Det är sådan grymt stor skillnad mellan teori och praktik.

Man kan "vilja" så extremt mycket, men när det väl gäller så har man en massa spärrar som hindrar en, håller en tillbaka.

Alla har väl någon gång tänkt att de vill göra någonting dumt, utan att genomföra det. Och många har väl tänkt "nu ger jag upp", "nu får det vara nog" i olika sammanhang, men likförbannat gör de ingenting åt saken.

Bara kom att tänka på det. Det ska krävas ganska mycket med ens psyke innan spärrarna som hindrar en börjar att falla isär. Och det kanske är då man börjar bli "tokig", "galen". När man inte längre har spärrarna som håller tillbaka, och i många fall skyddar en.

Kan se på mina armar och bli förvånad över hur lite de ändå speglar, trots allt.

När det känns som att jag nästan varje dag vaknar och hatar mig själv för att jag gjort just det, bara ser det negativa i allting och sörjer världen och min plats i den, när jag önskar att livet vore så mycket mer än vad det är, och när en bra dag är en dag då jag åtminstone inte funderar på att ta livet av mig, då tycker jag ju ändå att mina armar ser helt okej ut. Det borde vara värre.

Då förstår jag att det faktiskt är rätt sällan jag går ner mig så totalt att mina spärrar försvinner, och jag går på dumma impulser. Det är inte i statistiken så ofta mina tankar och önskningar faktiskt omvandlas till handlingar. Och det är måste ju ändå vara någonting bra?
Det hade kunnat vara mycket värre.

Jag hoppas att det aldrig blir det. Jag hoppas egentligen aldrig att jag når den punkten då teori blir praktik, tanken blir till en handling, jag vill inte att det ska behöva gå så långt, och lite vill jag hoppas att jag har ett psykologiskt mönster som de flesta andra dödliga (I guess) och att jag kan jobba bort alla svårigheter och bara få vara lycklig och älska livet, att jag är ett problem som väntar på att bli löst. Ge mig några riktlinjer eller vad som helst.

Alla ska ju ändå dö till slut, varför kan jag inte bara få förstå hur jag ska njuta av och uppskatta den tid jag har här? Det känns otroligt patetiskt och bortslösat att spendera oersättlig livstid till att må så dåligt att man fantiserar om döden.

Bortkastat och patetiskt, jag vet inte vilket det är mest. Bara denna insikt är grädde på moset för min depression. Allt är en jävla vidrig, svart spiral av hemska insikter, tankar, känslor och ångest som jag inte kan blunda för, och inte förstår hur jag ska kunna göra mig fri ifrån. Känns som att jag själv är roten till alla mina problem, och tänk om jag är oförändrelig? Om jag har något fel.

Jag vill ha hjälp. Tänk om det inte finns någon hjälp för mig?