Jahaja. Nu sitter pojken och skriver helt obefogade saker om mig på internet, stämplar mig som borderline och hittar på en massa saker. Kallar mig galen. Kanske inte lika obefogat, men han gör det här helt öppet, inte ens anonymt. Jag vet också att många av de som tar del av det han skriver vet vem jag är.

Sårad är jag, ja. Men jag antar att jag inte är så mycket bättre själv som sitter och skriver här vad jag känner om honom osv, men jag vill fortfarande försvara mig med att jag är anonym, att jag bara skriver om mina känslor och tankar, och att jag inte lämnar ut honom, med en massa extra påhitt bara för att fiska sympati.

Inte matar folk med lögner, påhitt, alltför personlig fakta om MIG och vilda spekulationer om mig och kallar mig för galning, helt oanonymt på ett diskusionsforum.

Att konfrontera honom vore en idé. Men å andra sidan är jag ju nyfiken på vad mer för dumheter han kan komma upp med, och det skulle han ju knappast skriva om han visste att jag läser det han skriver.

Vad destruktivt, egentligen. Jag BORDE ju bara säga vad jag känner så fort som möjligt.

Fyfan.

Nej.

Jag har verkligen svårt att se hur det här skulle kunna gå ihop i slutändan. Ett förhållande behöver kärlek och respekt, han saknar respekten, och jag kärleken.

Lite bitterfitta-varning över mig ikväll, men jag mår ändå relativt bra. Längtar tills morgondagen, längtar tills F.

<3

Hej.

Dagen blev bättre ändå, satt på mitt rum och kände mig lite mysig på golvet, med laptopen, Hedvig inkopplad i högtalarna och dunderhög musik.

Gick ut i köket för att hämta lightläsk, morsan satt med en kompis till henne där, jag såg att hon hade gråtit. Förstod att det var pga mig. Gick tillbaka till mitt rum och mådde inte lika toppen längre. Jag vill inte få henne att må dåligt.. ingen alls, helst.

Satte mig igen och kände mig ensam, ville ha sällskap av någon, så jag messade min fina grannflicka som bor en trappa upp.

Hon kunde komma, tills dess satte jag mig i fönstret och kedjerökte, mådde sådär.

Men det blev genast bättre så fort hon kom. Jag älskar verkligen henne, hon är en av de få som jag kan prata med face-to-face. Det är synd att jag inte umgås mer med henne, skulle vara kul att festa ihop med henne tror jag, så hyper som vi kan bli bara när vi är nyktra liksom.

Det var skönt med sällskapet iaf, vi pratade och lyssnade på musik.

Det var lite pinsamt att släppa in henne i mitt rum dock, saker och kläder överallt, lort och obäddad smutsig säng. Mitt rum är deprimerande, men jag orkar inte lyfta ett finger för att ändra på det. Som mor säger, rummet återspeglar hur man mår.

Jag ser också väldigt ofräsch ut, skulle behövt raka mig för evigheter sedan, skiter i att fixa mig öht och bara.. ugh. Orkar inte, pallar inte, vill bara sova.

Imorgon ska jag hur som helst träffa F. <3! Saknar henne som attan. Lördag ska jag träffa fästmö<3

Ser ut att kunna bli en bra helg, må det fortsätta så.

<3

Känner mig konstig idag.

Skolan var inte så helkul, jag var väldigt frånvarande och fick inte så mycket gjort alls.

Nu misslyckas jag också.

När jag kom hem så möttes jag av en konfrontation - madre hade hittat mina lakan som var helt nerblodade. Jag orkar inte.. så nu ska jag antagligen få träffa en läkare senare. Men. Det är nog egentligen en bra sak, för jag vill ju bli tagen på allvar, och jag vill få må bättre.

Men nu känner jag bara hur energin har runnit av mig fullständigt.

Hur har jag ens hamnat här frågade jag mig idag. Hur kunde jag tillåta mig själv att sjunka såhär lågt? Jag som en gång i tiden faktiskt till och med respekterade mig själv.

Vill bara få sova bort mitt liv just nu.

Trots allt så känner jag mig ändå lite okej just nu, men för trött och ointresserad för att analysera vad i helvete det nu kan bero på.

Hoppas alla hare bra.

<3

Han är tydligen fortfarande lite upprörd över att jag gillat någon annan. Jag lämnade honom förut och vet fortfarande inte om jag gjort rätt i att återvända till honom. Han klämde, drog och slog på min arm tills jag blödde igenom kläderna ikväll, och har nu åkt hem igen.

