Nu är det helt slut mellan Exet och mig. Slut var det ju redan visserligen, men vi kommer inte ses för att ha sex och mysa heller. Det känns bara meningslöst.

Det var en fint avslut ändå, jag grät ögonen ur mig under gårdagen, och han sov över. Jag sa att det här kommer bli den sista gången vi ses.

Han sa att han älskar mig, jag förstår det inte riktigt. Han vill ju inte vara med mig? Men han menar på att vi inte funkar ihop.. gah, jag behöver hitta mig en riktig förhållande-person, någon som också tycker att man ska jobba sig över svårigheterna och olikheterna, istället för att bara ge upp..

Man kan väl aldrig förvänta sig att två personer ska funka ihop som två pusselbitar hela tiden, men passar man inte får man väl se till att banka lite extra, så glider nog bitarna på sin plats. Problem är till för att lösas.

Folk ger upp för lätt.. nåja, det var ett underbart år med honom, det bästa i hela mitt liv.

Och nu är jag äntligen helt redo att gå vidare, antingen för att ruttna bort i ensamhet, slyna mig med randoms på kroger eller några killar som jag egentligen inte gillar, eller hitta någon speciell som faktiskt vill ha mig. Sista alternativet är att föredra, men också svårast såklart, svårt för många, svårt om man är i min livssituation kanske.

Kärlek är svårt, men den upptäckten gör mig väl inte direkt till någon Einstein, det är väl någonting alla vet om vid det här laget.

Hade ju för övrigt dubbelbokat mig idag, men jag avbokar allt, avbokning @ LIVET. Ugh. Har verkligen ingen lust eller ork till att göra någonting idag, vill bara ligga i min säng och vara. Men borde ju göra läxor, ska nog försöka se till att göra det också..

Allmänt ointresserad inställning till allting idag, kanske de lika gärna skulle fått sin vilja igenom och lagt in mig? När jag mår såhär superduper så är det lite frestande med tanken att få ligga i ett litet rum med nummer på dörren i en kliniskt vit säng och sova, instängd från resten av världen, och bara få bry sig om sig själv.

Idag har varit helt okej, faktiskt. För en gångs skull orkade jag till och med bry mig om hur jag klädde mig och fixade mig allmänt fräschare i övrigt.

Kände mig nästan lite småfin, och det kändes iaf bra att inte känna sig helt sunkig for once.

Skolan gick väl okej, får plugga lite nu i helgen. Hur jag nu ska hinna med det? Ikväll kommer exet och sover över, imorrn ska jag över till F och laga buffé och shit, någonting jag dock lär avboka, vill inte sitta och grisa i mig en massa skit. Så då får jag väl tid till att plugga lite, jag ligger ju faktiskt efter så jag måste prioritera i vilket fall.

Ladida. Detta blir nog sista gången jag träffar exet. Tänker ta en liten paus hur som helst. Känner att det är för svårt för mig att skilja på sex & kärlek, och jag vet att jag inte betyder så mycket för honom, mycket mindre än vad han gör för mig.

Ska jag få chansen att gå vidare måste jag släppa honom helt. Har en dejt nästa månad och allt, och en annan skitsöt, rolig, smart kille från Stockholm som jag snackar med som vill att jag ska komma på besök. Förstår inte varför dessa har något intresse för mig, men det tänker jag helt enkelt försöka koppla bort och vara glad att det åtminstone händer.

Jag känner mig så sjukt ynklig och ensam utan kärlek, är i princip fixerad utav det. Jag vill ha någon. Jag vill få tillhöra någon, jag vill att någon tillhör mig, och sedan ska vi bara kunna ligga någonstans i vintermörkret och hålla om varandra och känna att allting är fint så länge vi har varandra.

Dock är jag lite orolig för att jag kommer att bli bortsorterad så fort de inser alla mina psykiska problem, eller pga armarna, det är ju inte som att inte det har inträffat förut..

Nu är jag kall, frusen kille. Vill bara ha hit Honom nu så att jag kan få krypa ned i sängen tillsammans med honom en sista gång för att bli värmd.

Åh, just ja! Idag var jag på stan med den nya kompisen, Kim kan vi kalla henne. Hon smsade och jag blev glad, hon hade en massa limegröna kläder på sig, korsett & kjol och hela faderullan. Väldigt rave:ig. Och jag tycker massa mycket om henne!

