Dygnade inatt. God bless Final Fantasy.<3

Fryser som fan nu. Känner mig helt förstörd.

Ska träffa en kompis lite senare, ugh.. det kommer ju gå bra, eller ej.

Jag vill bara att allting ska vara som förut. Står inte ut med den här överpestiga saknaden som äter upp mig innifrån, tycker inte alls om hur någonting har blivit, trivs inte och det känns bara fel. Men vad bryr du dig om det?

Iaf. Ska träffa läkare på tisdag och få medicin, träffa den nya kontakten och blablabla, det blir säkert kanon. Sen efter det ska jag träffa en människa jag egentligen inte vill träffa, göra saker jag egentligen inte vill göra. Men det kan ju inte vara värre än det här, och vem vet, det kanske kan komma någonting positivt ut det.

Åh, vad jag bara vill att allting ska vara "som vanligt" igen. Fattar inte vad jag gjorde för fel? huge :/

Jag kunde lika gärna ha huggit mig med en kniv i hjärtat istället för att ha kollat på 2:a januari i din bilddagbok.

Livet är inte lika roligt längre..

Åkte hem med F's illrar idag, hon & Kim ville dra med mig ut på bowling med en annan snubbe också, men jag hade verkligen inte ork eller lust till det, så åkte hem. Hit, alltså.

Nu känns det bara jobbigt, ensamt och svart. Längtar bara tills allting är över.

Är helt groteskt, pinsamt oproportionerligt stor.

...

Ska förtränga verkligheten med lite Final Fantasy nu.

Igår var störtmysig. Träffade så många mysiga människor, och jag älskar när folk är intima med sina vänner, när man liksom kan gå fram och krypa in innanför jackan på närmsta person och bara krama om den en lång stund, eller ställa sig bakom någon, lägga arma runtom den, kind mot kind, och bara vara glad. Särskilt när det går med killar, då a) det visar att de är väldigt avspända med en och b) killkramar är så mycket bättre!

Jag kan inte riktigt förstå vänner och folk som knappt kan ta i varandra, som blir generade av en kram. Eller jo, visst kan jag förstå, förstå att de helt enkelt inte vill ha något intimit i sin vänskap öht och att man såklart får respektera detta, men jag personligen kan verkligen inte förstå hur man kan vilja något sådan?? Närhet är det mysigaste som finns??

Blablabla, som om någon ens bryr sig? XD

Sen var det ju givetvis mysigt att ha en kompis över natten, less ensamhet. Fast när hon somnade blev jag lite nere, saknade honom. Det gör jag nu med iofs, väldigt patetisk. Vet inte riktigt vad det är meningen att jag ska känna och göra åt situationen, men jag gör förmodligen fel. Borde väl mest försöka låta det sjunka in att jag faktiskt förtjänar någon bättre, någon som älskar mig på riktigt.

Men gud vad jag saknar, önskar jag bara kunde få åka raka vägen hem till honom, gosa ner mig i sängen och gå i ide med honom under detta mörka lilla lov. Men helst av allt skulle jag ju vilja kunna gå i ide med någon som älskar mig tillbaks, hos någon som verkligen vill ha mig där, och jag antar att jag inte hittar den personen i hans hus någon mer gång.
Fan, jag hatar ensamhet, varje dag utan honom. Bitter på kärleken atm.

Har haft världens roligaste dag.

I skolan så var jag inte i skolan, då vi åkte ut och plockade svamp. Jag och A tappade bort de andra ur gruppen efter några timmar, gick lite lost och kände oss lagom misslyckade (inte hade vi hittat så mycket svamp och så var vi borttappade och hörde ingen och skrek utan svar), sen helt plötsligt hittade vi enormt mycket svamp. Tydligen hade vi blivit så vansinniga att vi fann detta hysteriskt roligt, började skrika, vråla och gråta av skratt. Har inte skrattat såhär mycket på jag-vet-inte-hur-länge.

Sedan hittade vi till de andra, hade mycket mer svamp än alla andra. En brud hade gått vilse och var tydligen vilse i flera timmar (vi fick åka därifrån under tiden).

Träffade sedan psykolog, det var mest... uh, jag var svintrött och orkade inte prata djupa saker, så jag babblade mest om svampen och skrattade en massa.

Sedan hängde jag med Kim på stan i flera timmar, med några andra vänner, sedan kom F. Jag är vakt åt hennes två supercharmiga illrar tills på lördag! yay ^^

Nu sitter Kim, bästisflickan och en annan tjej på mitt rum och kollar på pokémon. Jag skall joina alldeles strax. Kände att jag behövde en liten paus i huvudet. Är så vansinnigt trött.

Kim ska sova över ikväll :D<3 mysiga tjejen! Hade riktigt kul på stan idag.

Pratade lite om exet hos hjärnskrynklaren. Jag älskar och saknar honom så det gör ont... eller vadå, det är väl det enda det gör? Ont. Och död åt alla som håller på med sitt "blabla du kommer hitta någon ny" osv, som om han vore en mobiltelefon eller någonting. Jag vill inte ha en "NY" *butter*.

Blablabla. Annars är jag allmänt ointresserad av allt som händer. Denna värld är helt störd, med sina massutrotanden, sin ondska, själviskhet, orättvisa och allting. Men ja, de kan väl få hjärnskrynkla och trycka i mig piller tills även jag passar in i samhället.

