Sov över skolan. Igen.

Varit lite på stan och flängt, träffat fina människor.

En kille vill gå på krogen med mig ikväll, över en drink eller så. Det låter helt okej, bättre det än att ruttna bort här. Och visst misstänker jag att han kanske är intresserad av mig, då han jämt vill vara nära mig, pussa mig och kalla mig fina saker. Det är lite smickrande... efter några drinkar kanske jag gillar honom också.

Blir ett tillfälle att se om jag reagerar konstigt på alkohol i mindre mängder nu när jag är på antidepp också.

Egentligen skulle jag bara vilja träffa min favoritkille och mysa med honom. Men men.

Jag älskar Glee! Och så vill jag läsa böcker. Mröö.

Marian Keyes är en underbar författarinna! Helt strålande. Nu läser jag Å andra sidan, sedan är det dags för Sushi för nybörjare. Sedan kommer jag säkert läsa om Sista chansen, för jag saknar alla karaktärerna!

Verkligheten är inte lika kul. Jag känner mig mest patetisk och... trött, så full av självförakt, helt okapabel till att omvända allting till någonting produktivt. Medicinen har än så länge inte gett mig några effekter, och ataraxen känner jag verkligen inte av.

Allting känns mig så likgiltigt, och tungt. Jobbigt. Vill bort.

Nej! Har läst ut min bok (Sista chansen!). Det gick fort, för fort.

Den var ju helt superbäst! Kärade ner mig totalt i alla karaktärer och allting som hände, och så.. och så... och så bara tar den slut!?! Men detta är ett gott tecken, jag är påmind om böckernas möjligheter till fantastisk njutning. Och jag vill läsa mer av denna typ, lite vardagsaktigt med småytliga, ironiska/humoristiska tag, men ändå med ett slags djup. Som sex and the city - fast mycket bättre.

Inga jävla deckare eller fantasyskit nu tack, inte för att jag inte uppskattar dessa typer av böcker, men det är inte vad jag vill ha just nu.

Ska nog kolla upp mer av just denna författarinna, hmm...

Har varit vaken hela natten inatt, för att vara säker på att inte försova mig till skolan. Så... duktig jag är.

Känner mig otroligt vresig, är inte på humör för att lägga upp någon fasad i skolan heller. Avskyr klasskompisarna lite, i hemlighet. Mest för att jag är paranoid av mig.

Räknat lite på budgeten denna månad, fick mitt studiebidrag via något outgrundligt mirakel.

500kronor bort, 100 i skuld till mor, 400 till två vodkaflaskor. Mitt liv är så jävla intressant, och jag är så jävla less på det.

Fylld av arrogans och ilska (hat?).

Jag träffade exet idag, som jag älskar helt oändligt mycket. Men det känns inte okej att säga det, direkt, stryka med fingrarna och konstatera högt hur jävla mycket jag älskar honom. Att få kalla honom min egen, älskade älskling.

Han bryr sig ju inte om mig så mycket, egentligen. Och det gör ganska ont, men samtidigt är jag fri från förpliktelser och fri från skuld å hans vägnar när jag förstör för mig själv.

Men det är en ganska klen tröst.

Känns som att jag verkligen är på snudden att ge upp nu. Jag längtar så efter festen, efter att få hälla i mig preparat som jag inte får ha i kroppen, i samma trevliga mängd.

Vill bara få skiten att ta slut.

Usch för söndag. Nageln i ögat, dagen innan domedagen, alltid den dumma ångestdagen som man aldrig riktigt vill ska ta slut, samtidigt som jag avskyr den.

Ensam är den också. Den jäveln.

Jag undrar vad jag ska hitta på idag? Jag vill nog göra någonting produktivt, inte bara sitta och glo.

Känner mig rätt.. ensam, saknig, jag saknar jordens finaste kille. Han är en sån mes, han blir sjuk hela tiden.. som en bebis. Fast det är lite sött.

SÅHÄR låter min näsa lite när som helst just nu! "SCHLOOOUUUuuUURP!" jobbigt!

Vardagar tråkar ut mig, och människor är fan jobbiga. Så jävla komplexa och underliga, det är svårt att förstå sig på dem, det är ju inte alltid (antagligen rätt sällan) de ens förstår sig själva helt och fullt.

Man tror man vet saker baserat på vad andra säger och gör, händelser man har bakom sig, men som kanske inte alls stämmer eller är till nytta i kommande situationer. Det är ju faktiskt inte alltid man lär sig.

Och inte minst är det min egen hjärna som är jobbig, med sin förvirring och komplexitet, den är ju ganska så ofrånkomlig, då.. man ju har med sig sin hjärna överallt, för det mesta.

Jag har energi. Det är inte problemet. Problemet är min totala omotivation till precis allt. Det känns som att jag inte bryr mig om jag lever eller dör ens, ibland. Eller rättare sagt, en del av mig vill leva, vill uppleva allting fint och bra, lyckas och vara duktig. En annan del är bitter och cynisk, nästan hatisk, vill bara strunta i precis allt och hänge sig helt åt en helt destruktiv livsstil som resulterar i målet, stället där ångest, depression, rädsla och ensamhet aldrig kan nå en.

Hela tiden en inre kamp angående det mesta. Så jävla tärande och energikrävande. Och allt ska vara sådär bajssvårt. Det är inte så roligt att lära sig livet, om det nu är vad jag håller på med.

Jag känner mig som en ultrapessimist som spökar ut sig till livsoptimist. Men vem i helvete tycker om en pessimist?

Och kärlek är så himla jobbigt. Drygt.

Åhh. Vad jag är arg/ledsen. Det är ju verkligen precis som han säger. Allt misslyckas.

Vill bara grina och dunka huvudet in i en vägg, eller något.

Denna dag kommer antagligen bli skittråkig, planerna for givetvis åt helvete. Men jag ska nog åtminstone åka in till stan och träffa lite folk senare.

Inte varit i skolan på hela dagen, hade ett rätt lång samtal med mor på morgonen. Inte så givande, hon förstår mig inte alls, någonstans.

Just nu vill jag bara ha en famn att få gråta i, sedan ett ansikte att kyssa på, och en kropp att få krypa tätt intill. Jag vill inte vara ensam. Och jag fryser sönder.

Jag hatar att jag inte kan prioritera smart? Jävla jävla dumhuvud, fula, feta dumskalle med äcklig bukfetma. LÄR DIG!

Idag har varit en intressant dag. Träffade min älskade syster och hade en lång promenad full av prat. Det var mest deprimerande, men hon är verkligen superfin.

Men jag ger upp, lite. Det går inte, det är inte möjligt, det är såhär det ska vara helt enkelt.