Försovit mig två lektioner idag istället för det vanliga en lektion eller hela dagen. Men vem bryr sig, jag kände mig alldeles svag i kroppen och svimfärdig redan innan jag ställt mig upp, så det fick bli att ta det lite lugnt.

Det skulle förvåna mig extremt om jag kommer få studiebidraget denna månad. Jag har faktiskt inte alls förtjänat det, jag har inte det. Så oambitiös att jag inte ens sjukanmäler mig eller så när jag väljer att stanna hemma.

Det är kallt, jag fryser, och jag vill så himlans gärna träffa mitt underbara mysiga ex (BAH) och kramas och bara ta det lugnt. Men han är sjuk, så det får jag inte. Han är egentligen den enda jag vill träffa just nu.. inte en massa folk i skolan, som tänker kritiska dumma tankar om mig, dömer mig med sina tysta, hårda blickar, eller en massa personer som bara irrar runt som galningar på stan 24/7. Men det är nog det som kommer hända, trots allt.

Idag träffade jag F och en annan kompis på stan. Det var mysigt, trevligt och kul.

Känner mig dock rätt känslomässigt avtrubbad, liksom distanserad. Ganska tomt, men inte så farligt. Och jag vet ju mycket väl vad det beror på.

Utåt sett känner jag mig som en soluppgång, som bara blir gladare och varmare för var dag. Inuti? Tvärtom. Jag bara längtar efter fest, den 11e blir det tokigt stor fest, och jag vill bara få leva ut destruktiviteten just nu. Känns som att ingenting spelar någon roll, och jag har ändå ingen lust till att fortsätta försöka hålla mig vid ytan. Jag har ju en jävla stenbumling knuten vid foten.

Livet känns förnedrande.

Caspian, ingenting dåligt var riktat till dig, knäppis, du finns inte ens i negativ-världen. Capish?<3

Anyways.

Känner du mig IRL så kan du sluta läsa här och för all framtid, FATTA, MY SPACE. -.-'

Har inte hänt så mycket i mitt liv. Helgen var ungefär rekordtråkig.

Två personer kom hit, och som tur var även bästis. Det var bara löjligt rent ut sagt.. blir så jävla less på personer som typ sitter och skryter högt och vilt om alla sina "problem", som i princip bara gnäller om hur synd det är om dem. Och sen när är det tufft att prata om hur många man har spöat upp osv?
"HEJHEJ, jag har agressionsproblem, är en jävla total dramaqueen, hela världen kretsar runt mig. Btw, det är väldigt EXTREMT synd om mig, jag har tusenmiljoner problem!"

..........??? Liksom WTF.

Saknade riktiga konversationer. Dagen efter, söndagen, var dock mys, träffade bästis och S. Vi låg mest och latade oss och pratade, myste och skrattade och hade det trevligt.

Idag har jag sovit över skolan. Känner mig sådär lagom misslyckad.

Åkte ner och träffade lite folk. Det var mysigt, skuttade mest runt hela dagen och var glad och skrattade, allt var flum och mysigt. Det var fina människor.

Ger lite upp nu. Varför kämpa för en sak när man egentligen vill en annan? Dit ens drömmar bär en om nätterna.

Det har varit en smal dag. Det har varit en smal dag. Imorgon ska bli ännu smalare.

Hjärnans makt över sig själv är mer än fantastisk, man kan få sig själv att tro vad som helst bara man kämpar tillräckligt.

Åh, fan vad jag verkligen avskyr er alla. Har jag lust att gå fram till hela min vänskapskrets och säga, sedan åka bort för att aldrig träffa dem igen.

Förutom bästis och exet, och F & S, men resten kan bara skita ner sig känner jag just nu.

Och snart kommer det två "kompisar" hit, och jag förstår bara inte hur jag ska orka. Vill inte, vill inte, vill bara vara ensam och krypa ner i min säng och fortsätta sova i all evighet.

Falska ord, krystad sympati, konstiga resonemang och surskallighet är mer än vad jag klarar av från folk idag, men ändå är det det första som serveras mig på morgonen.

Jag avskyr er.

Jag går verkligen sönder så hårt just nu. Misslyckanden och steg bakåt.

Vill  veta vad som är fel med mig, någonting är fel, det vet jag.

