Det sista jag behöver just nu, är att folk inte visar någon respekt alls för mina känslor, och dessutom uppenbarligen tycker det är roligt att leka med dem.

Tackar för respekten, å bohemiska, fredliga slemboll.

Rökte så ilsket på min cigarett att mor undrade vad den lilla stackarn hade gjort mig för ont, haha!

Åh. Jag vill ha fredag, nu. Vill supa bort allt vad medvetande heter, NU.

Alla dör vi långsamt hela tiden, tickelifuckingtack.

Haha, vilket jävla tråkigt födelsedagskalas, omg... haha. Tragiskt.

Åt gott dock, känner mig alldeles uppsvälld och äcklig nu. Och förjävligt sur och hopplös, har god lust att kräkas.

Känner mig grymt låg. Jag hatar verkligen vintern så innerligt.

Imorgon ska jag städa rummet, eller iaf röja upp lite, tvätta en massa kläder. Ringa skolan, prata med min ansvarslärare och säga... någonting, jag vet inte riktigt vad, antagligen att jag sjukskriver mig tills lovet börjar.

Sen måste jag gå till gaycafét, förmedla den roliga nyheten att jag har planerat fel och inte alls kommer på deras fredagsfest.

Vill ha fredag nu. Livet dödar oss långsamt.

Socialen has left the building.

Det var fantastiskt jobbigt, tråkigt och segt, som vanligt.

Idag fyller F 20, wopidoo, måste gratta.

Och.. hm.. hm.. nu tog det stopp.

Ska börja tvätta ikväll, och hela morgondagen (vilken bra anledning att stanna hemma från skolan). Ett jävla berg, ett jävla berg av tvätt. Mitt rum ser ut som en bombolycka, al-Qaida har varit i farten typ.

Längtar till fredag, fest. Har inte bestämt mig hur pass mycket jag ska supa, kommer ha två vodkor i vilket fall. Får se hur det går.

Och runt den 18de kommer jag få ha lägenheten för mig själv i tre dagar, då min moder ska åka ner till Linköping för sin brors begravning. Det känns bra, att ha lägenheten själv alltså. Funderar på att vara busig och bjuda hit en massa folk och ha fest, eller så tar jag bara över några/någon och har myskvällar istället.

Ikväll ska jag på födelsedagsfirande, inte F's dock, utan en annan bekant som fyller 19. Bleh. Har inte direkt lust till det, eller någonting annat än att sova egentligen, sova ut den här deprimerande jävla helvetesvintern.

Godmorgon världen.

Nu har jag precis kommit hem från psyket. Jag sa precis som det var till läkaren, och min moder ville också få vara med en stund på slutet och prata. Hon grät och bekände hur rädd hon var för att jag skulle ta mitt liv (något jag aldrig ens har så mycket som antytt till henne), med flit eller av misstag.

Situation gjorde mig besvärad, stressad och irriterad, och hade det inte varit för irritationen hade det inte alls förvånat mig om jag hade suttit och skrattat. Det brukar jag göra när jag känner mig nervös och pressad.

Hur som helst så ska jag få en stödperson på psyk, bestämde läkaren. Utöver det var det inget speciellt, jag fick en förhöjd dos antidepp, och min muntorrhet var tydligen ett gott tecken, för då började den i vilket fall verka.

Kors i taket vad svårt det var att komma ur sängen imorse förresten! Det var hemskt, det kändes som att jag inte bara var psykiskt förlamad, utan även fysiskt bunden till sängen. Att lämna tryggheten i min varma, gosiga säng, var näst intill omöjligt, och nästan lika svårt var det att komma ur den varma duschen.

What else...

Jo, jag berättade för min kompis om min dagdröm angående fredagen, och hon tyckte det lät skitmysigt, så nu har vi bestämt att vi åker hem till mig istället när resten går till krogen.

Mina dagdrömmar är väldigt härliga att fly in i. Och alltmer sällan så handlar de om kärlek, förut kunde jag knappt tänka på annat än hur exet skulle berätta att han har känslor för mig och vill ha mig tillbaka.

Nu saknar jag inte kärlek lika mycket alls, och det känns fantastiskt skönt, även fast jag måste medge att jag fortfarande saknar honom, och ibland blir det extra påtagligt, som t.ex igår när jag skulle sova. Då hade jag inte velat något hellre än att ha honom bredvid mig.

Kände mig lite som en mussla utan pärla, en snigel utan snäcka, en katt utan sin päls. Fysiskt möjlig, men inte alls lika trygg, lugn och hel än om han låg bredvid mig. Men det är ju ändå ett framsteg, för bara någon månad sen så kändes det inte ens fysiskt möjligt, nu känner jag ändå på något sätt att jag kan acceptera att han aldrig mer kommer att älska mig, och att mitt liv ändå kan fortsätta utan honom.

