Caspian.

Vi är lite som ett domino just nu! Faller den ena, så faller den andra också.

Haha! jag är rätt säker på att vi någon gång kommer att falla. Men vi reser oss igen, det här är så bra. Nu har jag inte bara mig själv att skylla, nu får jag verkligen in i huvudet hur dåligt det är att misslyckas. Vi är på väg nu älskling, vi kommer vinna.<3

Känner mig bubbligt glad just nu, energisk. Pepp. Och jag har vänner jag älskar, som jag inte behöver spela teater för.

Varför ska man spela jämt? De viktiga stannar ju kvar i vilket fall.

Mitt hjärta är ett hyreshus, där bara de underbaraste finaste får bo. Ibland blir man illa tvungen att vräka folk, vissa släpper man aldrig in från början.

Fillan och Caspian, ni är VIP's i mitt hjärta.

Caspian, utan dig vore jag helt missförstådd, helt ensam och vilse. Du är min krycka när det känns svårt, och annars också. Känner mig så hel med dig. Vi hör ihop.<3

Fillan, du får mig att leva. Att känna mig glad och speciell, du är som magi. Du får mig att våga göra helt tokiga saker utan att bry mig om vad folk tycker & tänker. Det verkar som att du aldrig är rädd för vad folk ska tycka eller tänka, men det är klart att även du är det ibland, men du förändrar dig ändå inte, du fortsätter vara dig själv och vara stark även fast du får skit för det. Det beundrar jag så gränslös mycket, verkligen. Du är min förebild, min hjälte, riddare i skinande rustning, du hajjar :*<3

Älskar er<3

Finns många, många andra guldklimpar i mitt liv också, som får mig att längta efter vissa dagar och tillfällen, trots att tiden tills dess kan vara rena helvetet på jorden. Men det får mig att orka.

<3

Sitter i skolan just nu.

Lite skumt humör har jag, känner mig både glad och ledsen, det är lite konstigt.

Igår känns så avlägset, som om det inte var jag. Känns mest overkligt.

Klädd som ett jävla cp är jag, gul svampbob-tröja, röd tjocktröja och pluffsiga byxor. Ser ut som ett barn fångad i en tonårings kropp. Men det är de signalerna jag oftast vill sända ut. Glad, barnslig pojke med noll problem i hela världen, typ.

Fick en hundring av madre innan jag gick till bussen imorse. Vad ska jag spendera den på? Antagligen blir det Allévo Fiber +. Skönt skönt.

Ska träffa M idag. Efter psykologbesöket dvs. Jag känner att jag håller på att bli helt tokig, tappar verklighetsförankringen alltmer hela tiden.

Känner ni någonsin att ni lever i en filmvärld eller kanske i en bok?

Blev så arg på Annika igår att jag ville kasta ett glas i golvet och ställa mig på skärvorna. Att slå huvudet/händerna genom glasrutor är vanliga dagdrömmar numera. Trött på det.

En vän till mig låg förut inlagd på ett frivilligt hem för psykiskt sjuka (dock blev hon sedan tvångsvårdad på avdelning 21), och då kunde hon ändå plugga i skolan och så.

Jag tror jag skulle kunna tänka mig att bo där, jag ska nog prata med psykologen om det. Anser hon att det inte är en bra idé får jag väl göra någonting tokigt för att få uppmärksamheten riktad mot mig, tända eld på mig själv är en idé jag brukar tänka på. Eller.. jag vet inte.

Blir helt tokig av min vardag. Skolan är det enda jag tycker om, finaste lärarna och roligt arbete, känner mig motiverad som fan, vill verkligen inte sluta skolan. Då kan jag lika gärna ge upp helt, detta är vad jag brinner starkast för.

Men jag vill bort, bort från mitt hem och alla charader och teaterpjäser vi sätter upp dagligen.

Min mor är så opedagogisk och aggressiv när hon försöker närma sig, att jag bara blir förnärmad och fientligt inställd.

Men.. ja.

Det känns ändå rätt okej idag. Har ett äpple med mig idag, det är dagens föda. Avrundar alltid kalorimängden i äpplena till 100kcal. Det är lite overkill antagligen, men jag orkar inte väga dem varje gång.

Blablablablabla… som om det här vore intressant, eller något.

<3

Ikväll trodde jag att jag skulle dö.