Skolan var väl okej, jag var där åtminstone, men jobbade inte så jävla mycket. Min ansvarslärare är fin, han frågade hur jag mådde, tror han kommer ha koll på mig nu, och jag tycker om honom, så jag vill ändå försöka visa mig lite duktig, eller ju, visa att jag åtminstone vill försöka, även fast jag inte orkar just nu. Han har rätt i att det inte är bra för självkänslan att vara frånvarande konstant, man känner sig rätt värdelös då. Även fast jag inte känner mig som världens bästa nu heller precis.

Vill bara att antideppen ska kicka in nu så jag får tillbaka min motivation och ork, jag hatar vintern.
Men ja, bortsett från festen i nyår med F, med tjack, ectasy och sprit, så ska jag eventuellt till en annan kompis nästa månad och festa, verkligen festa skallen av mig.

Eller ja, kompis vet jag inte om hon är, jag har bara träffat henne en gång, och då var jag redan full som ett svin och minns ingenting, men vi hade tydligen kul. Och egentligen ska jag inte dricka alls, med antideppen och allt, men det känns skitsamma. Jag undrar lite om jag kommer att få vara med 2010. Att försvinna innan nyår känns som ett misslyckande då det är en av de saker jag längtar mest efter. Nyåret i sig dårå, inte året.

Oh just ja, tjejen jag ska till har en kompis som jag har pratat med en del på internet också, han är grymt söt och trevlig och har själv raggat på mig, så vem vet, kanske får träffa honom också?

I övrigt. Känner mig kolossalt fet, verkligen helt... det är sjukt. Mina lår, min mage som hänger där som en motbjudande jävla klump. Det är hemskt. Och nu känner jag mig som en såndär whinig liten jävel som sitter och gnäller istället för att göra något åt saken.

Avskyr när fetton gnäller över hur feta de är, gör något åt saken istället (jag hycklar, lev med det), det är nästan lika jobbigt som när smala personer klagar över att de är tjocka, då blir man bara arg och sårad, inser de inte den indirekta förolämpningen?

...

Saknar exet nu, saknar att få kyssa honom och och krama honom och bara vara nära honom. Han luktar gott! Tanken på honom får mig bara att le och bli varm inuti. Han är så mysig. Synd att han var upptagen nu i helgen, men jag kanske kan våldgästa honom på kvällskvisten imorrn om jag har tur? Eller nej, det kommer annat hit folk imorrn kom jag på.

Nu känner jag mig bara allmänt distanserad och aningen bitter, känner inte så starkt intresse för något, och tanken på att det kommer en dag imorgon får mig mest att bli ännu tröttare och bara vilja sucka.

Suck.

Bleeeh.

Känner mig trött, trött rakt igenom, helt slut.

Tankar på arvsanlag och odds, och om kanske min tanke om att leva på mina egna villkor bara är ödesironi, ett slags skämt utan poäng som fördröjer det oundvikliga. Det egna valet existerar egentligen inte.

Hela mitt släktträd består av psykiskt sjuka människor, alkoholister och pundare. Antagligen är jag inte den första att tänka "jag ska bli annorlunda, mitt liv ska inte dras åt det hållet", men vad vet man? Jag är inte normal, och min släkt är verkligen inte normal. Alkohol och droger är en självmedicinering, en självmedicinering för vad? Den röda tråden av psykisk ohälsa som finns överallt kanske. Går den att bota?

Jag har spenderat mitt liv med olika psykologkontakter och mediciner, och det blir inte bättre, trots att man försöker, trots att man ser sina brister och försöker göra någonting av det.

Och ja, jag är väldans medveten om min fantastiska bitterhet och hopplöshet. Men jag orkar bara inte, rationalitet och logik är borttappat.

Hejsan hoppsan.

Internet som var på rymmen har återvänt. Några människor sprätter upp marken överallt utanför, håller på med ledningar och grejer, och då råkade de sabba internet..et, för oss, de jävlarna.

Men nu är det tillbaka!

Det har varit några helvetiska dagar, kvällar och nätter i ensamhet. Har umgåtts och sovit borta/haft folk här över nätterna så ofta det går, men inte alltid.

Ensamhet är det värsta jag vet, ångest som pumpar genom mitt medvetande hela tiden, tankar om mat, död, framtid, rädslor och uppgivenhet.

Mina armar ser så sanslöst vidriga ut, hur ska någon vilja ta i mig ens med tång? Vem är jag? Vad är jag? Jag vill bli sedd för mig, jag vill att folk ska tycka om och intressera sig för mig, inte mina problem, men dessa saker bara flyter ihop mer och mer med min identitet, så att man kanske måste utvärdera dessa saker också för att veta vem jag är?

