Att vakna imorse var lika behagligt som en spark i skrevet. Min första tanke var att det vore en lättnad att få vara död, så jag slipper leva.

Mor tjatade och gnatade litegrann. Såg nya sår på mig där jag låg helt groggy och ej beredd på att täcka mig.

Så nu har hon vädjat och bett, om att jag ska göra någonting annat, gå en promenad i natten, se en film, annars blir det att åka till psyk och skaffa andra ångestdämpande preparat som är starkare än atarax, göra utredningar eller lägga in mig.

Jag blir mest frustrerad bara, jag bryr mig ju inte, det handlar inte om att jag inte känner "åh, men jag förtjänar inte bättre ändå", eller något sådant, jag bara bryr mig inte helt enkelt. Varför avstå från någonting när jag inte, på något endaste plan, bryr mig om konsekvenserna längre?

Ångest som uppstår från att omvärlden förväntar sig att jag ska leva, kämpa aktivt för att fungera i samhället vilket väl i grund och botten handlar om att man ska kunna hålla sig själv vid liv, denna motivation saknar jag helt. Jag vill helst bara ligga i min säng och sova bort hela livet just nu.

Allting känns bara så meningslöst och avlägset, som att ingenting egentligen berör mig, som att jag inte vill ha med det att göra.

Denna vecka har jag inte träffat några vänner alls, slog det mig just. Och jag har inte känt mig särskilt ensam alls, konstigt nog, jag som brukar vara så överdrivet needy.. nu är det bara skönt att få vara ensam.

Fast ska träffa min granne idag, så det bli nog lite mysigt iaf.

Pratade just med min lärare i telefon också. Han är snäll och helt underbart förstående egentligen. Han sa att han inte tyckte att jag skulle behöva känna mig pressad eller tvingad till att gå till skolan om hela kroppen skriker nej, och att jag borde ta hand om mig själv, och att det ändå är så kort tid tills lovet och att det ändå inte blir så mycket att göra sista veckan, och att eftersom jag ändå inte gör så speciellt mycket (läs: ingenting) när jag närvarar så kan jag ändå vara hemma och ladda batterierna.

Så ska prata med mor sen, och se vad hon säger, sen prata med min läkare. En sjukskriven vecka borde ju inte vara så knepigt.. men gud vad skönt att känna att jag slipper pressen på mig en vecka ändå, och sen pusta ut under lovet också. Sen kanske jag på något fantastiskt vis faktiskt känner mig bättre också, och kan börja ta lite nya tag.

Eller nått.