Mina armar värker lite, lite. Men det är inte så farligt alls. Caspian dök helt plötsligt upp, och pratade, var fin på det där sättet som bara du kan.<3 Nästan omedelbart så kände jag hur bladet på kniven bara orsakade obehaglig smärta, och jag insåg att min ångest var ersatt med glädje och kärlek mot min fina tvillingsjäl, och hela poängen med att skada mig var borta.

Tack. Jag förstår inte hur du lyckas.<3

Så gick ut och satte mig på balkongen och rökte, frös men var ändå fylld med en varm och härlig känsla i magen.

Messade med två fina flickor och blev glad, ändå.

Nu sitter jag inne i värmen och fryser fan för det. Ska nog ta en sista cigg i mörkret innan jag kryper ner i sängen och är bitter över att jag inte har någon som ligger intill mig och värmer mig. Jag är en väldigt happy-go-lucky person till det yttre som inte låter saker och ting sänka mig, fast inuti är jag bitter och omtålig.

Är en såndär som ältar igenom saker på tok för länge, helst på kvällarna när jag ska sova, går igenom detalj efter detalj, om och om igen, och undrar vad jag gjort för fel. Vad det är för fel på mig.

En särskild sak rullar om och om igen i mitt huvud just nu. Och kommer antagligen göra mig nedstämd en längre tid, jag har svårt för att släppa saker, särskilt om jag inte förstår dem och när det sårar mig och min självkänsla (som iofs redan är så låg att jag ibland ifrågasätter dess existens).

Varför? Varför?

Tänker inte specifiera mig mer än så. Vill inte råka ge en viss person nöjet att inse att jag är så jävla sjukt mycket känsligare än vad jag ger sken av.

Vill inte vara objektet som folk skrattar bakom ryggen åt.

Ska bara göra mitt bästa för att glömma nu, även fast det sårar och retar mig, glöm glöm, det var bara en dum dröm iaf. Jag visste ju hur det skulle bli.

Caspian, min ängel.

Jag har hört så många säga att två människor som mår dåligt bara kan dra ner varandra. Men jag vet att det är fel nu, jag mår så mycket bättre av dig, det känns som att du förstår mig, och när du pratar om vad du går igenom så är det som att det lika gärna kunnat vara mina egna ord.

Du får mig att må genuint bra, du fyller mig med glädje och kärlek, du är den enda som kunnat få mig att avstå från kniven, utan att få det att bli en uppoffring, utan bara för att det känts rätt.

Hur kan det vara destruktivt? På vilket sätt? Hur kan kärlek vara farligt?

Folk får säga vad de vill. Vem fan vill ens ha med folk att göra anyways? Tråkiga människor med anmärkningar på allt som inte passar in på varenda liten konstruerad samhällsnorm, vem fan är INTE hjärntvättad på något sätt?

Godnatt världen.

(har ni någonsin hört en låt som passat helt perfekt in på hur ni känner er? Mannequin - take me to the club)

look at me arent i soo happy

standing with the long face

im not where i want to be

this is not the place for me

i only feel right only strobe light

take me to the club

wow wow

take me to the ckub

take me to the club

take me to the club

take me to the club

wow wow

i am bored with the party girls

get me out of here fast

call the cab baby dont look back

take me to the club

all i need is a phat beat

take me to the club

all i need is a phat beat

take me to the club

wow wow

take me to the club

take me to the club

take me to the club

take me to the club

nothing pleases me more

than being on the dance floor

give me bass

give me smoke machines

take me to the club

take me to the club

take me to the club

wow wow

wow wow

Har nu varit på bio, såg flickan som lekte med elden.

Med F, E och mami. Den var bra, kände mig rätt låg dock och hade stundvis svårt att koncentrera mig.

Snart ska jag ut och träffa en kille och gå på promenad och prata. En barndomsvän, det blir nog trevligt.

Men jag längtar till natten. Jag har ett  fullt cigarettpaket, och jag har en köttkniv. Inuti mig är det kaos just nu, jag behöver få trasa sönder mig ännu mera ikväll, flera timmar av ett tillstånd som påminner om meditation. Lugna det röriga.

Det känns som att mitt livsbatteri håller på att ta slut, hoppet försvinner... redan? Trodde det skulle vara kvar i minst 30 år till.

Men men, hur många gånger har jag inte tänkt att "nu är botten nådd", "nu orkar jag inte mer" osv? Jag är nog segare än vad jag tror, och jag älskar ju trots allt mina vänner.