Jag antar att jag inte förtjänar någonting bättre, jag vågar inte ens hoppas på något bättre.

Min lycka har sinat nu, och jag vet inte riktigt vad jag känner eller vill. Känner mig mest tom inuti. Ensam.

Först av allt, tack för din kommentar J :) Det känns alltid bra att någon uppskattar något man gjort, danke<3

Idag är en bra dag, helt strålande.

Vaknade, försov mig lite, eller ja, missade bussen, och sedan så kom inte de tre nästa bussarna.. och är det någonting jag inte tycker om så är det att komma för sent, och tack vara skitbussarna så blev jag jävligt försenad, så jag hoppade första lektionen helt istället.

Satt på en bänk på stan, rökte och tittade på folk, och kände mig ändå väldigt nöjd.

Skolan var trevlig, allt flöt på bra och jag har varit på toppenhumör så gott som hela tiden. Blev bättre kompis med en brud i klassen, hon avslöjade att hon vill para ihop mig med en kille på estetlinjen på samma skola, det verkar intressant. Men vet inte riktigt vart jag ska med pojken just nu, han kommer hit ganska snart.

Jag försöker känna efter och känna efter, men jag känner inte så mycket, försöker göra återupplivningsförsök på kärleken, men jag tror att det snart kan bli dags att dödsförklara den.

Jag känner bara.. tomhet, typ.

Men jag är peppad åtminstone! Peppad och glad. Jag vill aldrig mer skada mig, jag hör inte hemma på mitt badrumsgolv i ångesthav, jag hör hemma på stan, utomhus, traskandes med en cigarett eller på en bänk med näsan i en härlig bok. På ängar med vänner, skratt och lycka.

Hullet ska av, SKA av. Nu får det vara slut på att falla tillbaka i misslyckanden, bara för att det är där jag har min trygghet, det är så fel. Jag vet ju att jag tar ett steg längre bort från lyckan varje gång.

Blablabla, osv.

<3

Man lär sig någonting nytt varje dag. Vet inte hur hälsosam min läredom är dock, den för mig nog bara ett steg närmare undergång. Jag har så jävla sjuka tankar och regler i min hjärna, jag känner mig verkligen, verkligen så störd just nu. Och ensam.

Är det möjligt att sakna någon man aldrig haft egentligen?

Idag har jag mest bråkat med människor, ja se på fan, konflikträdda miffot har faktiskt bråkat. Varit dryg och kall. Snällhet är lite överskattat egentligen, vart fan kommer man egentligen på att vara snäll? Ingenstans, man måste ta vad man vill ha här i livet, oavsett hur många man trampar på, på vägen. Och skadeglädje är faktiskt riktigt jävla kul ibland.

Nu är det iaf hyffsat okej, med relationerna, tror jag. Jag vet faktiskt inte, och jag orkar inte riktigt bry mig heller.

Vill ha någon här att krama på just nu, någon att viska fina ord i örat på.

Och jag vill ha någon som ljuger lite för mig, någon som håller om mig och säger att allting kommer att bli bra, att världen är fin och att livet är underbart. Det vore trevligt. Giv mig närhet.

Jag orkar fan inte, jag ger upp, jag klarar ingenting.

Trött kille på riktigt, skojar inte.

Håller på att sätta krokben på mig själv just nu, så jävla vidrigt och jag vill bara kräkas på mig själv. Svagare ursäkt till människa har nog inte satt sin fot på jorden förut. Kommer jag någonsin nå mitt mål? Kommer jag någonsin att bli fri ens?

Träffade en tjejkompis idag som jag inte träffat på rätt länge, det var mysigt. Vi pratade mycket om kärlek som vanligt, och livet, allting. Hon gav mig bra råd iaf.

Jag kan nog inte leka med hans känslor på det här viset, det är inte rätt. Jag borde nog vara med honom, det finns nog ingen annan som är lika snäll och fin som honom. Och ingen annan kan nog älska mig, han har sett hur min kropp ser ut, och han blir inte arg och inte äcklad, han kysser bara på allt det trasiga, torkar mina tårar och säger att jag har fel när jag ber om ursäkt för att jag är så äcklig och patetisk, och för att jag drar ner honom. Han säger bara att jag är sjuk, men inte på ett hårt och elakt vis.

Varför kan jag inte bara.. acceptera att jag kan få ha någonting i mitt liv som är fint och som inte förstör mig?

Nåja, får se hur denna dag slutar.

<3