Är förresten i en såndär jobbig hetsätarperiod, äter hela tiden för att må bättre, vilket resulterar i att jag istället mår 1000gånger sämre efteråt - och äter mer. Fullkomligt vidrigt, och mindre kul att gå runt med en jävla ölkagge 24/7. Jag hatar allt detta allt eller inget-tänk, all ångest relaterad till en så dum sak som mat och tjosan, jag önskar att jag vore mera normal. Att han fortfarande var min (åh, apropå det, fick ett sms idag av okänt nummer som frågade om jag ville gå på bio, fatta vad naiv och blåst jag kände mig när jag faktiskt hoppades på att det var HAN, sen var det en annan kille jag inte alls hade särskilt stor lust att biografa med..). Önskar jag kunde få vara som jag förut, se livet som en gåva och längta efter saker.

Nu bara bryr jag mig inte. Det får bli som det blir, utgången förblir densamma.

Lossa upp mina knappar och kom innanför mina kläder med dina fingrar, låt mig få se in i dina vackra fina ögon, som är de vackraste jag vet, stå sådär nära intill och kyssa dina läppar och bli helt tokig av upphetsning.

Mmmrr<3 I mitt sjuka lilla huvud kommer du fortfarande att älska mig när jag behöver det. Hoppas du inte känner dig våldtagen eller så.

Finns inget jag inte skulle göra för dig. Om jag bara kunde. Bara så att du vet.

(åh det har ju inte ens gått så lång tid faktiskt, bara det att det känns som en evighet i min värld)

Uhh.. welcome to my world, vem fan var det nu jag hade det där internskämtet med? XD HAHA. "Welcome to my world...!" efter varje mening.

Känner mig rätt glad just nu. Nonchalant inställning till det mesta, men fortfarande rätt glad. Har haft världens tråkigaste dag, bara suttit vid datorn i princip, men, jag mår ju ändå okej, och det är väl det väsentliga.

Wopidoo.~

Tog just en liten rökare med min madre. Det var mysigt.

Hon frågade mig om jag saknade exet, jag svarade att jag gjorde det, hon frågade om jag saknade att ha Någon där, närheten, eller efter just honom, jag svarade jag honom, att jag saknade hans hjärna. Då skrattade hon och sa att det lät roligt.

Jag känner mig ovanligt distanserad idag! Vanligtvis så är nog mina känslor större drivkraft än vad hjärnan är, eller vad man ska säga. Jag kan tänka och känna olika saker, men hjärtat styr mig mer än hjärnan, på gott & ont. Men just idag är hjärnan boss.

Detta har resulterat i:
* knäpp, självironisk humor

* kyligare attityd på sätt och vis (vill inte prata om djupa känsliga ämnen, då jag inte känner mig känslomässigt engagerad direkt).

* att jag mått bättre, känslor har varit till min nackdel de senaste dagarna, och tankar som inte väcker känslor förblir neutrala, = förbättring.

Så ja. Idag är jag en känslomässig istapp, eller något. Känner bara en sak, känslan jag inte alls kan skaka av mig. Saknad. Men istället för att bli helt förstörd av känslan, ursinnig, superledsen, kluven, osv osv, så känns det mest jobbigt, "bara". Påfrestande och ja.. jobbigt, gnagande, enerverande.

Men helt klart mer saklig idag. "Ja, jag älskar någon jag aldrig kommer få, som så många andra, det kommer väl gå över det också till slut, får man hoppas".

Men kul är det fan inte.

Hoppas det här håller i sig. Att min kropp och själ har kommit överrens om att "nej, den här killen mår bättre om du får styra skeppet herr Hjärna!", för att gå runt med känslostormar i kroppen, helt oförmögen att få ge utlopp för dem på bra sätt, det är inte kul.

Mår bättre över mig själv också. Jag har sidor över mig själv jag är stolt över, och jag kan komma långt. Allting är inte hopplöst, och även om han aldrig vill ha mig tillbaka så betyder det faktiskt inte att jag inte kan hitta någon annan till slut. Får intresse från flera håll ju, måste öppna ögonen för mina positiva sidor lite mer, sedan kanske jag i och med det kan blunda för de dåliga också (inte låtsats om att de inte finns, men inte heller stirra mig blind på dem).

Tro på mig själv mera. Våga.

Självmedvetenhet är en bra dygd.

Bonde söker fru är ett gulligt program btw, känns som att titta på små barn nästan, haha<3 Dock är ju en av killbönderna jävligt snygg. *bröl*

Trött & uttråkad kille deluxe!

Tycker om mina linser, känner mig mera anonym med dem på, och lite känns det som att ögonen kanske är fönstret till ens själ, eller något, en väldigt uttrycksfull källa i vilket fall, och det är inte alltid jag vill att folk ska ha chansen att genomskåda mig. Då är linserna bra att ha.

Annika sa förut något i stil med "du håller väl inte på att bli någon mörkermänniska va?" och jag svarade "nej?". "Okej, skönt att höra..", givetvis är ju detta någonting som provocerar mig jättemycket till att springa och kasta nästa studiebidrag på nitar och svart smink och hela köret. HAHA, nej, faktiskt inte. Jag tycker om färger.

Ångrar att jag sa upp all kontakt, håller på att bli fullständigt tokig av det här. Önskar han bara kunde vara här, ligga bredvid mig, och vi skulle kunna trassla in oss i varandra. Att få känna hans lukt, smak och värme, ha hans armar om mig. Det vore någonting.. suck. Det lär väl aldrig inträffa igen.

Men ändå, trots det, så är det nog en alldeles okej dag idag. Även fast det har sin anledning det med.

Nu ska jag burra ner mig i sängen och glo på film/spela TVspel/läsa bok tror jag. Btw så var allt med psykvården en massa missförstånd och blablabla såklart, så, det löser sig det där. Eller ja. Ja..