Men jag vet också att under mina timlånga sessioner med kniven så tappar jag ibland kontrollen, och då slutar det handla om att bli lugn, då handlar det om att testa mina gränser. Hur långt vågar jag pressa gränsen? Hur djupt vågar jag gå?

Nåväl. Jag skiter i vilket, jag känner mig så misslyckad som människa just nu, riktigt depp och låg. Känner mig så patetisk, och ännu mer patetisk känner jag mig utav att jag inte gör något för att förändra situationen. Men jag vet ju inte VAD jag ska göra? Jag har försökt så många gånger, jag har fått "hjälp" så länge nu men jag blir aldrig klok på mitt liv. Ingenting är logiskt eller bra.

Saknar kärlek. Saknar när man verkligen tycker om någon riktigt mycket och när man får kyssa den personen första gången, ni vet? Den kyssen känns nästan elektriskt laddad, och hjärtat tar världens skutt.

Jag vill ha kärlek. Misstänker att jag är för dålig för att få det dock.

Haha fick bilderna av F från festen i fredags. Jag minns verkligen inte ett piss, typ de tre första bilderna, sedan är det bara "va?". Så jävla pinsam man får vara, jag gjorde typ alla fel man kunde göra. Men men, skitsamma. En del av bilderna var ju roliga att titta på om inte annat.

Snart ska jag ut. Sedan ska jag få mig att må bra, sedan ska jag sitta på balkongen och kedjeröka och dricka te invirad i en filt genom natten och filosofera och messa med nattugglor. Det kommer att bli supermysigt.

Så jag lyckades somna, till slut.

Just nu känner jag mig rätt dålig. Att riva upp sår var en väldigt lam ersättning för vad jag ville göra igår, men det slutade klia i hela kroppen och jag kunde ändå somna efter att ligga och vrida mig i någon timme.

Jag förtränger det som känns dåligt just nu eftersom han är här. Eller försöker rättare sagt, började gråta förut utan att han hade en aning om varför, och jag visste inte heller hur jag skulle förklara mig.

Jag har misslyckats så grovt, och vill bara att natten ska komma. Jag vet att detta blir en natt i ensamhet, och att det inte finns någonting som kommer att kunna distrahera mig från känslorna som redan nu ligger i bakgrunden och trycker. Jag vet att jag kommer hamna på toaletten i timmar, vet inte hur det kommer sluta.

Jag känner mig så förtvivlad inför faktumet att jag inte vet vad jag ska göra, vad jag ska ta mig till, och att jag vet att ingen kan hjälpa mig, visst, distrahera mig tillfället, men det kommer att ligga kvar och bubbla under ytan tills jag gör någonting åt det.

Det känns som att jag dör lite mer för varje sekund som går, att hoppet rinner ut som sand mellan mina fingrar. Får inte ut något av min psykolog heller, det blir bara värre hela tiden. Jag vill så jävla gärna bli hjälpt, men jag får inte ens en riktning utpekad åt mig, jag har helt enkelt inte en aning om vad jag ska göra. Känner mig så vilse i livet.

Livet roar mig inte direkt. Det är samma visa om och om igen, varje dag blir en kamp, vissa dagar mår jag bra, men oftast känner jag mig helt förstörd, eller tom på känslor, allting blir meningslöst och jag känner mig bara bortkopplad från allt.

Under tiden sjunker jag mer och mer, skadar mig, super mig full och skämmer ut mig på alla tänkbara sätt, gör alla fel man kan göra. Jag både vet och förstår att folk ser mig som patetisk. Och jag håller med, jag är så fruktansvärt medveten om det.

Men vad kan jag göra.

Men nu ska jag hem till F. Sedan blir det bio. Sen ska jag träffa en annan pojke och gå i skogen och bara prata en massa.

Kan vi inte bara snabbspola över allt det?

Jag får spel. Ta mig härifrån.

Önskar jag hade en cigarett, tanken på att sätta mig på balkongen med en filt virad om mig och röka lite sporadisk känns lockande och lugnande. Typ spirituellt.

Musik är bra. Fast jag blir lite festsugen, vill vara på något ställe och dansa, meningslösa strul med människor utan ansikte och kroppar som dansar tätt intill varandra. Alkohol och skratt.

Killen här, som nog fortfarande ligger vaken i min säng, tycker inte alls om att förlora kontrollen över sig själv, och han gillar inte människor öht egentligen.

Suck.