Känner mig som en melon i min grön/svart-randiga tröja. Jag har gått upp fantastiskt mycket i vikt, vågar inte ställa mig på vågen längre. Vet att siffrorna kommer få mitt humör gå ner sig totalt. Jag behöver inte en våg för att se förändringen, se alla valkar och putmagen som ser ut att höra hemma på en gravid kvinna. Inte en höggravid kanske, men någon som är på god väg.

Det är så svårt att inte strula till det, att försöka äta på alla bestämde tiderna som anses normala. Frukost och lunch äter jag aldrig, har inte gjort det på evigheter. Mina mål, som alltid brukar vara antingen extremt stora och/eller onyttiga kläms alltid in på kvällstid, vilket ju egentligen är den sämsta tidpunkten att äta på.

Försämrad förbränning och dessutom sover jag ju oroligare om jag nyligen ätit.

Jag vet att jag vill må bra, att jag vill kunna fixa skola och vänner, eventuellt ett kärleksliv, skaffa mig en framtid utan att bli inlagd och avskärmad från allting jag älskar och behöver. Jag vill aldrig behöva bli helt översköljd med ångest, antingen den gnagande sorten eller helt plötsliga attacker. Och jag vill verkligen inte slå i botten och skada mig själv, men det är läskigt hur ofta jag ändå önskar det, hur många tankar som för mig till mitt badrum under vilka tider på dygnet som helst, egentligen.

Vill kunna passa in, hålla ihop saker med ett leende och fungera i samhället med jobb och lägenhet och hela köret. Vara en person som andra kan räkna med.

Men jag vet inte om jag vill bli fri från äs. Pinsamt och dumt kanske, men jag vet verkligen inte så varför ska jag då ljuga om det?

Tankarna finns där fortfarande, hela tiden, överallt. Mål jag sätter upp, ribbor jag river. Tankarna om vad allting innehåller, om hur mycket jag kommer att lägga på mig av att svälja den där massan.

Ljudet av folk som tuggar kan få mig att vilja kräkas, värst när ljudet kommer ifrån en själv, ekar i hela huvudet medan käkarna maler den vidriga skiten man stoppat i munnen.

Jag vill inte vara fet, vill inte vara en svag slav för hunger och sötsug. Och jag tror att det som får mig att må allra bäst här i världen, det är att ha självdisciplin, att följa mitt hjärta.

Och mitt hjärta skriker bara att vad jag sysslar med är så FEL, att bara vräka i sig såhär, att jag kommer bli en jävla valross till slut.

Om det är priset jag får betala för att "bli frisk", att sitta och vara tjock och glatt säga "jamen nu är jag frisk, tio poäng till mig!", ja då vet jag inte om det är värt det.

Nej. Helst av allt vill jag bara vända nu. Jag kan knapra medicin som läkaren lovat inte ska få mig att gå upp i vikt eller få ökad aptit utav, jag kan träffa alla mina psykologer och tjosan och försöka skruva tillbaka den lösa skruven i min hjärna.

Men mitt ätande, mina ideal och drömmar, Det är någonting de ska ge fan i.

*update

Gjorde nog en brud som jag var vän med för 100 år sedan lite pissed nu genom att vara otrevlig. Men whatever, hon betyder ingenting för mig längre och skriver konstiga närmanden.

Ooooch nu måste jag raka mig innan jag sussar, är som en stor hårboll i hela ansiktet, haha.

Mina fingrar är iskalla, och mor påpekade förresten att jag var svart under ögonen. Vi båda vet varför. jag är tommare än tomast. Men förlorad vikt är vunnen glädje, kanske att jag någon gång i framtiden slipper se så fruktansvärt motbjudande ut trots allt.

Helt magiskt dag!

Jag var låg i skolan, brydde mig inte direkt om någonting, och kunde inte koncentrera mig eller fokusera. Var iaf kvar hela dagen, minus de två sista timmarna med valfritt arbete, visste ju att jag inte kunde få någonting gjort.

Träffade en fin vän på stan, hon hade med sig ett litet bihang av folk också. Drog runt lite med dem, redan då vände mitt humör.

