Vad ombytlig jag känner mig i mitt humör.

Ska träffa exet på torsdag, och då sköt mitt humör i toppen.

Jag saknar honom så att jag nästan kan grina. Och det kändes liiite surt att jag var tvungen att fråga, jag är så rädd att han verkligen inte bryr sig ett piss om mig (han har många gånger inte velat ses bara för att han haft en massa plugg, inte låtit mig sova över, sagt att han känner sig seg osv).

Och han skiter ju i om jag ligger med någon annan. Medan jag går under av avundsjuka hela tiden. Är så jävla rädd att någon ska få honom, någon annan än jag.

Låter jag kanske lite bitter? Isåfall beror det på att jag ÄR det. Men jag vill inte vara det, eller rättare sagt, jag vill inte behöva vara det.

>__<

Om jag bara fick vara med honom. Bleh... jag har lite lust att bara typ.. bli en såndär jobbig jävel och säga att jag älskar honom hela tiden ändå. Då kanske han tycker att det blir jobbigt och aldrig träffar/pratar med mig igen, men samtidigt, det känns ju jobbigt för mig att han hela tiden pratar med mig på MSN fastän han inte vill mig någonting egentligen.

Det kanske vore bra på sätt och vis, om han bara sa upp all kontakt med mig, för jag klarar ju uppenbarligen inte av att göra det med honom (hur många gånger har jag försökt nu?).

Bleh. Kärlek är jobbigt. Han är jobbig, han överanalyserar och är så jävla cynisk och oroande.

Kan han inte bara.. släppa det, sluta försöka hitta svar på allt och bara ge upp? >_<

Men ja. Jag mår iaf lite bättre nu. Jag längtar efter torsdag och efter honom, antagligen mycket mer än vad han gör om han nu gör det öht, och det är såklart jobbigt, men jag längtar ändå.