Hm.. jaja. Orklös och ointresserad av allt. Min livsglädje är en mytologisk varelse, den finns inte.

Suck @ allting.

Plugga klart, bete mig på ett sätt som är socialt acceptabelt, hålla mig inom alla ramer som förväntas, söka jobb, bli en robot, resa mig på bussen för att gamla tanter vill sitta och jag skulle känna mig som en hjärtlös Hitler om jag inte gjorde det, bli sur över att inte få tacksamhet visad, köpa meningslösa saker, bli kär i en groda, få rynkor, bli sambo, få en massa krämpor och sjukdomar, smörja på salvor och operera bort prostatan och må bra igen tills nästa problem dyker upp, gå in i väggen på jobbet eller bli uppsagt som följd till nedskärningarna, skaffa ett annat jobb, störa mig på arbetskamraterna, lära mig hur otrevlig världen är med alla otrevliga människor och bli tvungen att anpassa mig efter den, bli gammal, få lite ångest över allt man inte hann med som man trodde man skulle hinna med, resa lite kanske, men vara för gammal och handikappad för att verkligen kunna njuta, bara hoppas på att det finns någon rättvisa kvar i världen och att man själv slipper stå upp på bussen medan tonåringarna sitter ned och man själv har ont i varenda kota i ryggen och måste kämpa frenetiskt för att inte tappa balansen med muskler man inte har, de har förtvinat för längesen.

Sedan dör man i en stroke eller liknande. Och har gjort sitt, bortglömd och raderad inom kort.

...

Livet intresserar mig inte.

Nu ska jag nog ta och sträcka ut mig i sängen lite, påbörja Sushi för nybörjare då jag läste ut Å andra sidan igår. Läsa till ögonen blöder, sen stirra i taket och undra över viktiga saker (hmm.. går pulsådern genom penisen?), gå ut och röka och fantisera och drömma, sätta mig här och uggla, sedan läsa igen.

Om och om igen. Har inte lust med någonting annat. Glasväggen som avskärmar mig från omvärlden på det känslomässiga planet är nu i proportion med en bergsvägg.

Nästan tagit mig igenom "Å andra sidan" nu, jobbigt... med böcker som tar slut. Den är bra, intressant, inte fullt lika underbar som "Sista chansen", men man kan ju inte få allt, men.. ändå<33

Jag är ett arsel på att hålla koll på datum, i helgen ska jag visst inte på F's 20års fest på lördagen, för det var på fredagen, så jag får avboka festen på rfsl, eller snarare avboka min närvaro.

Dagdrömt idag om hur fantastiskt kul det kommer bli, och att jag och en kompis kommer att skita i att följa med de andra på krogen sen och åker hem till mig och festar vidare och dansar runt i mitt rum till hög musik istället. Det var så mysigt och kul att jag nog faktiskt kommer fråga henne om hon är på detta, för jag är inte så mycket för krogen just nu, och skulle helst bara ha en dunderkul kväll hemma hos mig istället.

Annars då... ja, jag sov över skolan idag. Men jag åkte åtminstone och köpte F's present, en film som hon önskade sig. Fan om någon annan också köpt den nu (hoppas då att den personen inte köper en special edition utgåva som jag gjorde, så hon behåller min)!

Imorgon kommer jag inte ha tillfälle att sova över någon skola, för då ska jag till läkaren som jag tidigare skrivit, och det är nog större chans att min mor skulle bli nazist än att hon skulle låta mig sova över läkartiden. Så upp ur sängen kommer jag definitivt, om hon så måste kasta mig ur den för att det ska ske.

Socialen har dock avbokat mig. Känner mig verkligen förkrossad, lika förkrossad som om jag skulle vunnit en miljon på lotto kanske. Väldigt skönt att slippa, även fast jag vet att de bara kommer att komma en annan tid istället.

Idag har ändå varit en rätt okej dag, och jag mår rätt okej. Umgåtts med min kära moder, vi hyrde film i TVboxen, uh.. Midnight Meat Train tror jag att den hette, helt okej rulle, men viktigast av allt var att Bradley Cooper hade huvudrollen (han är världens sexigaste man enligt mig, hans ansikte pryder min vägg), varje scen han sågs i, vilket ju onekligen var ganska många, var lika behagligt som en orgasm för ögonen, och min mor skrattade åt att jag genom denna 1,5h timmen mest satt och påpekade hur snygg/söt/sexig/fantastisk han är, eller bara trånade längtansfullt.

Suck. Nu är helgen snart över iaf, är jag glad eller ledsen över detta? Blandade känslor, så det är nog rätt likgiltigt. Jag vill att tiden ska gå framåt, och jag vet inte HUR många gånger jag har tänkt på självmord och drömt mig bort till inläggningar denna helg. Alldeles för ofta, nästan oavbrutet.