Sedan kom det fram en cool brud till oss, hon hade väldigt rave:iga kläder, likadana byxor som jag själv äger med D:ringar överallt på benen, sen hade hon en fin tröja från zapata, och en lite halvkinky korsett. Men kläderna var väl inte så väsentliga kanske.

Hur som helst, hon var nyinflyttad här i Eskilstuna, och kände ingen alls, men började prata med oss, och vi umgicks hela dagen.

Hon hade en sån positiv energi, och så många häftiga funderingar och intressanta saker att berätta. Hade verkligen ett annorlunda sätt att se saker och ting på, sa jävligt många tankvärda saker och... hah.. ja, är fortfarande helt fascinerad av henne! Vi bytte iaf nummer och har redan planerat att gå på gaykrog nästa månad i stockholm! ÅH, längtar redan efter denna människa igen! Mådde så bra utav henne<3

(förväntar mig inte att någon ska orka läsa ett sånt här långt inlägg, det är skrivet för min egen skull)

Idag har varit... minst sagt turbulent.

Har gått runt med ett ursinne de senaste dagarna. Idag släppte det, den mest förvånade är nog jag.

Var hemma själv. Skadade mig själv, men inte alls så allvarligt, tre snitt. Fortfarande arg som ett bi.

Mor kom hem. Jag spelade hög musik på mitt rum och gick ut på balkongen och rökte. Helt plötsligt går hon i taket av vrede som alltid och börjar skrika och gorma om att sänka, att hon inte står ut längre och blablabla, förståeligt egentligen, bara det att hon aldrig klagat förut och inte ens gett mig en tillsägelse innan.

Så jag blev ännu argare, gick in. Satte mig i soffan i vardagsrummet efter att ha sänkt, då kommer hon in och säger någonting surt. Jag förlöjligade henne med sarksasm och hon vrålade skitunge, jag började skrika som en dåre. "HÄR FÅR DU SE PÅ DAMP!" (interngrej) och välte omkull bordet, kastade en kruka i golvet, alla böcker flög åt helvete och en staty åkte i tusen bitar i golvet under mitt blinda raseri.

Hon stod tyst med tefatsögon, jag stormade in på mitt rum och smällde igen dörren.

Kastade mig på sängen med ett oanvänt rakblad, högg i samma raserianda, jag var ursinnigare än jag någonsin varit. Hela sängen blev rödfärgad och mina armar gapade. Hela jag har bara velat skrika så extremt mycket den senaste tiden, och gråta hejdlöst. Men när hela ens inre vill skrika, så räcker knappast munnen till. Och när hela kroppen vill gråta så är inte ögonen till stor hjälp.

Vad gör man då?

Efter en stund lugnande jag mig. Armarna såg helt vidriga ut, geggiga och svartröda. Reste mig och gick till fönstret, kände mig inte arg längre.

Nu var jag var väldigt uppgiven istället. Jag minns att jag kände mig som ett ljus som brunnit ut alldeles för fort, att det inte finns någonting kvar nu. Att jag bara ville försvinna, och att jag inte har en chans i livet. Kände mig ungefär lika patetisk som jag var. Är.

Och att jag oroade mig för mors reaktion när hon skulle komma in.

Gick iväg till fönstret och började kedjeröka, blev det sju eller åtta cigaretter? Tio? Jag var helt borta. Smsade under tiden mor. "Förlåt". En stund senare hör jag hur dörren rakt bakom mig öppnas, hennes röst sa "det är okej", fastän vardagsrummet ser ut som ett bombnedslag.

Sedan kom hon fram till mig. Hon bara skrek. Skrek och sprang iväg, började gråta helt hysteriskt. Pratade lite med mig, tror jag. Jag förblev helt apatisk i fönstret med blicken utåt.

Hon ringde några samtal. Sa till mig att psykjouren skulle komma nu. Det har hon hotat med förut.

Efter att jag börjat bli illamående och sönderfrusen av att stå i fönstret kastade jag mig i min blodbadssäng, utan att ge henne en blick under tiden, stirrade sedan in i väggen. Hon ringde flera samtal.

Jag bara tänkte på att det är är början på slutet. Att jag ville dö & försvinna.