Jag vill bara få dö, en aning. Allt känns dubbelt och ovisst, jag vill veta vad som kommer - och framför allt vad som KAN - hända. Men jag är inte så säker på att jag vill uppleva det? Att jag vill bära på det här och uppleva mera misslyckanden. Kalla det feg utväg, men jag har redan försökt så länge jag kan minnas, och om det är någonting jag känner att jag lärt mig så är det att det blir fan inte bättre. Inte för oss som verkligen är våra egna problem, vi som är fel någonstans utan bot, på oss som piller och år av psykologer inte biter på, utan som är lika vilse och förstörda i vilket fall.

Vad jag än gör så blir det sämre.

Pratar med exet. Det är ju givande.... från mitt håll. Orden bara sprutar ur mig, saknad, kärlek, blablabla. Jag hade lika gärnat kunnat prata med en tegelsten.

Inte menat som en anklagelse, det är så han fungerar bara. Väldigt sluten, han har svårt för att ge uttryck för sina tankar och känslor, det kanske är väldigt abstrakt i honom, till skillnad från mig där jag oftast har väldigt lätt att analysera och sätta ord på mina känslor.

Kanske därför han är så duktig fotograf, bra fotografin kan nog förmedla känslor rätt bra men ändå vara rätt abstrakta.

Eller så babblar jag bara.

Tystnad och reservation gör mig så jävla osäker. Struntar han i mig, och håller relationen otroligt ytlig för att han inte kan gå på djupet, eller för att jag inte betyder så mycket för honom?

Att han betyder mer för mig, än vad jag betyder för honom, det är ett faktum jag är okej med, det är ju naturligt, jag älskar honom ju. Men att inte betyda någonting alls..? Att vara någonting han bara kastar bort utan att bry sig ett piss om, som om jag aldrig hade varit något av värde, det får mig att känna mig bottenlös, tom, och samtidigt helt krossad.

Fitta. Jag önskar att han kunde sluta betyda någonting för mig, att sluta älska och sakna honom vore nu inget annat än en fröjd.

Vill bara gråta. Och det gör jag ju också, det är även så ensamma nätter används, jag hoppas verkligen att allting bara är över snart, detta är en belastning och börda jag inte ens hyser intresse för att försöka reda upp längre.

Jag vill ha nyårsafton nu. Fira ett år jag inte tänker uppleva, fira all jävla misär och skit som tuggar upp min själ, fira undergång och dumhet, prisa våldtäkter och dumma livsbeslut, spiraler som slutar med ordet förlorare. Det känns skrämmande och ledsamt, men också triggande och spännande, det är som att jag ger mina egna misslyckanden, ångest, förakt och bitterhet fingret varje gång de dyker upp. Här kommer ni inte finnas och få spöka länge till, snart klipper jag banden till er, mig, vad det nu blir.

Härligt att prata lite.

Skönt att.. bara, jag vet inte. MSN suger så jävla kolossalt hårt dock, fast jag vet ju att ingenting duger riktigt åt mig annat än att verkligen få träffa honom nu, prata med honom öga mot öga, få krama om honom och känna hans doft och kropp, kommer fan börja lipa om jag tänker på det för mycket.

Jag älskar honom.

Fast nu har jag blivit påmind om vilka extrema jävla kommunikationssvårigheter han har. Och jag vet ju att jag är villig att försöka ändra på mig, att jag ffs vill det för att kunna få vara med honom. Men jag tror inte det om honom, kanske låter drygt, men jag tror fan aldrig att han kommer att förändras. Tror inte han kan hitta ord för känslorna eller tankarna han har, väldigt begränsat isåfall. Tur att han är så himla duktig fotograf, så han får ventilera på något sätt..

Och visst fanns det saker jag aldrig berättade, som han ändå anade, jag kanske borde ha litat på honom mer som stöd än att vara rädd för att tynga honom med belastningar.

Men alla gånger han inte pratade om sina känslor då? Alla gånger han inte känt sig orättvist behandlad utav mig utan att verkligen säga ifrån, säga till alls, han stänger inne allt. Vem vet hur mycket han egentligen tänkte och kände som aldrig sades? Hur fan ska man kunna arbeta med något sånt? Hur ska man kunna komma överens när det bara är ena käften som pratar?

Anyyyways. Mår mycket bättre nu ändå, efter lite MSNprat. Vad fin han är, verkligen.