Mor kom hem. Och visst blev hon arg och ledsen. Jävligt konstigt.

Jag var nog naiv som trodde att jag gjorde ett bra jobb med lägenheten efter att ha städat och torkat golv, för det såg ju fortfarande långt ifrån bra ut.

Det är dumt, samtidigt som jag skäms och mår dåligt, och får dåligt samvete, så känns det någonstans bra att hon blir arg och besviken på mig, någon destruktiv del tycker om uppmärksamheten i hennes vrede och besvikelse, och.. jag vet inte. Något hos mig tycker om att omskaka och chockera. Det kanske har med att göra att jag lite vill att hon ska tycka illa om mig, om jag får henne att avsky mig så kanske hon inte blir lika ledsen när jag dör?

Men det var jobbigt mest. Jag sa något kort om att jag mår bäst när jag super, och hon sa att jag får bo själv om jag "väljer" det livet, att hon älskar mig men inte orkar med hur mycket som helst.

Jag orkar väl inte heller med hur mycket som helst? Jag gör nog oss båda en tjänst om jag bara avslutar allt istället. Min stora framtidsdröm är inte att jaga lyckan i botten på vodkaflaskor direkt, men hittills hittar jag inte lyckan på något annat ställe, och det här är bara jobbigt.

Åh. Jag vill kunna vara lycklig och leva med mina underbara vänner och få allt att fungera. Men det känns som att jag går emot någonting helt självklart när jag försöker skaffa mig ett liv och vara normal.. jag vet inte.

Jag ska in på avdelning 19 imorgon, blir antagligen inlagd. Hur känns det? Som en bedfrielse, och jag vet, jag har ju lov nu och ingen skola och inget att bry mig om egentligen, men det känns ändå som en befrielse, att få slippa allting här. Hela livet.

Det kanske är vad jag behöver.