Senare, jag vet inte alls hur lång tid, om det rör sig om timmar eller minutrar, det kändes som en evighet, så kom jouren. Två män kom in genom dörren och började prata med mig, under hela deras besök gav jag de inte ens en blick. Den ena kom fram till mig och lutade sig liksom över mig, tryckte på min höft och min axel så att jag mosades ner i sängen. Wtf? Jag undrade vafan han sysslade med, var det hans sätt att försöka få kontakt, ville han kolla att jag inte drev bort i min egna värld?

De ville att jag skulle följa med till akuten, men efter vägran så skickade över läkare till oss istället.

Gorillorna åkte iväg, och jag hörde hur mor berättade för far (alltså, båda är låtsatsföräldrar dock) i telefon vad som händer. Jag kunde inte bry mig mindre då.

Sedan kom läkarna, en kille och en tjej. Dessa var mera ödmjuka och trevliga, och även fast jag vid det här laget kände mig som världes cirkusfreak som de kom för att betrakta, och även fast jag skämdes för mycket för att ta ögonkontakt med varesej de eller mor så följde jag med dem, mor också.

Blev psykvårdskliniken. De tvättade mina armar och ville tejpa men det skulle kräva extra väntningstid och tjoho, och jag bryr mig ändå inte, så det blev inte av.

Sedan fick jag vänta på doktorn i flera timmar, på en soffa bredvid mor, och hon försökte prata lite då & då, men jag bara stirrade in i väggen eller på mina händer.

Eftersom detta givetvis var väldigt påfrestande bosatte jag mig i rökrummet istället, där satt jag och kedjerökte några timmar, en annan brud kom in och gjorde precis likadant. Vi sa inget mer än "hej" till varandra under dessa timmar, men det hade sin charm.

Jag undrade om jag skulle våga vara på och fråga henne någonting, detta är ju ändå ett tokhus, så då behöver man väl inte tänka så mycket på att vara normal. Fast jag vågade inte, och denna lilla struntsak kommer jag säkert att älta länge, bara för att jag är som jag är.

Sedan fick jag iaf träffa läkaren. Vi pratade lite, jag var uppriktigt om mina känslor. Hon var väldigt snäll och härlig att prata med, hon liksom smög in frågorna så innan man visste ordet av själv så hade man börjat prata hur mycket som helst.

Hon undrade varför jag inte ville ta medicin, jag svarade ärligt att jag inte vill ta någon medicin för att jag vet att det finns antidepp som man går upp i vikt av eller får ökad aptit av. Hon lovade att jag skulle få medicin utan dessa bieffekter.

Mor kom in, och läkaren sa att jag var positiv till medicin, då tappade hon hakan. "Du som alltid vägrat..!" Det blev lite tryckt stämning en sekund, läkaren förstod nog att jag inte gärna pratade om mat och viktrelaterade tankar med mor. Fast ja, sedan började mor babbla på om ätstörningar hit & dit så det är väl skitsamma. Hon är ju inte helt dum i huvudet.

De båda gjorde verkligen sitt yttersta för att få mig att bli inlagd, precis där & då. På avdelning 19 tyckte de att jag hörde hemma, i minst 20minuter försökte de övertyga mig.

Jag är inte tillräckligt dålig för att bli tvångsvårdad iaf, alltid något.

Men det var oväntat, och skrämmande, och naket (ingen mobil, ingen frihet, ingen dator, INGENTING). Och väldigt plötsligt också, jag ville ju bara få komma hem och kräkas ut allting på datorn *nu*, och få prata med älskade vänner.

Så nej. Ingen avdelning nu iaf, jag vill försöka med den hjälp jag får utanför först. För mina vänner, exet (vad nu han är till mig??) och skolan är mitt allt, jag vill inte bli isolerad ifrån det.

Så jag ska göra mitt bästa, nu igen, annars får jag väl faktiskt ta att bli inlagd, jag tror att jag skulle våga be om det om det skulle kännas aktuellt i mitt huvud.

Men nu ska jag i vilket fall få kontakt med det mobila teamet fram tills jag får en läkartid på psyk, då får jag antagligen medicin utskriven och eventuellt en till stödperson att prata med där (har psykolog på ungdomsmottagningen). Det pratades också om att jag ska få gå med i behandlingshem för självskadebetéende och ätstörningar, ett samlat behandlingshem för båda delarna alltså, och ingen direkt inläggning.

