det inte rinner ut i sanden!), och vi fungerar lite som en snöboll som rullar fram och bara växer. Folk som känner oss kommer fram och hänger med, och så kommer folk som känner det folket, osv osv.
EMOBOLL! >_< Men jag hade ju åtminstone F, och E, och Kim. Fruktansvärt roligt, sen några andra "Helt Okej-roliga". Och en ful liten jobbig bög med overkligt fula kläder som alltid ska vara i ansiktet på en. Hm.. brukar ej uttrycka mig så elakt, men då jag vet att han är intresserad/tänd på mig så blir jag helt GWRAAH, för inte ens efter tre vodkor skulle jag sänka mig till den nivån. Och då har jag ändå tappat omdömet rejält på fyllan tidigare.

Gav Kim en liten limegrön leksaksgroda som bara råkade hitta ner i min ficka på BR. Hon blev glad och satte klistermärken på mig, sedan ägde jag skiten ur ett TVspel på BR (visserligen var det ett Nalle Puh-spel med en målgrupp på antagligen 3år eller något, men ändå).

Ja.. har haft en riktigt bra dag ändå. Skall köpa ett par färgade linser imorgon. Och så ska jag städa rummet, typ, NU.

Det enda lilla dåliga. Det är.. att om jag misslyckas lite, då tycker jag visst att jag kan misslyckas ännu mer. Och det är så fel och dåligt och svagt. Och man mår bara mycket sämre i slutändan iaf..

Man skapar egentligen bara sina egna problem, och man själv sätter gränserna för hur fantastiskt man ska vara. Detta är tänk som ibland får mig att känna mig helt misslyckad och patetisk, men mestadels peppar det mig.

Jag vet nog inte riktigt hur det är just nu.

Tydligen har de sagt på psykjouren att jag helt plötsligt tackat nej till vidare behandling. Jag fattar inte.. det har jag aldrig sagt? Känner mig ännu dummare som faktiskt tar det här på ett så jävla personligt plan, och bara vill gråta/slå sönder dem. Som vill ge upp helt bara pga det. Jävlar vilken stark människa man är, verkligen.

Hejsan hoppla.

Nu har jag pluggat lite, känns skönt att ha det gjort, inte så jävla svårt när man väl håller på, men orkar inte direkt lägga ner själ och hjärta i det.

Väldigt skönt att ligga i fas iaf, och det ska hålla i sig tills lovet åtminstone så att jag slipper gå runt och ha ångest över det då.

Annars har jag inte gjort så mycket alls. Gått runt och sett sur ut?

Satt ute och rökte utanför huset förut, då min älskade granne kom förbi, vilken syn det måste ha varit! Jag hade fortfarande lite svart gegga runt ögonen och håret var bara en jävla röra, men men. Vi bestämde iaf att vi ska ses i veckan. Saknar henne, hon är fin.

I övrigt har jag känt mig bitter och ensam, han har säkert redan glömt bort mig. Jag var nog inte så viktig, trots allt. Jävla as. Hoppas hela hans framtid går åt helvete.

Nåjaaa.. så jävla less på mitt humör, det verkligen totaldyker för att sedan åka upp till trädtopparna, helt utan anledning, helt oförutsägbart. Hatar't.

Men men, gäller väl bara att försöka vara positiv trots allt. Och imorgon ska jag tatuera mig!<3 Hoppas ej det kommer göra alltför ont.

Ikväll kommer bästis hit igen och sover över, känns skönt, jag vill verkligen, verkligen inte vara ensam just nu.

NEJ NU SKA JAG KISSA.

Idag är ingen bra dag, och jag är verkligen inte på humör för att låtsats om någonting annat.

Vill förändra min stil, mig och hela mitt liv, dags för förändring känner jag.

Psykologer borde råda en att ta rökpauser för att må bättre. Allvarligt.

Från att suttit och lipat som en bebis på toan står jag och nästan dansar på balkongen (okej, jag medger att den jävla kylan bidrog till att jag fick röra mig lite). Mår så bra av att "pausa" lite och bara stå och tänka, eller inte tänka, vilket som.

Tyckte om vad exet sa om mig och låten true colors, så det levde jag på en liten stund.

Har gjort en engelska uppgift nu, 2,5 sidor berättelse med gothiskt tema, det var lite overkill, men det är ju bara bra! Nu har jag bara de.. tråkiga sakerna kvar, typ. Men det går nog, det också.

I övrigt är jag lite förvirrad, angående en person. Får se vad som händer, eller vad som inte händer, oavsett vad så är det ju NÅGOT som händer? Avskyr när man står i vägkorsningar i livet och inte riktigt vet vart man ska ta vägen, inte alltid man har något val heller. Tryggare att vara PÅ vägen så man har läget under kontroll liksom..

Nu svamlar jag igen. Inte alltid hjärngeggan blir så fin i text.

Avskyr också att se personer jag bryr mig må dåligt. Och veta att det inte finns någonting jag kan göra åt saken. Bleh...