Överväger att kanske krypa ned igen och prata med honom, låta honom försöka trösta mig, även om han är usel på det. Eller så är det bara jag som är dålig på att låta någon muntra upp mig när jag inte känner mig glad. Kanske en blanding av båda. Eller se en film.

Vad som helst som kan få bort mina tankar från det spåret som de alltid hamnar på.

Low point, fat fuck, low point. Även när jag är nära dig, så nära två människor kan komma varandra, känner jag mig som världens ensammaste. Men jag är hellre ensam med någon, än ensam i ensamheten.

Jag blir vansinnig.

Kan inte sova, det bara kliar som in i helvete över hela min kropp, hela tiden, får panik. Mest över armarna, och jag vill bara klösa upp dem, verkligen riva så hårt jag bara kan, eller hugga mig med en jävla kniv. Ångest, ångest, ångest.

Fryser och skakar som ett asplöv, trots att jag burrar ner mig under täcket och låter killen hålla om mig. Får bara panik, och det kliar helt vansinnigt och jag vill så himla gärna bara låsa in mig några timmar på toaletten och ägna mig åt lite lugn tid med min kniv.

Helvete vad jag är skabbig och äcklig, och klådan kommer snart att driva mig till handling, jag skiter i att han är här. Jag vill bara skrika, hela mitt inre skriker ju hela jävla tiden, 24/7, jämtjämt, men det är det ingen som hör. Jag avskyr mitt "liv" just nu, det hela känns bara som en ologisk, ångestfylld cikel, där varje steg jag tar, i vilken riktning det än må vara, så blir det ett steg åt fel håll. Hur gör jag ens för att inte gå under längre? Det verkar omöjligt.

Slå mig med någonting hårt i huvudet så att jag svimmar, någon?

Hemma. Inte blind heller. Fast huvudvärk och lätt illamående, javisst.

Gårdagen var rolig. Det jag minns av den, som.. faktiskt inte är så mycket alls egentligen. Men jag gillar det!

Jag håller på att ge upp nu, att försöka kämpa för att må bra, när det ändå aldrig blir så. Vet inte varför jag mår som jag mår, men ingen psykolog kan skrynkla min hjärna rätt, anstränger jag mig för att avstå får tokigheter så känner jag mig bara låst och kvävd. Som en levande död, det fixar jag inte.

Och jag skulle verkligen ljuga om jag sa att jag inte finner något masochistiskt nöje i att gå under som människa, att tappa kontrollen och förlora sig själv är så långt mycket mer upphetsande och triggande än vad man tror. Jag finner en typ av trygghet i att inte försöka vara hel, inte sätta upp förväntingar på mig själv som jag inte klarar av, utan bara falla samman inför allas ögon.

Jag vet inte hur länge jag kommer orka med att leva på det här viset, för det är tärande. Men ärligt talat så bryr jag mig inte så värst mycket heller.

Jag är en väldigt impulsiv människa, så det är svårt att säga.

Drack två varma koppen igår. 80kcal. Sedan hembränt på det, behövde inte dricka så värst mycket för att försvinna, fast sedan drack jag tydligen en massa mer, or so I was told.

Var en massa helsköna människor på festen, synd att jag typ.. tydligen tyckte att det var en bra idé att byta kläder när jag spillt ner mig med sprit, och visade armarna. Men vem bryr, hej jag är en patetisk äcklig, löjligt svag människa, vad är ditt namn?

Bytte dessutom till mina vita byxor då. Som jag givetvis skitade ner, IGEN!! Alltid de vita byxorna, fan, alltid, haha. Traditioner är till för att bevaras eller?

Undra om jag åt massa godis på festen? Är ju sjukt mycket kcal i alkohol iaf, men så värt det. Trots att jag fick flera psykbryt under fyllan, som vanligt, så är det alltid värt det. Dessutom kommer jag inte ens ihåg dem, det jag inte minns, det har aldrig hänt.

Snart kommer det en pojke hit. Vi ska ligga i sängen och prata, mysa och antagligen knulla (som visserligen oftast bara känns obehagligt eftersom jag skäms så förjävligt för hela min kropp, och känner att jag hela tiden förstör med min... äckligness). Men just nu känner jag mig ganska så i behov av bekräftelse och närhet, det svider när man får reda på att man är för äcklig för att vara önskad av någon man känner tycker om, mer än jag nog vill erkänna för mig själv.

Men det finns åtminstone någon jag duger till, någon som gillar att leka med spillrorna av en föredetta hel människa, även om han skär sig på dem ibland.