Jag vet inte med det.

Men ändå, det känns överlag bra just nu. Jag och mor är sams och allting bra. Jag har världens vackraste, underbaraste vänner. Och exet ställer fortfarande upp som en... någonting som alltid ställer upp, och det känns så obeskrivligt bra. Jag älskar honom, och jag känner att jag fortfarande behöver honom. Vet inte hur hälsosamt det är i längden egentligen.

Hur länge har jag inte haft lusten att göra någonting helt urflippat? Tända eld på mig själv, dansat på glas jag kastat i golvet, bara för att få mor att verkligen reagera. Att detta på något sätt skulle vara lättare än att bara berätta hur jag känner kanske verkar skitskumt, men det är så jag fungerar, uppenbarligen.

För nu har jag erbjudits hjälp, jag blev väldigt mycket tagen på allvar (innan har ju ingen haft anledning att ta mig på allvar innan, jag har varken sagt eller gjort relativt mycket). Och då blev det också lättare att prata.

Så nu har jag ändå, på något sätt, lite hopp. Lite.

Ingen skola för mig imorgon. Ska dock träffa finaste F. Världens bästa. Och vi pratar även om att jag ska flytta in hos henne i slutet av månaden då hon skaffar ny lägenhet, det vore sjukt underbart! Skulle kunna bli det roligaste som hänt mig hittills, jag vill verkligen hemifrån nu! Och hon är så fantastisk!<3

Men nu är jag helt dödstrött, så ska nog strax sussa.

G'natt.

Så var man tillbaka igen.

Jag ångrar inget, jag har tappat all lust, jag vill bara ligga hemma och ruttna bort.

Har tvättstugan, men jag orkar inte med det, har läxor också att ta hand om, som inte kommer bli gjorda. Förfan vad jag är trött på att gå runt och existera.

Jag är så sjukt, vansinnigt patetisk, det är det värsta av allt. Önskar jag kunde vara som alla andra, varken mer eller mindre, en medelmåtta i livet.

Snälla lås in mig någonstans och kasta bort nyckeln? Jag orkar inte mer, låt mig bara sova.

Idag var skolan seeg. Var dödstrött. Men jag klarade min redovisning superbra, alltid något.

Gick runt på stan med exet, han bjöd på te.

Jag vet inte... hur hälsosamt det är för mig att vara vän med honom ändå. Men inget är lika läskigt som ensamhet, ju.

Och hoppsan. Jag trixar visst lite ändå. Men jag trivs ju. Och jag orkar inte.

Träffade en vän på bussen på väg hem också. Hon är klok. Hon har ställt den största tankeställaren i mitt huvud någonsin, i ettan i gymnasiet när jag möjligen mådde som allra sämst, och bara var inne i svart tänkande, så vrickade hon hjärnan på mig.

"Allting verkar ju inte bara meningslöst. Allting ÄR meningslöst."
"...Men... Varför måste allting ha en mening?"

Jag hittade inget svar då, och jag hittar fortfarande inget bra svar på den frågan. Hur många gånger har den inte rullat i mitt huvud? Men jag tycker verkligen om att jag inte har något svar, det gör mig glad.

Saker och ting måste inte ha någon mening. Jag kan leva ändå.

Nu ska jag vara social med bästis. Pusshej~

Såg nyss på The Reader och grinade ögonen ur mig. Hade nog helst sett den i sällskap med någon så att jag hade kunnat få haft en axel att luta mig emot, och sedan kunna få prata om den. Väckte så mycket känslor och tankar och jag visste inte vart jag skulle göra av allting riktigt, blev till att sitta på balkongen och röka, sedan ringde bästis och vi pratade en stund, och det kändes lite bättre.

Sjukt bra film, verkligen, helt toppen. Kate Winslet förtjänade så sin oscar. Hon är helt fantastisk.

Men verkligen en deprimerande film, så himla tragisk.

Nu tänker jag bara se på barnfilmer ett tag framöver.

btw, vilken tråkig helg jag haft, exet och Svart var väl visserligen helt underbart, men så mycket tid jag bara tillbringat med att.. inte göra någonting, SNARK. Nästan så att jag längtar tills plugget imorrn.

Fast helst vill jag ha lov. Och fest.