Men å andra sidan, så är det fruktansvärt jobbigt att behöva gå upp i morgon (återstår att se om jag klarar denna uppgift), låtsats behöva bry mig om skolan. Och att duscha kommer att bli en otrevlig upplevelse (men jag får väl skylla mig själv).

MEN å andra sidan, igen, så skulle det vara skönt att träffa lite folk igen, få röra lite på sig, och efter skolan så ska jag träffa folk, och köpa present åt F, vars födelsedag kryper sig närmre. Stimulation tycker jag om.

På fredag ska jag på RFSL fest tillsammans med en kompis jag inte träffat på länge! Och hon är en fruktansvärt mysigt, positiv och klok tjej, proppar mig alltid full av goda insikter och ett gott humör, hon är bra för hälsan. Hennes kille (som jag inte har pratat med, men sett, fruktansvärt snygg) kanske ska med också, det kommer bli superkul! Då ska jag minsann förfesta med en vodka också, fast inte hela, det är inte ett sällskap jag gärna vill skämma ut mig inför med en dunderfylla. Dessutom lär det ju finnas en massa bögar där som är mindre snygga, och jag vill inte förlora omdömet helt.

Lördagen dagen efter är det F's fest, och jag har en hel vodka till det med, plus det från kvällen innan (som bara det kommer vara mycket mer än jag behöver), och då har jag inte för avsikt att hålla igen.

Och på söndagen så ska jag på middag hos min nygifte låtsatsfar. Förutsatt att jag fortfarande lever då och är i ett hyffsat skick... så gissar jag fortfarande på att det kommer kännas som ett helvete både fysiskt och psykiskt, men så må vara!

Så ja.. skulle gärna bara spola över veckan till detta.

På tisdag ska jag till läkaren (för att säga att medicinen inte hjälper ett piss, att jag verkligen känner mig likgiltig inför allting, och kommer antagligen få förhöjd dos), och sen så ska jag träffa socialen. Kors i taket vilken rolig dag...

Barn svälter i Afrika, andra dör i hemska sjukdomar och bor på gatan. Men vad är det för fel på mitt liv? Vad har jag för anledning att må dåligt? Just nu känns det inte som att någonting fattas mig direkt, ingenting materiellt, inga personer (har så många underbara människor som jag älskar rakt igenom), och ändå... nej, jag vet inte. Det är bara konstigt.

Usch. Vilken miserabel helg! Har så tråkigt att jag snart går i taket.

Är väldigt sugen på att äta en massa godis, och chips.. mm, jag är fullt medveten om att jag är totalt vidrig, men jag har inte ens energi till att skämmas, och varför ska jag skämmas? Det antyder ju att jag har någon form av värdighet som jag vill bevara, och inte smutskasta, men det har jag inte.

Vill bara hetsa i mig en massa saker, vad som känns bäst för stunden, och sedan får jag väl få bakslag, jag är trött, butter och destruktiv idag. Tröstar mig själv i min tråkiga vardag genom att fantasisera ihop scenarion där det händer mig mycket intressantare saker.

Ska nog läsa lite bok också, strax.

Gårdagen var faktiskt helt okej! Hade inte så mycket pengar, och blev inte det minsta full på det jag drack så det var helt bortkastade pengar..

Satt iaf på Nybron en stund först, som jag verkligen hatar, sedan gick vi till Time Out ett tag.

Jag blev liiiite lullig kanske, pillade och petade en massa på honom, och så smakade vi på varandras orgasmer, LOL.

I övrigt. Jag är i en tröstätarperiod (så patetiskt, jag framställer det som att det är någonting som drabbar mig, som att jag är ett offer i en situaton jag inte alls kan påverka), äter hela tiden allting jag kommer över.

Magen är uppsvälld som en ballong, bukfetma så det skriker om det, och jag bara forsätter vräka i mig i hopp om att fylla ut någonting (jag vet inte riktigt vad, men temporärt så fungerar det ju uppenbarligen), sedan kommer ångesten och river ännu starkare efteråt, men då kan man ju alltid förtränga det genom att äta någonting mer. Smart.

Här har jag varit förut. Frågan är: Hur långt tänker jag låta det gå den här gången?

Suck. Så trött på det här, återkommande scenarion i mitt liv, hopplösheten, ointresset, ångesten, ensamheten och självföraktet.

Jag vill ha sommar, vintern sänker mig så otroligt mycket. Jag bara vet att sommaren, hösten och våren kommer att bli bättre tider, det är det alltid. Står inte ut med känslan jag har just nu, den bara... ugh, nej.