Jag behöver få ha någon att kunna luta mig mot ibland, ingenting är för mig lika skräckinjagande som ensamhet. Men jag vill inte vara en jobbig nagel i ditt öga, så nu raderar jag dig från mitt liv, varenda del, antar att jag inte kommer blir saknad, men jag hoppas du får det bra ändå, och att du kommer må bra. Du är verkligen fin.

Adjöken.

F är bäst i världen. jag älskar dig så djävulskt mycket, det är GALET hur en person kan vara så underbar, och bli så betydelsefull för en på så kort tid och allt. Men du förändrar mitt liv så mycket, du får mig att bli så bubbligt lycklig, känner mig fri med dig. bara en sån sak som att vi på väg & tillbaka från strängnäs sitter och sjunger för full hals till mp3låtar, fastän jag har universums fulaste röst, betyder. Magisk är vad du är, finast i världen. Med dig känner jag att jag är värd någonting, det är ovant men så jävla uppskattat att jag inte kan få ner innebörden av det i ord ens.

Caspian, du är också galen! Min stödpelare i livet som förstår mig och bara finner de perfekta orden hela tiden. Du har blivit helt livsnödvändig för mig, kan och vill inte tänka mig en vardag utan dig älskling. Galet hur du kan vara så viktig för mig.

<3

Vad typiskt mig det har blivit avsluta med små töntiga dikter till mina lovers. XD.

Anyways. Nu ska jag gå och duscha av mig från all lort och äckel, fräscha till mig (jag ser ut som ett jävla as just nu), så jag inte ser ut som världens avskum nummer 1 när jag får besök.

Imorgon ska jag på bio med F & mammi, flickan som lekte med elden! Det blir nog superkuligt. Nästa vecka ska vi ta det lugnt med filmkväll, jag är inget stort fan av att ta det lugnt, men man måste göra det ibland också, och med rätt sällskap kan det väl inte bli mysigare?

Tom pojke känner sig ändå glad, trots allt. Även om önskan att bara försvinna börjar bli alltmer närvarande, hela tiden.

Hemma från skolan nu. Dagen har varit bra hittills! Haft ett gott humör hela tiden, som jag brukar ha när jag vet att det vankas fest på kvällen.

Gårdagen gick bra, och jag fick en finare bakgrundsbild på Hedvig idag. Imorgon kommer jag vakna upp någonstans som inte är hemma, i någon lägenhet. Inte på sjukhuset har jag bestämt, det är i Strängnäs så det vore inte okej. Så ny bakgrundsbild får väl komma på söndag kanske, eller senare på lördagen. Den ska vara bättre, måste.

Blir HB ikväll så om jag inte återkommer på bloggen beror det troligtvis på att jag har blivit blind.

;)

Drack just en varma koppen, fyfan vad länge jag bara låtit de bara stå i skafferiet! Fanns till och med räksmak på en, så det.. är längesen. XD

Hade iaf grönsakssmaken kvar, flera stycken, det var yummie, 45kcal, så egentligen kan jag dricka tre till idag. Ska nog åtminstone ta en till, och krydda lite för den här skiten var liiiite svag.

Lite beslutsångest över klädvalet idag. Sofistikerad eller karamellbög? Som om någon förutom jag bryr sig? Ful pojke är fortfarande ful pojke, även i fina kläder, en fotboll är fortfarande en fotboll, även om man målar den som en basketboll.

Men jag är glad ändå, idag. Världen får väl tycka att jag är ful, men jag rår inte liksom för det så mycket, det ska inte hindra mig från att ha kul ikväll.

Caspian, jag tror på dig!<3 Min underbara änglaskatt.<3

Varit på stan idag med M, det var trevligt. Sedan var vi på gaycafé, också kul. Länge sedan vi var där.

Nu har vi precis kommit hem, efter en kall åktur på mopelipeden. Jag är helt iskall just nu, fryser fan ihjäl.

Ska snart gömma mig lite under täcket med henne så jag blir varm igen.

Sedan ska jag värma en kopp te, svepa in mig i en filt och sedan sätta mig med henne på balkongen och ta en cigg. Prata lite.

Apropå prata så var det väl okej hos psykologen. Vet inte om jag får ut någonting.

Det känns som att jag håller på att dö hela tiden, blir kvävd.

Får väl se hur det blir.

Jo just ja, idag köpte jag allevo fiber också! Fan vad nice, nu ska jag rasa.

<3