Godmorgon världen.

Nu har jag precis kommit hem från psyket. Jag sa precis som det var till läkaren, och min moder ville också få vara med en stund på slutet och prata. Hon grät och bekände hur rädd hon var för att jag skulle ta mitt liv (något jag aldrig ens har så mycket som antytt till henne), med flit eller av misstag.

Situation gjorde mig besvärad, stressad och irriterad, och hade det inte varit för irritationen hade det inte alls förvånat mig om jag hade suttit och skrattat. Det brukar jag göra när jag känner mig nervös och pressad.

Hur som helst så ska jag få en stödperson på psyk, bestämde läkaren. Utöver det var det inget speciellt, jag fick en förhöjd dos antidepp, och min muntorrhet var tydligen ett gott tecken, för då började den i vilket fall verka.

Kors i taket vad svårt det var att komma ur sängen imorse förresten! Det var hemskt, det kändes som att jag inte bara var psykiskt förlamad, utan även fysiskt bunden till sängen. Att lämna tryggheten i min varma, gosiga säng, var näst intill omöjligt, och nästan lika svårt var det att komma ur den varma duschen.

What else...

Jo, jag berättade för min kompis om min dagdröm angående fredagen, och hon tyckte det lät skitmysigt, så nu har vi bestämt att vi åker hem till mig istället när resten går till krogen.

Mina dagdrömmar är väldigt härliga att fly in i. Och alltmer sällan så handlar de om kärlek, förut kunde jag knappt tänka på annat än hur exet skulle berätta att han har känslor för mig och vill ha mig tillbaka.

Nu saknar jag inte kärlek lika mycket alls, och det känns fantastiskt skönt, även fast jag måste medge att jag fortfarande saknar honom, och ibland blir det extra påtagligt, som t.ex igår när jag skulle sova. Då hade jag inte velat något hellre än att ha honom bredvid mig.

Kände mig lite som en mussla utan pärla, en snigel utan snäcka, en katt utan sin päls. Fysiskt möjlig, men inte alls lika trygg, lugn och hel än om han låg bredvid mig. Men det är ju ändå ett framsteg, för bara någon månad sen så kändes det inte ens fysiskt möjligt, nu känner jag ändå på något sätt att jag kan acceptera att han aldrig mer kommer att älska mig, och att mitt liv ändå kan fortsätta utan honom.

Hm.. jaja. Orklös och ointresserad av allt. Min livsglädje är en mytologisk varelse, den finns inte.

Suck @ allting.

Plugga klart, bete mig på ett sätt som är socialt acceptabelt, hålla mig inom alla ramer som förväntas, söka jobb, bli en robot, resa mig på bussen för att gamla tanter vill sitta och jag skulle känna mig som en hjärtlös Hitler om jag inte gjorde det, bli sur över att inte få tacksamhet visad, köpa meningslösa saker, bli kär i en groda, få rynkor, bli sambo, få en massa krämpor och sjukdomar, smörja på salvor och operera bort prostatan och må bra igen tills nästa problem dyker upp, gå in i väggen på jobbet eller bli uppsagt som följd till nedskärningarna, skaffa ett annat jobb, störa mig på arbetskamraterna, lära mig hur otrevlig världen är med alla otrevliga människor och bli tvungen att anpassa mig efter den, bli gammal, få lite ångest över allt man inte hann med som man trodde man skulle hinna med, resa lite kanske, men vara för gammal och handikappad för att verkligen kunna njuta, bara hoppas på att det finns någon rättvisa kvar i världen och att man själv slipper stå upp på bussen medan tonåringarna sitter ned och man själv har ont i varenda kota i ryggen och måste kämpa frenetiskt för att inte tappa balansen med muskler man inte har, de har förtvinat för längesen.

Sedan dör man i en stroke eller liknande. Och har gjort sitt, bortglömd och raderad inom kort.

...

Livet intresserar mig inte.

Nu ska jag nog ta och sträcka ut mig i sängen lite, påbörja Sushi för nybörjare då jag läste ut Å andra sidan igår. Läsa till ögonen blöder, sen stirra i taket och undra över viktiga saker (hmm.. går pulsådern genom penisen?), gå ut och röka och fantisera och drömma, sätta mig här och uggla, sedan läsa igen.

Om och om igen. Har inte lust med någonting annat. Glasväggen som avskärmar mig från omvärlden på det känslomässiga planet är nu i proportion med en bergsvägg.

Nästan tagit mig igenom "Å andra sidan" nu, jobbigt... med böcker som tar slut. Den är bra, intressant, inte fullt lika underbar som "Sista chansen", men man kan ju inte få allt, men.. ändå<33

Jag är ett arsel på att hålla koll på datum, i helgen ska jag visst inte på F's 20års fest på lördagen, för det var på fredagen, så jag får avboka festen på rfsl, eller snarare avboka min närvaro.

Dagdrömt idag om hur fantastiskt kul det kommer bli, och att jag och en kompis kommer att skita i att följa med de andra på krogen sen och åker hem till mig och festar vidare och dansar runt i mitt rum till hög musik istället. Det var så mysigt och kul att jag nog faktiskt kommer fråga henne om hon är på detta, för jag är inte så mycket för krogen just nu, och skulle helst bara ha en dunderkul kväll hemma hos mig istället.

Annars då... ja, jag sov över skolan idag. Men jag åkte åtminstone och köpte F's present, en film som hon önskade sig. Fan om någon annan också köpt den nu (hoppas då att den personen inte köper en special edition utgåva som jag gjorde, så hon behåller min)!

Imorgon kommer jag inte ha tillfälle att sova över någon skola, för då ska jag till läkaren som jag tidigare skrivit, och det är nog större chans att min mor skulle bli nazist än att hon skulle låta mig sova över läkartiden. Så upp ur sängen kommer jag definitivt, om hon så måste kasta mig ur den för att det ska ske.

Socialen har dock avbokat mig. Känner mig verkligen förkrossad, lika förkrossad som om jag skulle vunnit en miljon på lotto kanske. Väldigt skönt att slippa, även fast jag vet att de bara kommer att komma en annan tid istället.

Idag har ändå varit en rätt okej dag, och jag mår rätt okej. Umgåtts med min kära moder, vi hyrde film i TVboxen, uh.. Midnight Meat Train tror jag att den hette, helt okej rulle, men viktigast av allt var att Bradley Cooper hade huvudrollen (han är världens sexigaste man enligt mig, hans ansikte pryder min vägg), varje scen han sågs i, vilket ju onekligen var ganska många, var lika behagligt som en orgasm för ögonen, och min mor skrattade åt att jag genom denna 1,5h timmen mest satt och påpekade hur snygg/söt/sexig/fantastisk han är, eller bara trånade längtansfullt.