Idag skulle vara dagen då jag tog farväl av mitt tidigare liv, detta skulle vara sista kvällen jag hetsåt, sista kvällen jag skulle finna lugn och ro med hjälp av en tandad köttkniv, sedan skulle jag skärpa till mig.

Men jag gick för långt, det blev för mycket, för djupt, överallt, och jag kunde inte sluta.

Blodet bara pumpade ut, jag blev rädd och hjärtklappningarna blev snabbare, till slut hade jag förlorat så mycket blod att jag blev helt yr, helt yr och svag, men fortfarande fortsatte jag sätta kniven i armarna, jag vet inte vad jag sysslade med, jag hamnade i en trance. För varje gång köttet öppnade sig och gapade mot mig var det som att som att själen fick en lycko-orgasm, som att allt det jobbiga jag känt blev lättare.

Jag tappade helt kontrollen, och jag kunde inte få blodet att sluta pumpa ut ur mina armar, jag kunde inte sluta skaka, sjönk ihop på golvet, hela min kropp hamnade i ett slags chocktillstånd och jag fick panik, allt jag kunde tänka på var F.

Smsar, helt borta i huvudet. Rädd och gråtandes. Mina sår är antagligen inte ens så farliga, inte dödshotande eller så, men det kom så mycket blod, och jag trodde jag skulle dö. Förlåt.

F. Jag vet inte vad jag ska säga. Du har så många gånger sagt att du ska ta ditt liv, flera gånger till mig personligen, på sms, och din blogg. Tror du inte JAG blir orolig också?

Just då, i mitt mindre intelligenta chocktillstånd, trodde jag att du skulle trösta och förstå, försöka hjälpa mig. Men du sa bara att du hatade mig.

Berättad allt för fina killen, för M, någon mer?

Det är så skämmigt att jag nästan önskar att jag faktiskt hade dött nu i efterhand.

Jag hoppas iaf att du inte hatar mig på riktigt, att det var ditt sätt på att reagera i chocken. För jag älskar dig, det gör jag. Och jag vill verkligen inte leva utan dig, och jag är ledsen för vad jag gjorde, att jag skrämde dig. Jag var också rädd.

Det finns ingenting i hela världen jag hatar mer än när jag är anledningen till att andra människor mår dåligt, jag verkligen verkligen avskyr det. Och det känns som att jag... du vet, gjorde det ikväll.

Nu mår jag iaf bättre. Jag har inte riktigt sluta blöda, kladdar igenom tröjan hela tiden och det rinner ut på händerna. Det är synd att jag redan har förbrukat alla mina gasbindor. Skakar fortfarande lite och har spaghetti-ben. Men jag kommer överleva.

Det som skrämmer mig mest är att jag inte litar på mig själv längre. När jag väl höll på ikväll så ville en stor del av mig att jag skulle dö. Om det inte vore för att folk hörde av sig till mig hade jag mycket väl kunnat stanna kvar i mitt maniska tillstånd och fortsatt tills det var avklarat, jag hade redan hållit på i flera timmar.

Jag önskar att allting inte vore så svårt. Jag önskar att jag hade en varm famn att krypa intill nu ikväll, någon att få krama och gråta hos. Men som jag ser ut vill nog ingen ta i mig (utom du Caspian haha älskling<3), särskilt inte med dessa armar.. jag har förstört alla chanser att någonsin kunna få bli älskad.

Jag vill bara få ha kärlek. Varför är allt så svårt?

Vill inte ligga ensam i min säng inatt. Vill inte.

Snälla F, snälla snälla hata mig inte. Jag älskar dig. Jag lovar att aldrig göra om det igen, lämna mig inte? Imorgon ska jag prata med psykologen, kan ju alltid hoppas att jag blir inlagd på något dårhus där jag inte gör någon mer skada.

Jag är okej nu, jag lovar.

Idag har varit katastrofal.

Dagen började bra, mycket motiverad och fick sällskap till skolan.

Motivationen och humöret stendog sedan. Denna dag hade tydligen jag, A och R hand om caféterian i skolan, det har jag aldrig haft förut, inte R heller. Jag har väldigt svårt för typ.. stressiga jobb, som t.ex kassajobb och sådant, som det här (sist jag stod i en kassa så sprang jag och gömde mig, visserligen ett par år sedan, men ändå).

Blev helt sönderstressad, sämst på huvudräkning och allting, och så fick jag stå i kassan. A blev väldigt irriterad på mig och R, R verkade ta det hela ganska oseriöst och skrattade mest osv, jag försökte, men varje gång jag hade klarat av en uppgift och inte visste vad jag skulle göra härnäst, eller om jag ställde en fråga mer än gång, blev A sur och irriterad på min inkompetens och klagade.

Fick ångest, panik och kände mig helt sönderstressad, ville verkligen bara dö just då, ville bort, önskade att marken skulle sluka mig hel.

När vi stängde luckan för försäljning var jag så jävla ledsen att all min kraftansträngning fick gå åt till att inte låta tårarna svämma över. Funderade på att ta en kniv och bara skära upp handlederna, helt totalförblindad av ångest.

Tog mig på något sätt igenom dagen.

Kom hem till F. Skulle med henne lite senare för hon skulle tatuera sig. Tankarna kom ikapp mig när jag satt i hennes säng och åt av hennes godis, jag som moffat som fan igår dessutom.

Allt bara går åt helvete, jag bara äter och äter och äter, är så jävla fet och vidrig just nu, ser ut som en jävla tunna, en höggravid kvinna. Hej bukfetma, hej feta äckliga pojke.

Minnena från dagen kom också tillbaka som en bitchslap, började gråta och dunka huvudet i betongväggen tills F skrek. Då satte jag mig på bussen och åkte hem, orkar inte med människor idag.

Jag saknar att vara smal. Jag var på så god väg förut, fick hela tiden kommentarer, folk som blev chockerade av att känna mina höftben genom kläderna.

Då kunde jag faila totalt en dag, men vara på fötterna igen nästa dag, och allt gick bara bra, gick bara nedåt.

Vad hände?

Nu bara äter och äter jag. Jag är inte ens underviktig längre, långt ifrån, jävla fula fetto.

Jag är rädd för att ens försöka, för det gör så jävla ont att misslyckas, det gör så ont. Och jag blir så besviken.

När jag sätter mig och hetsar så vet jag ändå att jag kommer att må skit senare, men då har jag ändå kontroll. Då är det ett medvetet val. Som om det skulle göra saken bättre.

Att jag bara lägger mig ned och ger upp är det mest patetiska utav allt.

Om mina studier misslyckas nu vill jag inte leva, då har jag inte kontroll över någonting längre.

Caspian.

Vi är verkligen nära botten just nu. Skrämmer mig att du i princip är i samma sits, så nu gör vi upp regler. Nu TVINGAR vi oss till att få den motivation vi en gång hade.<3 Bara för att det på något sätt är lättare att ge upp än att kämpa så betyder det inte att vi ska ta den vägen, vi ÄR starkare än så, jag vet att vi fixar det om vi hara hittar rätt sätt, vågar tro på oss själva igen.

Jag älskar dig, älskar att du förstår och finns, du är så himla fin och snäll, utan dig skulle jag redan gett upp och inte ens ha en liten gnista hopp om att vi kan förverkliga våra drömmar.

Men då får mig att tro att vi kan. Och det vet jag att vi kan, vi måste bara kämpa.

<3

Ikväll är min sista dag av att inte ha kontroll. Imorgon Caspian, då jävlar.. då glömmer vi allt, vi glömmer all svaghet. ibland behöver man en nystart, det är vad vi behöver tror jag.

Vi SKA dit. Vi måste. Vi kommer bli så jävla vackra och lyckliga till slut, det kommer att bli värt det. Det kommer komma en dag då vi tänker tillbaka på våran svaghet och skratta, skratta åt hur svaga vi en gång var. Vi kommer bli starkare människor av det här.

<3

Nu kom mor in och dampade, känner hur allting håller på att bubbla över i mig just nu. Vet hur denna dag kommer sluta, hur ont jag kommer ha, men åh vad jag längtar. Och åh vad jag längtar tills du är här Caspian.

<3

Idag har varit helt ok, skolan var jobbig och seg, men fick iaf saker gjorda.

Träffade F och folk, hade det trevligt, sedan blev det bara jag, F och E. Mys.

E bjöd på strippdans hemma hos F och allt. xD

Men men, nu mår jag lite mer.. sådär. Jag vet inte. Vem bryr sig. Min trolovade tjej kommer snart hit, vi ska ha tjejsnack och prata hemligheter tydligen.

Jag längtar mest till helgen nu, hoppas jag får supa rejält. Och så har vi något som heter gemensamhetsdagar på måndag och tisdag som verkar helt jävla ointressant, och inte alls har med studier att göra, så jag tänker skolka då. Lång helg framför mig.

<3

Jag vill ha närhet just nu, kyssar och kramar, bara närhet.

Deprimerad över hur ful och tjock jag är. Jag vill inte. Jag vill bara få vara okej, jag vill bara få vara lyckligt kär.. vara lycklig. Fan.

/Charambleu

Strängnäs nästa helg för mig nästa helg med bästa F och E. Då blir det sprit också, planen blir att från och med imorgon fasta till fredagen. Det kommer bli tufft men jag MÅSTE utmana mig själv, annars sjunker jag bara.

Och att tro att jag kunde ha en normal relation till mat/godis var galenskap, jag bara hetsar hela tiden, äter allt jag kommer över. Så jag måste förbjuda mig själv, och jag vill verkligen inte bli fetare nu, med eller utan kärlek, bara för min egen skull.

INTE äta nu. Tjockis.

Vill bli full och dansa, vill bara få ha roligt med mina älskade vänner och få sluta tänka och känna för en kväll, allt jag egentligen vill ha ut av livet är att ha roligt. Och jag kan inte ha ett bättre sällskap än F och E när det kommer till att ha roligt.

Jahaja. Imorrn är det dags för skola igen.. bleh. Jag borde börja leta efter en sugardaddy på qx som får försörja mig mot sexuella tjänster.. fast.. sen blir han ju gammal och dör, och då är ju JAG redan såpass gammal att det inte finns någon annan sugardaddy som vill ha mig längre :(

Fan. Haha, ja då får det helt enkelt bli skola då.

Igår var strålande och magisk. Jag älskar F. Hur kan hon betyda så jävla mycket för mig? Jag vet inte ens själv, hon blev bara superbäst på en gång. Hon är en underbar vän.

Hon upptäckte mina armar, och rengjorde de åt mig (hade inte mycket att säga till om), vi pratade lite, och busade en massa, spökade ut oss och gjorde staden osäker.

Fan vad jag älskar er, ni är bäst, verkligen bäst. Ni gör mig lycklig.

Jag ska försöka strunta helt i mat. Alltså, strunta i att strunta i den, strunta i vad jag stoppar i mig. Jag kommer alltid vara ful, äcklig och missbildad. Men vänner har man ändå, och det räcker åt mig, kärlek kommer jag aldrig att få.

Men jag älskar er.

<3

Psykologbesöket var skönt idag, nästan underbart.

Jag har så lätt för att prata med oberoende människor, människor som inte finns i mitt liv annars, jag har redan berättat mer för min psykolog om mina innersta tankar och om mina sanna viljor, jag visade till och med mina armar för henne.

Hon är den enda som har sett dem, den enda. Inte ens min fästmö.

Pratade om självmordstankarna, eller mera ja.. lusten att dö, fet skillnad.

Konstruktiv reaktioner jag har: Tänka på saker jag tycker om och älskar, höra av mig till någon vän bara för att lätta på ensamheten och bli uppmuntrad.

Destruktiv reaktioner: Supa skallen av mig så att jag riskerar att dö, skada mig själv och hetsäta (vilket iofs brukar leda till att jag skadar mig i slutändan).

Vad ska jag med denna vetskap till? När jag befinner mig i min ångestdimma ligger det ändå i min fulla övertygelse att mina "nära & kära" inte bryr sig, och vackra tankar fyller inte alltid kvoten, rätt sällan faktiskt.

Tänk om det är så att alla inte har en plats här på jorden. Jag känner mig så fel, så otroligt inte korrekt, och jag hör inte hemma bland detta folk i det här samhället.

Om jag inte klarar mig så kommer jag ha dåligt samvete gentemot henne, vill inte att hon ska känna att hon misslyckats med mig eller så.

Men det är mitt liv, jag bad aldrig om att få det, och jag gör precis exakt vad jag vill med det. När folk säger åt mig att jag gör fel, att jag aldrig kommer fuppnå idealen jag har i huvudet, att jag inte får leva livet på mitt sätt, då hamnar det bara mer eld i brasan, jag blir bara mer peppad att bevisa motsatsen. Jag kan.

Caspian, vi visar dem, en vacker dag, jag vet inte när, men vi kommer visa alla att vi kan. Du är finast, du kommer aldrig med fingret och säger vad som är rätt eller fel, du bara gör det jag inte trodde var möjligt - förstår mig. Jag är så evigt tacksam för din vänskap<3

Tell me something I don't know.

/Charambleu